ech man ser här hos honom från början till slut den undansluppna slafven från San Domingo alltför tydligt tvärsigenom pariser-ehevaliern. Det är först i sidsta scenen med fadren, det må vara tillåtet för Saint Georges att låta sin afrikanska blod sjuda öfver och den hvita tandraden att hemskt lysa fram under den spotska läppen; i denna scen är herr D. också genast mera i sitt element, och han har här spelat på ett sätt, som förtjenat ett bättre öde än att till sin effekt nästan aldeles förstöras genom medspelarens, herr Wennboms, (fadrens) fadda och maniererade pathos. Mamsell Högqvist visar några eleganta kostymer, men är i sitt spel kanske nog iitet kreolska. Hr Hyckert (baronen) är som vanligt rätt god, utan att för öfrigt här mera än annorstädes markera någon originalitet. Fru Hjor!sberg har i första akten visat sig som en liten alltför täck värdshusvärdinna, men man har till sin saknad icke vidare sett till henne i pjesen. Hr Deland, som spelar en betjentroll, gör som vanligt mycket väsen af sig; det kan icke skada att en gång för alla bedja honom af gunst och nåde gapa och skrika litet mindre. Han vill förmodligen riktigt med besked uppbygga och han tar ned huset i stället; hvilket, som man finner, alltid är och blir ett väsentligt misstag. s 0. 0.