ning medelst inräitandet af första kamrar, medelst införande af hög valcensus, medelst inskränkande af den naturliga pressfriheten, medelst ängsligt vakande öfver eller utrotande af nationaloch borgarmilisen, medelst misstänkande af önskade sammansvärjningskomplotter; ja Zacharie sjell skref en bok uaäber die demokratische Tendenz der heutigen europäischen Staatswirthschaftr, i hvilken han hardt nära förklarar jern vägar och ångbitar, såsom för staterna farliga. Men det gick väl an att tillbakahålla här, dock icke förbanna, dock icke förinta. Framför allt var ett redande af begreppen nödigt, för att möta hvarje fientligt påstormande. Den aflidne ädla von Rotteck har nu solklart bevisat, huru den nuvarande demokratiska principen är rakt snörrätt stridande mot den aristokratiska, men icke emot den monarkiskt-kontitutionella, heldst den konstitulionella principen ingalunda är någon annan, än den demokratiska. Den sistnämnda är nämligen icke likbetydande med folkeller pöbelvälde, utan endast en på iden om en folkeis gemensamma rätt hvilande riktning till gemensamhet i utöfningen af denna rätt och bka deltagande i den politiska, borgerliga och menskliga rätten. Den är således vida mer beslägtad med den konstitutionella monarkier, än med den aristokratiska statsformen. Denna sednare fordrar rättigheter framför andra, den förra jemnlikhet. Den republikanska principen, hvilken städse drager i fält mot monarkien, men hvilken aristokratien lider, såsom i Amerika, behöfser först förädling genom den demokratiska, lkasom den monarkiska äfven behöfver förädling genom densamma. Och sedermera beror det uppå de serskilda fysiska inflytandena, på uppfostringens, industriens och handelns ståndpunkt, hvilket folk den republikanskt-demokratiska, och hvilket den monarkiskt-demokratiska eller kenstitutionella regeringsformen bäst passar. Öfver Europa herrskar den sistnämnda och skall väl svårligen uppböra alt göra det, så framt icke furstarne sjelfva genom despotiska mitt och steg söka sönderkrossa den och tvinga folken att vända sin håg till den första. Den demokratiska principen sträfvar för öfrigt mer efter den sanna jemnlikhetens väsende, än efter formen, och föredrager en förnuftsenlig representation och den fria pressen framför den absoluta demokratien; dervid sätter den sig alldeles icke emot den naturliga olikheten, med afseende på den förvärfvade rätten, den vill blott icke erkänna någon medfödd. Förståndiga furstar hafva städse sökt skydd hos den demokratiska principen emot det farliga aristokratiska förhäfvandet, och hade regenterna ställt sig allt mer och mer i spetsen för den förra, i stället för att med aristokratien draga i fält emot deasamma, så skulle deras tbroner hafva varit vida mer fast grundade och den nya tiden skulle icke hafva sett så många pretendenter. Demokratien är den ursprungliga, öfverallt för handen varande. När de andra statsrsformerna upphöra, då intager den åter sin frånträdda plats; således är den identisk med den näturliga rätten, och redan fördenskull att —I motsats till den demokratiska principen, eller hela den i folkväldets anda. grundade sociala ordningen, förstår .man med demokrati blotta statsformen eller personifikationen af den högsta statsmakten, det egentliga folkväldet, eller utöfninen af den högsta makten å folkets sida, hvilken vestår i uppställandet och användandet af de, för uppnåendet af gemensambetsmålet nödvändiga reglorna. Då härtill fordras en viss grad af personlig sjelfständighet och en behörig utveckling af själskraft,. men naturen sjelf härutinnan dragit oöfverstigliga gränser, så kunde det aldrig blifva fråga om ett alla stateborgarnes deltagande i besörjandet af de offentliga angelägenbeterna, utan blott en del af folket har att utöfva suveräniteten, Att bestämma denna del, är lagstiftningens hufvudproblem. Till utöfvande af den politiska rätten äro alla folkets medlemmar personligen berättigade, detta är just det väsentligaste i demokratien, och blott den personliga förmågan den enda begränsningsmåttstocken. I anseende till folkens olika fysiska och andliga tillstånd, låta inga allmänna normer bäröfver uppställa sig, efter hvilka de politiska vore att bestämma. Så utesluter man icke ide nordaraerikanska Förenta Staterna dem, som personligen stå i andras tjenst, från statsborgarrätten; ty vid lättheten att få förtjenst bero derstädes dessa icke i massa, såsom i Europa, af sina brödherar; äfven har en viss grad af politisk bildning temligen -likformigt utbredt sig öfver alla klaser. Men på andra ställen skulle uteslutandet af . orivattjenare vara rådligt. På hvad sätt skall nu den delen af folket, åt vilken det offentliga statslifvets funktioner miSAS