bågade sig fram till den nykomne kamrater
presenterade sig sjelf och sade några muntrand
ord, som kommo honom att glömma en god de
af. den förtret han rönt.
Med öfverstelöjtnanten i spetsen bröt man up
till den stora uppvaktningen. Låna mig
blyertspennan — sade löjtnant H... under vä
gen till en kamrat — pjag vill skrifva upp d
snillrika tal, som utan tvifvel komma att vexlas
ty det vore evinnerlig skada, om ej allmänheter
finge njuta deraf lika mycket som vi —
Tåget stod nu utanför den nya öfverstens sto.
Ta, präktiga tält; Öfverstelöjtnanten trädde in
och efter honom de öfriga officerarne, något sj
nära: gradvis. Den anblick som der mötte dem
förtjenar att något fullständigare beskrifvas.
akom ett litet, litet bord, på hvilket man såg
ett guldur, tvenne kommendörs-band och itta
Pplutoner små tennsoldater, stod en liten, liten
mager man, med en stor, fet :rapphönshund vid
sin sida, Mannens ansigte, spetsigt oeh gulblekt,
förrådde en afskräckande stränghet, och de smi
gråvögonen tycktes liksom borra sig in i hvarje
föremål. på hvilket de fästades. Hans ena hand
var. sysselsatt med tummandet af de glesa mus-
tascherna, långa och smala som getingsvingar. och
i den andra höll han Hans Kongj. Höghet Kron-
prinsens Pro memoria för fälttjenstens öfvande,,
praktfullt inbunden i maroquin och försedd med
guldsnitt. En rysk och en Preussisk orden häng-
de i broderlig endrägt på det smala bröstet, som
nästan helt och hållet skyldes af. det breda kommen-
dörsbandet, och de tunna axlarna tycktes nästan
nedtryckas af Öfverste-epålletternas guldbörda.
På de blekblå läpparne och på en viss darrning
i dem lilla kroppen kunde man se att han, i
likbet med de uppvaktande, rönte köldens inver-
kan; och kanske äfven denna obehagliga känsla
bidrog att hvässa den ton med hvilken han, ta-
gande tre steg framåt, tilltalade den intr:dande
Öfverstelöjtnanten.