prof på Hr Janzons spränglärda opus, så stan-; nar man vid det nästan sorgliga resultatet, att. han med sin ofantliga möda, sina alla natva-: kor, si:t outtröttliga bläddrande i gamla luntor, : sitt myckna fyndiga bjeraebry, likväl til slut åstadkommit, relativt afsedt, endast ett lappri, att han stretat som en Hercules för att lemna veriden, jag vet icke hvad för en leksak, af ungefär samma sort som den konstiga utklippning barnet gör med sin lilla sax på ett ark papper. Han har på sitt vis utredt alla de finaste hemligheterna af Pindaros metiik, han har derefier lämpa!! vårt eget språk, han har så för hvarje pindarisk rad fabricerat en mo!svarande svensk med originalets meter skrupulöst bibehållen, och han har på detta sätt gifvit vår litteratur en öfversättning af den grekicka lyrikern, hvaraf det må tillåtas att hir såsom prof anföra till exempel det sista olympiska odet, såsom varande et: af de kortaste: J som Kaphisos i lotten fått, och som hebon dena på fålar sköna bygden, O, J Caariter, prisage herrskarinnor utaf det lysande Orchomenos, gamla Minyers vårderskor, hören hysad nu jag ber; ty J blott gifven den dödlizge allt hyad som gladt, hvad som ljufligt benämnes, om han en vis, om han prisad man, om han skön är. Aldrig utan er, J kelga Cheriter, ju Gudarna ordna en chör, ej ett festligt lag; men utdelande stiis i himlen hvarje värf, nära vid Pjthiske Apollo med guldbågen inta de sin thron semt i ett csigt lof olympiska fadrens magt besjungza. O höga Aglaia, du sången väna Euphrosyne, den bögste gudens döttrar, o hören pu, och du o Thalla, du sångkära, som ser hur detta festliga tåg sitt sköna mål närmas med lätta steg; ty att Åsopichos sjuvga i lydiska mått och tonstämmor jag kom, när Mingyeia igenom er blef olympisk segrarinna. Till den mörkhvalfriga borgen, der fadren hos Persepbona dväljs, o Gen!jud, gå och bär lysande bud! Klevdamos säg, nir du honom ser, buru hans son, i det löfrika Piza kranset sitt ynglingahår med prisbosjungena kämpasegrars vingar! Hr Janzon har sjelf proklamerat afsigten med sitt arbete hufvud-:akligen vara, att återgifra dei metriska, det rytbmopoeliska, sjelfva amusikspråket, hos originalet, och vi ega derför mindre rättighet att fästa oss vid det inre af öfversättningen; för att nu alltså endast hålla oss vid formen, så fråga vi på samvete hvarje läsare. om han i det citerade, med så mycket besvär och så mycket slöseri af lärdom hoparbetade stycket är i stånd att finna någon sådan högre grad af musik, som kan gifva ett fullständigare begrepp om originalets skönheter, och cm icke snart sagdt hvilken obunden öfversättning som heldst, för roskull indelad i vissa strofer och cola, skulle kunna anses fullt ut lika qvalificerad att lita läsaren sentera allt det lyriska bos sin kära Pindaros. Hr J:s slafviskt konstfabricerade metriska öfversättning lemnar oss allt:å:i stället för annat resultat endast det alterrativ, att antingen förmoda originalets text ännu mera korrumperad sänman bittills fruktat, så att dess urspruovgliga rythmiska form i väsendtligare mir blifvit förvirrad och stympad, eller också att anse den närmare bekantskapen med ett för vår tids öron och musikaliska anspråk så föga tillfredsställande lyriskt konstverk vara just ingenting alt eftersträfva; alltid förutsatt att det icke i sjelfva herr J:s metriska teori ligger något litet misstag på botten, hvarigenom öfversättningen möjligtvis fått en alltför fö. konstlad anstrykning, deraf skuggan oskyldigtvis återfaller på Pindz2ros. Korteligen, herr Jarzon har gjort ett arbete, som lemnat honom tillfälle att lägga för verldens blickar en högst sällspord beläsenhet, men han har visserligen icke dermed, oaktadt all sin goda vilja, framställt för oss den pindariska poesien i någon klarare dager eller gifvit oss möjlighet att derur hemta någon fullkomli gare estetisk njutsing, än ur andra och äldre öfversättningsförsök, de der hufvudsakligast hållit sig vid meningen i stället för formen. Det blir till och med en särskild fråga, huruvida icke allud, der af dessa två det enas intresse icke kan rätt bevakas utan på det andras bekostnad, — och herr J. erkänner sjelf indirekt att, sådant här är fallet, — litteraturen är mera belåten med att få den lefvande andan af ett verk, om än iklädd hvilken lånad drägt som heldst, än det originella plagget, påhängdt en lekamen, hvari själen dres med en qväfvande andtäppa loch hela mellanstunderna ligger i skendöd. Det lär i sådana speciella händelser den förrnämnda, i allmänhet giltiga regeln, att ett metriskt och konstmessigt original icke rätteligen kan öfsersättas annorlunda än med bibehållande af den