prof på Hr Janzons spränglärda opus, så stan-;
nar man vid det nästan sorgliga resultatet, att.
han med sin ofantliga möda, sina alla natva-:
kor, si:t outtröttliga bläddrande i gamla luntor, :
sitt myckna fyndiga bjeraebry, likväl til slut
åstadkommit, relativt afsedt, endast ett lappri, att
han stretat som en Hercules för att lemna veri-
den, jag vet icke hvad för en leksak, af ungefär
samma sort som den konstiga utklippning barnet
gör med sin lilla sax på ett ark papper. Han har
på sitt vis utredt alla de finaste hemligheterna
af Pindaros metiik, han har derefier lämpa!!
vårt eget språk, han har så för hvarje pindarisk
rad fabricerat en mo!svarande svensk med ori-
ginalets meter skrupulöst bibehållen, och han
har på detta sätt gifvit vår litteratur en öfver-
sättning af den grekicka lyrikern, hvaraf det
må tillåtas att hir såsom prof anföra till exem-
pel det sista olympiska odet, såsom varande et:
af de kortaste:
J som Kaphisos i lotten fått, och
som hebon dena på fålar sköna bygden,
O, J Caariter, prisage herrskarinnor
utaf det lysande Orchomenos,
gamla Minyers vårderskor,
hören hysad nu jag ber; ty J blott
gifven den dödlizge
allt hyad som gladt, hvad som ljufligt benämnes,
om han en vis, om han prisad man, om han
skön är.
Aldrig utan er,
J kelga Cheriter, ju
Gudarna ordna en chör, ej
ett festligt lag; men utdelande stiis
i himlen hvarje värf, nära vid
Pjthiske Apollo med
guldbågen inta de sin thron
semt i ett csigt lof olympiska fa-
drens magt besjungza.
O höga Aglaia, du sången
väna Euphrosyne, den bögste gudens
döttrar, o hören pu, och du o Thalla,
du sångkära, som ser hur detta
festliga tåg sitt sköna mål
närmas med lätta steg; ty att Å-
sopichos sjuvga i
lydiska mått och tonstämmor jag kom,
när Mingyeia igenom er blef olympisk
segrarinna. Till den
mörkhvalfriga borgen, der
fadren hos Persepbona dväljs,
o Gen!jud, gå och bär lysande bud!
Klevdamos säg, nir du honom ser,
buru hans son, i det
löfrika Piza kranset sitt
ynglingahår med prisbosjungena käm-
pasegrars vingar!
Hr Janzon har sjelf proklamerat afsigten med
sitt arbete hufvud-:akligen vara, att återgifra dei
metriska, det rytbmopoeliska, sjelfva amusiksprå-
ket, hos originalet, och vi ega derför mindre
rättighet att fästa oss vid det inre af öfversätt-
ningen; för att nu alltså endast hålla oss vid
formen, så fråga vi på samvete hvarje läsare.
om han i det citerade, med så mycket besvär
och så mycket slöseri af lärdom hoparbetade
stycket är i stånd att finna någon sådan högre
grad af musik, som kan gifva ett fullständigare
begrepp om originalets skönheter, och cm icke
snart sagdt hvilken obunden öfversättning som
heldst, för roskull indelad i vissa strofer och
cola, skulle kunna anses fullt ut lika qvalifice-
rad att lita läsaren sentera allt det lyriska bos
sin kära Pindaros. Hr J:s slafviskt konstfabri-
cerade metriska öfversättning lemnar oss allt:å:i
stället för annat resultat endast det alterrativ,
att antingen förmoda originalets text ännu mera
korrumperad sän- man bittills fruktat, så att dess
urspruovgliga rythmiska form i väsendtligare mir
blifvit förvirrad och stympad, eller också att
anse den närmare bekantskapen med ett för vår
tids öron och musikaliska anspråk så föga till-
fredsställande lyriskt konstverk vara just ingen-
ting alt eftersträfva; alltid förutsatt att det icke
i sjelfva herr J:s metriska teori ligger något li-
tet misstag på botten, hvarigenom öfversättnin-
gen möjligtvis fått en alltför fö. konstlad anstryk-
ning, deraf skuggan oskyldigtvis återfaller på
Pindz2ros. Korteligen, herr Jarzon har gjort ett
arbete, som lemnat honom tillfälle att lägga för
verldens blickar en högst sällspord beläsenhet,
men han har visserligen icke dermed, oaktadt
all sin goda vilja, framställt för oss den pinda-
riska poesien i någon klarare dager eller gifvit
oss möjlighet att derur hemta någon fullkomli
gare estetisk njutsing, än ur andra och äldre
öfversättningsförsök, de der hufvudsakligast hållit
sig vid meningen i stället för formen. Det blir
till och med en särskild fråga, huruvida icke
allud, der af dessa två det enas intresse icke
kan rätt bevakas utan på det andras bekostnad,
— och herr J. erkänner sjelf indirekt att, sådant
här är fallet, — litteraturen är mera belåten
med att få den lefvande andan af ett verk, om
än iklädd hvilken lånad drägt som heldst, än
det originella plagget, påhängdt en lekamen,
hvari själen dres med en qväfvande andtäppa
loch hela mellanstunderna ligger i skendöd. Det
lär i sådana speciella händelser den förrnämnda,
i allmänhet giltiga regeln, att ett metriskt och
konstmessigt original icke rätteligen kan öfser-
sättas annorlunda än med bibehållande af den