Detta lif bar ingen ungdom, icke heller någon ålderdom; det fladdrar vacklande på gränsen af båda, det eger hvarken ungdomens liflighet eller ålderdomens sans och förstånd; det är ett evigt enahanda, som rörer sig i små afmätta oscillationer, ett fram-och-åter, som icke med sig innebär någon åtrå till ett syfte, ett mil, framför allt icke något försök till ett steg framåt. Men, vi befinne oss nu åter hos herr N. N. i hans stora bus-vid ....gatan, och just i samma förmak och bland samma personer som för 3 år sedan. Ea platinalampa spred ett angeoäm! doft af Maria Far — jsg ber om ursäkt — Maria Taglioni-eau-de-cologne wille jag säga — Farina hade jag så när sagt, men allt har sin tid; och nu var Taglioni-tiden. Alltså var det Maria Taglioni-eau-de-cologne, som spred ljufva aromatiska ångor i rummet och mängdes med det ljumma doftet af teet, som just nu serverades. Nå, än i oLe lac des fees, då? sade äldsta fröken, fortsättande ett redan påbörjadt samtal, och tillknäpp!e låset på sitt ambra periband,; hvarvid hon fastknutit ett litet kors af någon mörk metall. Se bara bur behändigt, menade Hr D., som stod bredvid och emellanåt hjelpte damerna att trä på synålarne. F ,Hvad hon var söt! sade en yngre syster, som gauffrerade ett garnityr af da moderna spetsarna, Taglionifoten, det var ju som om hon sväfvat mellan himmel och jord på en osynlig trossbotten, byggd af andar! (Det bör anmärkas, att fröken med Taglionifoten var en smula fantastisk.) När hon dansande lutade sig ned, alldeles som hon varit färdig att digna, och sedan ett tu tre reste sig upp, vig och fjärilslätt, — o! man kunde gråta af förtjusning! — och när hon sen kom i den grofva kappan .... det var så tuschant, att både mamma och jag greto våra