ech man ser här hos honom från början till
slut den undansluppna slafven från San Domingo
alltför tydligt tvärsigenom pariser-ehevaliern. Det
är först i sidsta scenen med fadren, det må vara
tillåtet för Saint Georges att låta sin afrikanska
blod sjuda öfver och den hvita tandraden att
hemskt lysa fram under den spotska läppen; i
denna scen är herr D. också genast mera i sitt
element, och han har här spelat på ett sätt,
som förtjenat ett bättre öde än att till sin effekt
nästan aldeles förstöras genom medspelarens, herr
Wennboms, (fadrens) fadda och maniererade pa-
thos. Mamsell Högqvist visar några eleganta
kostymer, men är i sitt spel kanske nog iitet
kreolska. Hr Hyckert (baronen) är som vanligt
rätt god, utan att för öfrigt här mera än annor-
städes markera någon originalitet. Fru Hjor!s-
berg har i första akten visat sig som en liten
alltför täck värdshusvärdinna, men man har till
sin saknad icke vidare sett till henne i pjesen.
Hr Deland, som spelar en betjentroll, gör som
vanligt mycket väsen af sig; det kan icke ska-
da att en gång för alla bedja honom af gunst
och nåde gapa och skrika litet mindre. Han
vill förmodligen riktigt med besked uppbygga och
han tar ned huset i stället; hvilket, som man
finner, alltid är och blir ett väsentligt misstag.
s 0. 0.