Dock, jag skall ändå göra dig till viljes och
gå dig tillhanda med en liten promemoria. Men
— inbilla dig icke att jag deruti ämnar upp
taga en hop kältriga lärda saker; det har jag
ingen lust till; ochialla fall är det ju egentligen
och synnerligast romanlitteraturen du efterfrågar;
derom skall jag ock hafva nöjet gifva dig alla de
upplysningar jag kan.
Du vet huru föga jag är böjd för sällskapslifvet.
Jag passar icke för dessa stora maskerader, der
hvar och en efter påtagen kostym spelar sin roll
för aftonen och derefter vänder gäspande hem.
Antingen skall man antaga maskeraddrägt såsom
de andra, och såsom de andra spela någon roll
(blett icke sin egen), eller. ock förblifva omaske-
rad (hvilket likväl har sina stora obehag) och
då utsätta sig för de öfriges tadel veh klander.
D2 öfriga tåla nemligen icke att se någon utan
vexnäsa ibland sig. Seneca sade redan på sin
tid: Jag har aldrig varit ute ibland menniskor,
utan att jag vid hemkomsten funnit mig vara
mindre menniska. — Du må kalla mig tråkig,
grå, menniskohatare; det må vara, jag är af
melankoliskt temperament och min far är död-
grälvare.
Ursäkta dema episod; vi komma nu till lit-
teraturen. Böcker äro ett godt sällskap, ja, det
ästa; med dem kan man umgås utan krus, man
ehöfver icke göra sig till deras ödmjuka tje-
nare, man tar dem helt enkelt i hand — man
behöfsver icke fråga efter helsan — de må all-
tid väl, Icke behöfver man tala om väderleken;
den fråga de icke efter, med ett ord: — men hvart
tog jag nu vägen Igen, jag skulle ju tala om