bågade sig fram till den nykomne kamrater presenterade sig sjelf och sade några muntrand ord, som kommo honom att glömma en god de af. den förtret han rönt. Med öfverstelöjtnanten i spetsen bröt man up till den stora uppvaktningen. Låna mig blyertspennan — sade löjtnant H... under vä gen till en kamrat — pjag vill skrifva upp d snillrika tal, som utan tvifvel komma att vexlas ty det vore evinnerlig skada, om ej allmänheter finge njuta deraf lika mycket som vi — Tåget stod nu utanför den nya öfverstens sto. Ta, präktiga tält; Öfverstelöjtnanten trädde in och efter honom de öfriga officerarne, något sj nära: gradvis. Den anblick som der mötte dem förtjenar att något fullständigare beskrifvas. akom ett litet, litet bord, på hvilket man såg ett guldur, tvenne kommendörs-band och itta Pplutoner små tennsoldater, stod en liten, liten mager man, med en stor, fet :rapphönshund vid sin sida, Mannens ansigte, spetsigt oeh gulblekt, förrådde en afskräckande stränghet, och de smi gråvögonen tycktes liksom borra sig in i hvarje föremål. på hvilket de fästades. Hans ena hand var. sysselsatt med tummandet af de glesa mustascherna, långa och smala som getingsvingar. och i den andra höll han Hans Kongj. Höghet Kronprinsens Pro memoria för fälttjenstens öfvande,, praktfullt inbunden i maroquin och försedd med guldsnitt. En rysk och en Preussisk orden hängde i broderlig endrägt på det smala bröstet, som nästan helt och hållet skyldes af. det breda kommendörsbandet, och de tunna axlarna tycktes nästan nedtryckas af Öfverste-epålletternas guldbörda. På de blekblå läpparne och på en viss darrning i dem lilla kroppen kunde man se att han, i likbet med de uppvaktande, rönte köldens inverkan; och kanske äfven denna obehagliga känsla bidrog att hvässa den ton med hvilken han, tagande tre steg framåt, tilltalade den intr:dande Öfverstelöjtnanten.