tår åter lif, bildar sig under annat namn, med an
dra former, men grunden blir oförändrad; sålunda
kallades hon 4829 katholska för-ningen, 1837 Ir-
lands allmänna association, 1839 förelöparnes sam-
fund (Precursor Society); numera hear hon antagit
namn af nationalförening. — Att uppräkna dennas
sällsamma styrelses förfoganden är attskrifva OCon
nelis historia, ty om föreningen leder I:land, är det
han, som leder föreningen.
OConnells första val är ostridigt ett af denna
makts djerfvaste försök Lagen, som förpliktade hvar
je katholik för rättighet till inträde i parlamentet
att med ed erkänna protestantiska suprematien, var
i sjelfva verket en sannskyldig uteslutningslag och
(ngen katholik hade ännu gjort anspråk som kandi-
dat då föreningen beslöt att trotsa lagen. Depuie
randen från Ennis i grefskapet Clare, Ves2y Fitz
Gårald, protestant till religion men katholskt sinnad
till politik, det vill säga hederlig man för att tals
Irländarens språk, måste, sedan han emottagit en
plats i ministeren, underkasta sig nytt val; och det
var vid denna tidpunkt 4898 föreningen beslöt, att
OConnell skulle uppträda såsom ministerns med
täflare och görå anspråk, han katboliken, på elek-
torernes i Clare röster. OConnell antog utan tve-
kan detta stora värf och straxt uppstod melian
valmännen en strid, hvaraf Irland länge lärer bi-
behålla minnet; ty det var här landet kom till
madyetarde ef sin styrka, det var bär engelsxa
styrelsen tvingades till en åtgärd, hvilken bor-
de befria Irland ett år sedpare. BShiel bar lem-
nat oss en mästerlig skildring öfver valet i Ciare,
med alla dess så egna, så dramatiska, så skiftande,
så piltoreska tilldragelser. I denna skildring, hvars
återgifvande här inskräntheten af min ram ej tillå-
ter, äro alla detaljer tecknade af den minnesvärda
strid, deri hela Irland personligen eller af böjelse
deltog. — Å ena sidan Vesey-Fitz-Gerald, beledsa-
gad af hela grefskapets aristokrati, å den andra
folkledaren, följd af em oräknelig skara bönder
(Frecholders), som vid säckpipans ljud framtågade
med prester och fanor i spetsen, samt läto rymder
genljuda af bifallsropens sorl. På kustings kämpade
de begge rivalerna i vältalighet: Vesey Fitz-Gerald
ordade om hans förfäders alla tjenster, om hvad han
sjelf uträttat, om hans gamle far, vördad i grefska-
pet, nu liggande på sotsängen, och hvars dödskamp
gjorde minnet ännu mera rörande. Talarens tårar
besvarade mängden med tårar af sympathi; — men
snart höjdes OCannells röst, denna väldiga stämma,
som tränger till massornas hjerta: hon var ömsom
mjuk, sväfvande, krafifall, skämtande, pathetisk, grof,
obevcklig; hurra för OConnell! uppstämdes från
alla håll, och framgången af hans val bekräftades.
Man berättar, i anledning häraf, såsom ett bevis på
Föreningens allmakt öfver Irland, kuruledes kom-
mitteen utfärdade ett förbud för denna oräkneliga
menniskoskara att förtära Whiskey under hela den
tid, valförrättningen pågick, och att ingen enda be
fanns hafva brutit mot den påkallade förbindelsen;
— ett ganska märkvärdigt drag för en hvar, som
känner den oemotståndliga böjelse för dryckenskap,
hvilken i så hög grad vidlåder Irländske bonden.
Efter sex månaders förlopp baslöt Enogelska rege-
ringen, förskräckt öfver så mycken dristighet. ati
gifva efter; emancipations-billea antogs och OCon-
nell tvekade icke att inställa sig i Westminster, för
att fordra sin plats, såsom deputerad från Clare, un-
der yrkande, att få njuta till godo fördelen af er
lag, voterad efter bans val. Det var den 45 Maj
18929, han första gången syntes inför parlamentet;
England hade redan sett uppviglaren 4825, då han
anförde en deputation, som fått uppdrag att anföra
Irländska folkets klagopunkter. Han hado blifvit
mottagen af folkets bifaltsyttringar, och detta samma
folk, nyfiket att återse den man, af hvars namn hela
Irland gaf genljud, spärrade alla ingångar till par-
lamentet. OConnell inträdde; salen var späckad,
och på hans vägran, att aflägga den gamla eden,
blef han af husets president, jemte förklarande, att
emancipations-lagen icke kunde tilläggas retroaktiv
verkan, uppfordrad att sfligsma sig. Sedan OCon-
nell bortgått, vardt hans val föremål för en liflig
debatt och slutligen förklaradt ogildt, Efter nigra
dagar, egnade åt festiviteter, som af radikalerne för.
honom anställdes i alla Londons värdshus, afreste
OConnell, för att andra gången reklamera valmän-
nens i Ciare fullmakt. Hans tåg genom Irland var
en lång och oerhörd triumf; fyratiotusen personer
omgåfvo beständigt hans aftäckta åkdon, från hyvil-
ket uppviglaren harangerade dem. Omsider anlände
ban klockan 4 en morgon till Clare, hvarest han,
följd af hela grefskapets befolknirg, högtidligt intå-
gade, omgifven af blommor, palmqvistar, bloss, un-
der ljudande musik, sorlet af hurra och rop af qvin-
nor, som hviftade sina näsdukar och tillkastade ho-
nom blomsterbuketter. Sådane triumfer äro smick-
rande, utan tvifvel såsom värdig belöning, för stora
Talare, stora Folkförsvarare; men beklagligtvis äro
Folken dermed lika frikostiga mot dansöser, och
detta minskar i någon mån belöningens värdr.
Återvald för andra gången och utan att någon då
sökte göra honom platsen stridig, kom OConnell
ändtligen deraf i besittning första dagarne i Mars
4830. Det är mig omöjligt att här följa honom i
alla detaljer på hans politiska bana. Denna har fö.
retett några brytningar, hvilka flere, som ej hafvs
uppfattat denna uteslutande och till syftet för han:
sträfvande begränsade patriotism, ifrigt förebrått ho
nom; jag vill nöja mig med att deraf antyda de för
nämsta punkterna. Han bidrog af alla krafter til
ministeren Wellingtons fall och till Greyska Whig
ministerens uppkomst. nyo vald deputerad a
grefskapet Kerry, förklarade han sig för vallagen
reform, understödde varmt Rcformbillen, som nästai
fördubblat folkrepresentationen, och hade i dett
ämne ett märkvärdigt anförande, hvilket till sto
del afgjorde den vigtiga frågans öde; först tillhö
rande radikalerne, skiljer han sig sedan ifrån den
för att stödja ministeren, som lofvar honom upphä!
vandet af tionden i Irland; bedragen i sina för
I hoppningar, proklamerar han 1833 Whigs såsor
—— ön