att söka visa, huru deras förfall möjligen hade
kunnat förekommas, fister sig uppmärksamheten :
i naturlig ordning först vid det faktum som Hr :
kanslirådet Wallmark i sin utredning uppgifver,:
nemligen att då Statstidningen, såsom han säger,
med skäl bordt kunna påräkna åtminstone lika
många prenumeranter med Post- och Inrikes-
tidningen, så minskades likväl detta antal, redan
första året, lika oförmodadt som betydligt. Atl
något sådart kunde inträffa just i samma ögon-
blick, som Statstidningen ikläddes ett prydligare
yttre och eit större format, följaktligen också
hade att erbjuda sina läsare mera än förut åt-
minstone 1 qvanuter, och oaktadt, badet, under
loppet af December 1834 elier profmånaden, i sitt
nya skick kom till alla Post- och Inrikestidnin-
gens abonnenter, tyder redan på några serskilda
och mindre vanliga orsaker, hvilka, om de ut-
fionas, äfven torde kunna upplösa gåtan af tid-
ningens efterföljande bekymmersamma framhan-
kande. Dessa orsaker vöro hikväl ingalunda de,
som Hr Wallmark föregifver. Att de icke kun-
de ligga i de legala annoasernas aftryckning I
de öfriga bladen är klart, ty detta hade sketi
allt ifrån år 4839 och Lunde således ej verka
någon hastig prenumerationsörlust vid tidnin-
gens metamorfos, om det än bidrog till den
första minskningen af Post- cch Iarikestidnin-
gens prenumeration, hvarföre de salarierade bla-
den också gjorde sig all möda i verlden att få
det i opinionen ansedt lika med i l2gen förbju-
det eftertryck af förfallares arbeten och skrif-
ter, ehuru detta försök strandade mot det kla-
ra begreppet, att ea betald officiell annons till
sin natur icke är annat än ea offentlig hand-
ling, bvars ändamål just är största möjliga
offentlighet, hrarföre ock sådana kungörelser äf-
vensom dsgans nyheter öfverallt, der litterär
eganderätt i öfrigt gäller, fritt återgilvas ur den
ena tidningen i den andra, till skilnad från e
gentliga skrifter, d. v. s. sådare, som äro fruk-
ter af författares egen sammansättnivg. Icke
heller kande skulden till det ovästade missödet!
ligga i de förmenta pilskna anfallen ifrån de
öfriga tidningarnas sida; af det skälet, att några
sådana ilskna anfall icke förekommo. Vi hafva
med flit uppmärksamt genomgått Aftonbladet för
November och December minmd år 4850 elle:
bemärkelsemånaderna emellan prospektens ut-
gifvande och prenumerationen, och deruti icke
kunnat uppleta en enda reflexion, hvilken kan
betraktas såsom ett anfall, än mindre ett ilsket
anfall, såvida man ej så vill kalla det uttrycket
i en kort och för öfrigt ganska godmodig upp-
sats, att färgen på Statstidningen förmodades
blifva hvad man i Eogland kallar high To-
iy, hvilket sedermera så der temligen be-
kräftat sig. Alla de öfriga anfallen i detta
blad, som väl egentligen mest sysselsatte sig
Med den nya kamraten, innefattade endast ett gan-
ska oförargligt, om också ironiskt skämt, af hvil-
ket ingen tidning förstöres, om den i sig sjelf
har någon lifskraft, och prospekten emottogs till
och med rätt vänligt.
Orsaken till olyckan måste således, med ett
ord, hvarken ligga i den omständigheten, som
redan hade existerat i flera år förut, eller i den,
som aldeles icke existerat, utan i något helt
annat, och detta var uti ett inre frö till ålder-
domssvaghet och krasslighet som man vasnnade
redan i sjelfva prospekten. I stälet att, såsom
ske bordt, om man ville hafva en verklig Stats-
tidning, låta denna upptrida såsom en aktif måls-
man för regeringens system och ideer samt ut-
veckla de allmänna grundprinciperna derför, om
den kade några sådana, samt att följaktligen
lemna dess ledring åt departementscheferne för
hvar sitt fack, samt sätta nigra unga, friska
krafter vid arbetet, anförtroddes det öfver-
sta inseendet åt den akademiskt cirklade och
diplomatiskt fina, men för ett sådant företag
mest olämplige man som kunde påhittas, nem-
ligen grefve Lagerbjelke, hvars ödkända för-
skräckthet såsom politikus redan ifrån första
början gaf åt hela tidningen en blandad karak-
ter af krukaktighet och pryderi, som genast
exponerade den för löjet. Det öfriga af redak-
tionen inrättades på samma sätt, så att det på-
tagligen tycktes mindre hafva afsett tidnin-
gens eget ändamål är, att uti dess honcorarier
få ett slags pensionsanstalt. Med all aktning
för Hr Kanslirådet Wallmarks talang såsom skrift-
ställare i litterära ämnen, ådagalagd i striden
mot fosforisterne, hvilka sedan blifvit Statstid-
ningens käraste funtfaddrar, hade han likväl ge-
nom sin ezen tidning, som han ej förmådde upp-
rätthålla, visat sin fullkomliga oförmåga att be-
strida en sådan befattning efter tidens stegrade
fordringar. Det hjelper icke att undskyila sig
dermed, att Jurnalen varit endast ett litterärt
Unterhaltungsblatt, ty alla minnas ännu ganska
väl, att den äfven befattade sig med politiska
saker, och dess understuckna pinsända artiklar
i detta fack voro på sin tid famösa. Det var
således jemväl ett misstag, att sätta Hr Weall-
mark i spetsen för de dagliga omsorgerna för
en tidning, som var ämnad att blifva någon-
ting annat eller mera än den gamla Post-tid-
ningen.