Detta lif bar ingen ungdom, icke heller någon
ålderdom; det fladdrar vacklande på gränsen af
båda, det eger hvarken ungdomens liflighet eller
ålderdomens sans och förstånd; det är ett evigt
enahanda, som rörer sig i små afmätta oscilla-
tioner, ett fram-och-åter, som icke med sig in-
nebär någon åtrå till ett syfte, ett mil, framför
allt icke något försök till ett steg framåt. Men,
vi befinne oss nu åter hos herr N. N. i hans
stora bus-vid ....gatan, och just i samma för-
mak och bland samma personer som för 3 år
sedan. Ea platinalampa spred ett angeoäm!
doft af Maria Far — jsg ber om ursäkt — Ma-
ria Taglioni-eau-de-cologne wille jag säga —
Farina hade jag så när sagt, men allt har sin
tid; och nu var Taglioni-tiden. Alltså var det
Maria Taglioni-eau-de-cologne, som spred ljufva
aromatiska ångor i rummet och mängdes med
det ljumma doftet af teet, som just nu serve-
rades.
Nå, än i oLe lac des fees, då? sade äldsta
fröken, fortsättande ett redan påbörjadt samtal,
och tillknäpp!e låset på sitt ambra periband,;
hvarvid hon fastknutit ett litet kors af någon
mörk metall.
Se bara bur behändigt, menade Hr D., som
stod bredvid och emellanåt hjelpte damerna att
trä på synålarne.
F ,Hvad hon var söt! sade en yngre syster, som
gauffrerade ett garnityr af da moderna spetsarna,
Taglionifoten, det var ju som om hon sväfvat
mellan himmel och jord på en osynlig trossbot-
ten, byggd af andar! (Det bör anmärkas, att
fröken med Taglionifoten var en smula fanta-
stisk.)
När hon dansande lutade sig ned, alldeles
som hon varit färdig att digna, och sedan ett
tu tre reste sig upp, vig och fjärilslätt, — o!
man kunde gråta af förtjusning! — och när hon
sen kom i den grofva kappan .... det var så
tuschant, att både mamma och jag greto våra