titionerna sålunda erhållna betygen, hvarvid en viss nummer fordras såsom vilkor för elevens qvarstannande vid läroverket. Då. eleverna vid läroverket äro löntagare, andra skäl att förtiga, såsom öfverflödiga, är det temmeiigen gifvet, att kontroller öfver huru de använda sin tid böra finnas, äfvensom att kontrollerna, då de finnas, böra vara stränga. Kan återbelysaren således neka, att de nämnda förändringarne äro förbättringar, eller att de gå i samma riktning, och således icke innebära några inkonseqvenser? Kan han neka, att de, jemte det att de göra kontrollerna strängare, just afse skydd för eleverna mot godtycke? — Men han menar förmodligen: Hvarföre antog man ej genast det nu gällande systemet? Derföre att kontrollernas skärpning gått hand i hand med, eller rättare, inneburit fordringarnas, och fordringarne icke förnuftsenligt kunnat stegras hastigare, än iden mån förmåga att dem uppfylla å andra sidan utvecklats. Ett motsatt handlingssätt, eller lättsinnigt stegrande af fordringarne, utan stöd af erfarenhet och tidsförhållanden, skulle just medfört hvad återbelysaren nu orättvist öfverklagat, nemligen inkonseqvenser, emedan man då utan tvifvel, sedan lättsinnet skördat sina offer, nödgats återgå till det gamla, och börja serien ånyo. Hvad det beträffar, att förändringarne följt för tät! på hvarandra, få vi upplysa — icke återbelysaren, ty ban vet det ganska väl förut, utan allmänheten — att ingen af någon betydenhet någonsin företages, under pågående lärokurs, utan alltid vid kursens början, då alla eleverna äro nykomna. Då således samma system, i läroverkets stadgar faststäldt, oförändradt tillämpas på samma elever, ifrån kursens början till dess slut, och gränsen emellan elevernas skyldigheter och rättigheter likaledes är i sladgarne ganska skarpt uppdragen, så torde det vara orätt att säga, att fortgången sker i en mångårig obestämdheto. Det har oss veterligen aldrig varit eleverna medgifvet att bo i staden, med undantag af examenstiderna, och allt intill början af närvarande kurs, hafva de haft rättighet att besöka staden alla eftermiddagar, äfvens-m de på förmiddagarne kunnat få permission att göra det. Under närvarande kurs kan icke sådan permission erbållas, så framt icke anledningarna äro särdeles vigtiga, och, oberäknad helgedagarne, få eleverne högst tvenne eftermidd2ga: i veckan besöka staden, men behöfva likväl icke såsom återbelysaren uppgifver, dertill begära permission, utan anmäla sig blott hos Jourhafvande Repetitören. — Öfverensstämmer icke äfven denns förändring med de allmänna grundsatserna vid läro: verket? Återbelysaren fortfar: Eleverne mötas vid sir ankomst af ett för hvarje gång nytt reglemente; in. nehållande helt olika och alltid förut okända bestäm melser och kontroller — — —. Han har orätt då han säger helt olika, ty om man granskar de sär skilda reglementerna, finner man genast, att deinne hålla en utveckling af samma system, men olikas och okända; det är sant, men allt nytt är olik! det gamla och okändt innan det tillkom. Det obestämda och ofta ändradev (hvilket han förut tillvitat Marieberg) medförer godtycke och slapphet både hos styrande och styrda, benägenheten och bruket hos båda att afvika äfven från bestämda stadganden. — — — Ingenting är också så omilitiriskt, som ett godtyckligttolkande af egna nys: utfärdade föreskrifter.o Rättmätigheten att påsätta Mariebergs läroverk denna stämpel söker författaren icke på minsta sätt at! leda i bevis, ty hvad han i det följande säger rörande inträdesexamen (hvartill vi återkomma) rörer ett enstaka factum, och kan derföre icke ens afse, att bestämma läroverkets karaktär. Anklagelserna blifva således smädelser, dem vi förbigå. Återbelysaren klagar öfver att läroverkets stadgar icke äro nog omständliga. Vi tro icke att det är något fel, att de äro korta, blott de äro bestämda och tydliga, och till och med de citerade utdragen innehålla ej något obestämdt eller otydligt. Den följande tredubbla frågan, af hufvudsakligt innehåll: Är den undervisnirg som nu meddelas vid Marieberg fullständig förihvarje vapen! särskildt? besvara vi med afseende på armeens officerare, med, nej! men orsaken dertill har återbelysaren sjelf uppgifvit, nemligen bristande tillgångar. Månne det likväl icke är rättare, att under sådana förhållanden, i första rummet afse Artillerioch Ingeniör-officerarnes undervisning, och i det andra officerarnes af de öfriga vapnen, såsom nu sker, än att fullkomna dessa sednares på bekostnad af de förras? Af läroverkets styrelse kan återbelysaren, om ham så behagar, få del af programmerna öfver så väl de allmänna som de större kurserna, i de särskildta ämnena, hvaraf, jemte läroverkets stadgar, han kiart kan se phvad som tillhörer den för alla gemensamma kursen, och de för hvarje vapen särskilta, och förmodligen ännu klarare bedömma, huruvida de pväro riktigt lämpade efter dessavapens behof., — Hans tvifvel öfver vår uppgift: att utländske författare anlitas vid undervisningen, få vi söka häfva dermed, att i större kursen af Veterinär läses Hochstätter, som är en tysk författare, i större kursen af befästningskonsten Zastrau, som likaledes är tysk, samt i större kursen af kemi, vissa stycken af Berzelii fransska upplaga, hvarom allt återbelysaren kan öfvertyga sig af ofvannämnde programmer. Dessutom lästes både i större och allmänna kursen Bourdons eqvations-teori, på originalspråket (franska), alltintill början af närvarande lärokurs, då nämnde lärobok, genom läroverkets försorg, hunnit blifva öfversatt, hvarjemte samma författares. icke öfversätta. Amnaoo mmmm———LLL RR —re—FE—E——————L-