civiliserande planer, liksom skulle detta förderfliga
vansinne ännu en gång fötsökas. Ja, ban talar icke
lott om, att ännu en gång gå uppför Nigerfloden,
utan vill till och med gå ännu högre upp, än han
varit. Följande ställe i hans rapport är till och
med värdigt filantropen Sir George Stephens: Det
vore mycket önskligt, att nästa vår ett fartyg ginze
upp till Rabbah, icke blott för att afsluta ytterligare
fördrag med neger-chefer, utan äfven för att visa
folket i Rabbab, att ett Engelskt krigsskepp kan
komma ända till deras stad. Närvaron af ett sådant
skepp skulle verka fördelaktigt på behandlingen af
Nufi-nationen, hvilken vi funno hårdt betryckt a!
Felatahs; äfvenledes skulle det mycket bidraga till!
utrotande af slafhandeln vid öfra delen af Niger-
floden. Härtill säga vi, med eftertryck, nej, det
skall icke ske! Om kapten Trotter icke frågar ef-
ter sitt eget och sina modige kamraters lif, om er-
farenheten icke kan lära honom huru det är förgäf-
ves att kämpa emot natur och försyn, så finnes hos
Brittiska folket ännu nog äkta menniskokärlek, för
att hindra ett sådant vansinnigt och gudlöst äf-
ventyr.n
— FATTIGDOMEN. Af alla de olyckor, som
kunna träffa menniskan, är en djup fattigdom, om
icke den allra värsta, åtminstone, såsom samhället
nu är inrättadt, den svåraste att bära med lugnt
mod, och den som är mest uppfylld af bittra för-
ödmjukelser. Sjukdomar hafva sina perioder at
bättring, lindriog eller tillfrisknande, och äfven
brottet sin mildring i ånger och förbättring. Tiden
mildrar sorgen efter förlusten af vänner, och reli-
gionen och filosofien öppna tröstekällor deremot.
Men nöden följes af en ständigt nedtryckande käns-
la af elände betagande smärta, oro och blygsel.
Det är Promethei gam och Sisyphi sten. Det rt-
breder öfver allt i verlden en åsyn, som endast de
fattige sjelfve se och känna. Lifvets sorger blifva
mera förfärliga, emedan ingenting tar emot dem
när de träffa hjertat, och sjelfva dess nöjen och be-
hag såra mera än dess smärtor, då de varseblifvas
af dem, som aldrig kunna få njuta något deraf.
— FÖRFÄDRENS VISDOM, Åti tala om förfäd-
rens visdom i jemförelse med vår tids, är ofta det-
samma som att säga; Huru vis var jag icke när