höll af mig. År det egoistiskt att vilja älskas
så som man sjelf älskar? döm Richard!
Jag måste samla mina tankar. De hafva spridt
sig såsom en flock vilda foglar, när kulorna
susat in bland dem. :
Vi voro ute på Herrestad — belt nära min
fars och min brors hem — jag har visserligen
sett dem, men mitt bekymmer, min ovisshet,
hafva icke lemnat mig så mycken ro, att jag
hunnit upptäcka mig för dem. Och hvarföre
skulle jag, med mitt upproriska och sorgbundna
sinne, störa friden och glädjen i deras stilla,
lugna hem. De hafva redan vant sig vid att
sakna mig; hvarföre skulle jag åter sluta mig
till dem, för att, kanske snart, lemna dem åt
en ensamhet, tomare än förut. Så har jag tänkt
— och denna tanke, som jag kan kalla aning,
har sedermera bekräftat sig. OO! för fader och
broder hade jag icke rum i mitt hjerta, det
upptogs helt af henne, som nu redan förskjutit
det! — men hör.
Det var i går aften, temligen sent. Lara hade,
på min begäran, följt mig ned i trädgården.
Vi sutto under en häck; minskenet föll in ge-
nom de nakna grenarne och lyste på hennes
ansigte — jag ville just kunna se det!
Jag har bedt dig, följa mig, Lara — jag har
något att säga dig, något att förtro dig!
aSäg då min älskade — du får icke dröja här
länge, du har inte din surtut — det är kallt,
du förkyler dig.
Förkyler ? jag märkte icke att det var kallt;
jag tyckte det var varmt, varmt som en sommar-
dag; men hon frös. Laral jag skall säkert be-
dröfva dig — du skall kanhända till och med