Dock, jag skall ändå göra dig till viljes och gå dig tillhanda med en liten promemoria. Men — inbilla dig icke att jag deruti ämnar upp taga en hop kältriga lärda saker; det har jag ingen lust till; ochialla fall är det ju egentligen och synnerligast romanlitteraturen du efterfrågar; derom skall jag ock hafva nöjet gifva dig alla de upplysningar jag kan. Du vet huru föga jag är böjd för sällskapslifvet. Jag passar icke för dessa stora maskerader, der hvar och en efter påtagen kostym spelar sin roll för aftonen och derefter vänder gäspande hem. Antingen skall man antaga maskeraddrägt såsom de andra, och såsom de andra spela någon roll (blett icke sin egen), eller. ock förblifva omaskerad (hvilket likväl har sina stora obehag) och då utsätta sig för de öfriges tadel veh klander. D2 öfriga tåla nemligen icke att se någon utan vexnäsa ibland sig. Seneca sade redan på sin tid: Jag har aldrig varit ute ibland menniskor, utan att jag vid hemkomsten funnit mig vara mindre menniska. — Du må kalla mig tråkig, grå, menniskohatare; det må vara, jag är af melankoliskt temperament och min far är dödgrälvare. Ursäkta dema episod; vi komma nu till litteraturen. Böcker äro ett godt sällskap, ja, det ästa; med dem kan man umgås utan krus, man ehöfver icke göra sig till deras ödmjuka tjenare, man tar dem helt enkelt i hand — man behöfsver icke fråga efter helsan — de må alltid väl, Icke behöfver man tala om väderleken; den fråga de icke efter, med ett ord: — men hvart tog jag nu vägen Igen, jag skulle ju tala om