Hvad blef nu följden af allt detta? För det första, att Statstidningen icke blef någon egentlig regeringsorgan, utan en ytterst reaktionär kamarillaeiler keotterieller Personlighetsorgan; i följd hvaraf också hela verlden känner, att i Statstidningen ofta inflöto artiklar öfver speciella grenar af lagstiftning och politik, i rak strid mot de åsigter, som en och annan departementschef hyllade, ja till och med polemik mot vissa af regeringens egna författningar, som ännu hade någon skymt af frisinthet. Det hände ock mer än en gång, att en och annan Regeringens ledamot beklagade sig för sina bekanta, att de icke vore i stånd att disponera en enda spalt a tidningen, emedan den i tendensfrågor endast tog befallningar från en hög person, som då lemnades genom Hofkanslern. Huru skulle det på sådant sätt kunna hänga ihop länge? För det andra brast Statstidningen ifrån första början i den första och oundgänvgligaste egenskap, som allmänheten påräknar hos en daglig tidning, nemligen att lemna en, om ock sammandragen, likväl till ämnena någorlunda redig och sansad öfversigt af allt det förnämsta, som inom landet passerar. Hr Wallmark talar om att Monitören, det officiella bladet i Frankrike, rundeligen understödjes af staten, men der anses också Monitören såsom den fullständigaste och säkraste krönikan öfver de lagstiftande kamrarnas sessioner. Häir deremot började väl äfven Statstidningen sin bana under en riksdag, men innehöll, det oaktadt, icke ens ett det mest förkortade sammandrag af Rikets Ständers beslut, in mindre af diskussionergza och Utskottsbetänzanden, ja icke ens Regeringens egna propositioner och Ständernas underdåniga skrifvelser, hviiket dereznot de andra tidningarne försökte följa så godt de kunde. Likväl måtte sådana underrättelser icke varit mindre angelägna och intressanta, än att ur utländska tidningar öfversätta, huru den eller den biilen afgjorts i Engelska parlameniet, och underlåtenheten härutinnan måste redan vara nog att.bestämma publiken att företrädesvis abonnera sig på andra tidningar, i hvilka de åtminstone fingo veta något derom. Lägg härtill en ända till löjlighe gränsande ensidighet i berättandet af ett oct annat specielt faktum, såsom t. ex. alt viss tryckfrihetsmål, som upptogo uppmärksamheter för dagen, icke med ett ord omnämndes unde bela rättegången och icke heller slutet, i fal den anklagade friades, men att Redakt. deremot med en synbar skadeglädje, icke nog kunde skyn da att omförmäla om juryn hade fällt, utan at tidningens låsare förut der fått veta, att någo process existerat. Om Hr Wallmark täckes be sinna alla dessa omständigheter och dessuton den, att det så kallade försvaret för anmärkt: regeripgsåtgärder, som lofvades i prospekten sällan eller aldrig bestod i utvecklandet af mo tiver och grundsatser, utan engast i dessa skruf vade berigtiganden med sina arrigrepenseer, son vi alla känna, så skall han äfven nödgas medgif va, att orsaken till allmänhetens desabonnemen på Statstidningen alldeles icke får skyllas egent ligen på publikens rikining eller på något öfver vägande begär för buffonnerier, utan helt en kelt på den saftock kraftlöshet, samt oerhörd: partiskhet äfven i den berättande detaljen, som redan i tidningens första ungdom framställde der såsom en typ af idet rutna, oefterrättliga och bakvända, ;hvilket väl icke egentligen ökades, mer åtminstone ytterligare illustrerades af den eele bra uppställningsformen af åtskilliga smånyhe ter och öfversättningar, samt af den perukoct styfkjortelsmässighet, som rådde i de utländsk: oyheterna under Frih. dad Albedyhlis förvaltnin; af detta fack, hvilket dock sedan betydligt bätt rats. Hafva vi rätt deri, att de här påpekade bri sterna verkligen existerat, så finner man ock, at dessa brister utgjorde sådana grundfel, att de bade varit omöjligt för en tidning af hvilke färg som helst att, behäftad med dem, bibehåll vinna den större publik, som erfordras för un derhållandet af en större daglig tidning. Ei serskild fråga är imedlertid, om detta i alla fal hade låtit sig göra. Att vilja uppträda såson aktif organ för ett system, öfver hvilket natio nens dom redan är utsagd, och till motarbetan de af alla populära sympatier, var redan i si; sjelf något ytterst otacksamt, och derföre anse vi att man hade gjort klokast att låta det officiell: blade: bibehålla sin gamla husbebofs-karakter fö regeringens kungörelser, utnämningar och admi nistrativa notiser, åtminstone så länge, tills mar hittat på någon stor svartkonstmästare att sätt i spetsen derför, d. v. s. någon som kunde gör: svart till hvitt och tvärtom. Imedlertid tro vi, att Statstidningen, detta oak tadt, kunnat framför någon annan äga mede att, utanför den egentliga politiska kretsen eller på det neutrala området, erbjuda allmän heten artiklar af nog intresse för att väcka e: större uppmärksamhet, likväl allt under det o undgärgliga vilkoret af de förutnämnda bufvud lytenas afskaffande; och det är dessa medel, hvil ka ännu kunna stå till buds, som vi nu vilj