Hvad blef nu följden af allt detta? För det
första, att Statstidningen icke blef någon egentlig
regeringsorgan, utan en ytterst reaktionär kama-
rilla- eiler keotteri- eller Personlighetsorgan; i
följd hvaraf också hela verlden känner, att i
Statstidningen ofta inflöto artiklar öfver speci-
ella grenar af lagstiftning och politik, i rak
strid mot de åsigter, som en och annan depar-
tementschef hyllade, ja till och med polemik mot
vissa af regeringens egna författningar, som ännu
hade någon skymt af frisinthet. Det hände ock
mer än en gång, att en och annan Regeringens
ledamot beklagade sig för sina bekanta, att de
icke vore i stånd att disponera en enda spalt a
tidningen, emedan den i tendensfrågor endast tog
befallningar från en hög person, som då lemna-
des genom Hofkanslern. Huru skulle det på
sådant sätt kunna hänga ihop länge?
För det andra brast Statstidningen ifrån första
början i den första och oundgänvgligaste egen-
skap, som allmänheten påräknar hos en daglig
tidning, nemligen att lemna en, om ock samman-
dragen, likväl till ämnena någorlunda redig och
sansad öfversigt af allt det förnämsta, som inom
landet passerar. Hr Wallmark talar om att
Monitören, det officiella bladet i Frankrike, run-
deligen understödjes af staten, men der anses
också Monitören såsom den fullständigaste och
säkraste krönikan öfver de lagstiftande kamrar-
nas sessioner. Häir deremot började väl äfven
Statstidningen sin bana under en riksdag, men
innehöll, det oaktadt, icke ens ett det mest för-
kortade sammandrag af Rikets Ständers beslut,
in mindre af diskussionergza och Utskottsbetän-
zanden, ja icke ens Regeringens egna proposi-
tioner och Ständernas underdåniga skrifvelser,
hviiket dereznot de andra tidningarne försökte
följa så godt de kunde. Likväl måtte sådana
underrättelser icke varit mindre angelägna och
intressanta, än att ur utländska tidningar öfver-
sätta, huru den eller den biilen afgjorts i En-
gelska parlameniet, och underlåtenheten här-
utinnan måste redan vara nog att.bestämma pu-
bliken att företrädesvis abonnera sig på andra
tidningar, i hvilka de åtminstone fingo veta nå-
got derom. Lägg härtill en ända till löjlighe
gränsande ensidighet i berättandet af ett oct
annat specielt faktum, såsom t. ex. alt viss
tryckfrihetsmål, som upptogo uppmärksamheter
för dagen, icke med ett ord omnämndes unde
bela rättegången och icke heller slutet, i fal
den anklagade friades, men att Redakt. deremot
med en synbar skadeglädje, icke nog kunde skyn
da att omförmäla om juryn hade fällt, utan at
tidningens låsare förut der fått veta, att någo
process existerat. Om Hr Wallmark täckes be
sinna alla dessa omständigheter och dessuton
den, att det så kallade försvaret för anmärkt:
regeripgsåtgärder, som lofvades i prospekten
sällan eller aldrig bestod i utvecklandet af mo
tiver och grundsatser, utan engast i dessa skruf
vade berigtiganden med sina arrigrepenseer, son
vi alla känna, så skall han äfven nödgas medgif
va, att orsaken till allmänhetens desabonnemen
på Statstidningen alldeles icke får skyllas egent
ligen på publikens rikining eller på något öfver
vägande begär för buffonnerier, utan helt en
kelt på den saft- ock kraftlöshet, samt oerhörd:
partiskhet äfven i den berättande detaljen, som
redan i tidningens första ungdom framställde der
såsom en typ af idet rutna, oefterrättliga och
bakvända, ;hvilket väl icke egentligen ökades, mer
åtminstone ytterligare illustrerades af den eele
bra uppställningsformen af åtskilliga smånyhe
ter och öfversättningar, samt af den peruk- oct
styfkjortelsmässighet, som rådde i de utländsk:
oyheterna under Frih. dad Albedyhlis förvaltnin;
af detta fack, hvilket dock sedan betydligt bätt
rats.
Hafva vi rätt deri, att de här påpekade bri
sterna verkligen existerat, så finner man ock, at
dessa brister utgjorde sådana grundfel, att de
bade varit omöjligt för en tidning af hvilke
färg som helst att, behäftad med dem, bibehåll
vinna den större publik, som erfordras för un
derhållandet af en större daglig tidning. Ei
serskild fråga är imedlertid, om detta i alla fal
hade låtit sig göra. Att vilja uppträda såson
aktif organ för ett system, öfver hvilket natio
nens dom redan är utsagd, och till motarbetan
de af alla populära sympatier, var redan i si;
sjelf något ytterst otacksamt, och derföre anse vi
att man hade gjort klokast att låta det officiell:
blade: bibehålla sin gamla husbebofs-karakter fö
regeringens kungörelser, utnämningar och admi
nistrativa notiser, åtminstone så länge, tills mar
hittat på någon stor svartkonstmästare att sätt
i spetsen derför, d. v. s. någon som kunde gör:
svart till hvitt och tvärtom.
Imedlertid tro vi, att Statstidningen, detta oak
tadt, kunnat framför någon annan äga mede
att, utanför den egentliga politiska kretsen
eller på det neutrala området, erbjuda allmän
heten artiklar af nog intresse för att väcka e:
större uppmärksamhet, likväl allt under det o
undgärgliga vilkoret af de förutnämnda bufvud
lytenas afskaffande; och det är dessa medel, hvil
ka ännu kunna stå till buds, som vi nu vilj