LITTERATUR.
aPindaros segersångern, reviderad text och!
metrisk öfversättning, af J. P. Janzon; första!
delen: Olympia, med inledning och antecknin-
gar; Lund 1844. I
En af de kuriöseste företeelser, som vår lär-
da litteratur kanske någonsin egt att uppvi-
sal Utgiende från den g:undsatsen, att ett me-
triskt och i formellt hänseende konsimessigt ori-i
ginal aldrig rätteligen kan öfversättas annor-
lknda än metriskt och så Roga som möjligt efter.
dess egna konstformera, har Hr Janzon företagit
sig utarbe:andet af en sådan i metriskt afseende
fullkomligt noggrann och punktlig öfverflyttning
på vårt språk af en poet, som, redan till inne-
håll för oss svårfattligare än de flesta andra
antika författare, derjemte just i fråga om for-
men alltid varit betraktad såsom en gåta, en;
vidunderlighet, en exception, på hvilken intet
af vanliga metriska systemer varit användbart.
De grunder, Hr J. härvid följt, har han utför-
ligt motiverat dels uti en på latia författad till-
egnan till den bekanta tyska hellenisten Böckhb,
dels i en svensk inledning på 469 oktavsidor.
Refereaten, som icke endast genombläddrat, u-
tan verkligen genomläst denna inledning, erkän-
ner att han sällan eller aldrig funnit på ett
s:ille sammanträngdt ett större förråd af mång-
sidig lärdom och af skolastisk spetsfundighet, en
mera förvånande blandning af snillrika ideer,
vackra observationer och de sällsammaste bisar-
rerier. Hr J. synes i och för sina förstudier
till detta verk ha sett sig om icke blott i all
verldens linguistik, utan nästan litet i allt, från
och med tenkonstens teori, till anthropologi, fy-
sik och den Hegelska filosofien, och han bevi-
sar en verkligen mer än ytlig konnäsans i alla
dessa serskildta ämnen. Ait skrifva en genom-
förd kritik öfver ett arbete af så di prata be-
ståndsdelar och af en så i detalj gående tendens,
skulle fordra lika lång tid som att göra arbetet
om, — och Hr Janzon, som lärer vara en, hit-
tills föga eller intet känd, enskild lärd elter
hvad man kallar vxzammal studeni vid univer-
sitetet i Lund, säges härpå ha uteslutande anr-
vändt ett par tiotal af år; — referenten erkän-
ner dessutom otvunget, att- han för sin deli
flera speciella fall saknar tillräcklig spparatus,
för att inlåta sig i ett dylikt kritiskt nagelfaran-
de med boken, men ban tror sig icke dess min-
dre ega fullkomlig anledning att uttala öfver den-
samma ett totalomdöme, som gäller alla arbeten
af denna art, att den nemligen är ett storverk
i fråga om lärdom, men i sjelfva verket likväl
endast ett lekverk i fråga om verklig nytta och
allmänt resultat. Det är ett omööme, som mi?
synas hårdt, men som måste utsägas, emedan
det är sannt. Man Llänner ganska väl att de!
har varit en lång tid, då lärdomen i och för
sig ansågs för någonting stort och förträffligt,
utan allt afseende på hvad den möjligen kunde
uträtta och gifva i afkastning; men vi äro lyck-
ligtvis förbi denna skolastikens och den döda
kammar-eruditionens tidehvarf, och vi uppväge
vetenskapen och studierna efter hvad värde och
inflytande de ega för det allmänna lifvet och
den allmänna bildningen. Det finnes visserligen
ännu en hel hop lärda, som känna sig serdeles
besvärade af detta allmänhetens nymodiga sätt
att se sakerna, och som aldrig skola förlåta oss,
att vi icke ännu dyrka till exempel! konsten at:
skrifva latin, såsom ett non plus ultra af lärda
förtjenster; men saken kan icke mera bjelpas.
opinionen har en gång för alla lärt sig att ialla
mål af ifrågavarande beskaffenhet spörja efter
meningen med allt detta arbete, efter dess fruk-
ter, dess allmännyttighet, dess betydelse icke
blott för tre eller fyra professerer, utan för hel2
den mera bildade massan. Använder man deita