höll af mig. År det egoistiskt att vilja älskas så som man sjelf älskar? döm Richard! Jag måste samla mina tankar. De hafva spridt sig såsom en flock vilda foglar, när kulorna susat in bland dem. : Vi voro ute på Herrestad — belt nära min fars och min brors hem — jag har visserligen sett dem, men mitt bekymmer, min ovisshet, hafva icke lemnat mig så mycken ro, att jag hunnit upptäcka mig för dem. Och hvarföre skulle jag, med mitt upproriska och sorgbundna sinne, störa friden och glädjen i deras stilla, lugna hem. De hafva redan vant sig vid att sakna mig; hvarföre skulle jag åter sluta mig till dem, för att, kanske snart, lemna dem åt en ensamhet, tomare än förut. Så har jag tänkt — och denna tanke, som jag kan kalla aning, har sedermera bekräftat sig. OO! för fader och broder hade jag icke rum i mitt hjerta, det upptogs helt af henne, som nu redan förskjutit det! — men hör. Det var i går aften, temligen sent. Lara hade, på min begäran, följt mig ned i trädgården. Vi sutto under en häck; minskenet föll in genom de nakna grenarne och lyste på hennes ansigte — jag ville just kunna se det! Jag har bedt dig, följa mig, Lara — jag har något att säga dig, något att förtro dig! aSäg då min älskade — du får icke dröja här länge, du har inte din surtut — det är kallt, du förkyler dig. Förkyler ? jag märkte icke att det var kallt; jag tyckte det var varmt, varmt som en sommardag; men hon frös. Laral jag skall säkert bedröfva dig — du skall kanhända till och med