att söka visa, huru deras förfall möjligen hade kunnat förekommas, fister sig uppmärksamheten : i naturlig ordning först vid det faktum som Hr : kanslirådet Wallmark i sin utredning uppgifver,: nemligen att då Statstidningen, såsom han säger, med skäl bordt kunna påräkna åtminstone lika många prenumeranter med Postoch Inrikestidningen, så minskades likväl detta antal, redan första året, lika oförmodadt som betydligt. Atl något sådart kunde inträffa just i samma ögonblick, som Statstidningen ikläddes ett prydligare yttre och eit större format, följaktligen också hade att erbjuda sina läsare mera än förut åtminstone 1 qvanuter, och oaktadt, badet, under loppet af December 1834 elier profmånaden, i sitt nya skick kom till alla Postoch Inrikestidningens abonnenter, tyder redan på några serskilda och mindre vanliga orsaker, hvilka, om de utfionas, äfven torde kunna upplösa gåtan af tidningens efterföljande bekymmersamma framhankande. Dessa orsaker vöro hikväl ingalunda de, som Hr Wallmark föregifver. Att de icke kunde ligga i de legala annoasernas aftryckning I de öfriga bladen är klart, ty detta hade sketi allt ifrån år 4839 och Lunde således ej verka någon hastig prenumerationsörlust vid tidningens metamorfos, om det än bidrog till den första minskningen af Postcch Iarikestidningens prenumeration, hvarföre de salarierade bladen också gjorde sig all möda i verlden att få det i opinionen ansedt lika med i l2gen förbjudet eftertryck af förfallares arbeten och skrifter, ehuru detta försök strandade mot det klara begreppet, att ea betald officiell annons till sin natur icke är annat än ea offentlig handling, bvars ändamål just är största möjliga offentlighet, hrarföre ock sådana kungörelser äfvensom dsgans nyheter öfverallt, der litterär eganderätt i öfrigt gäller, fritt återgilvas ur den ena tidningen i den andra, till skilnad från e gentliga skrifter, d. v. s. sådare, som äro frukter af författares egen sammansättnivg. Icke heller kande skulden till det ovästade missödet! ligga i de förmenta pilskna anfallen ifrån de öfriga tidningarnas sida; af det skälet, att några sådana ilskna anfall icke förekommo. Vi hafva med flit uppmärksamt genomgått Aftonbladet för November och December minmd år 4850 elle: bemärkelsemånaderna emellan prospektens utgifvande och prenumerationen, och deruti icke kunnat uppleta en enda reflexion, hvilken kan betraktas såsom ett anfall, än mindre ett ilsket anfall, såvida man ej så vill kalla det uttrycket i en kort och för öfrigt ganska godmodig uppsats, att färgen på Statstidningen förmodades blifva hvad man i Eogland kallar high Toiy, hvilket sedermera så der temligen bekräftat sig. Alla de öfriga anfallen i detta blad, som väl egentligen mest sysselsatte sig Med den nya kamraten, innefattade endast ett ganska oförargligt, om också ironiskt skämt, af hvilket ingen tidning förstöres, om den i sig sjelf har någon lifskraft, och prospekten emottogs till och med rätt vänligt. Orsaken till olyckan måste således, med ett ord, hvarken ligga i den omständigheten, som redan hade existerat i flera år förut, eller i den, som aldeles icke existerat, utan i något helt annat, och detta var uti ett inre frö till ålderdomssvaghet och krasslighet som man vasnnade redan i sjelfva prospekten. I stälet att, såsom ske bordt, om man ville hafva en verklig Statstidning, låta denna upptrida såsom en aktif målsman för regeringens system och ideer samt utveckla de allmänna grundprinciperna derför, om den kade några sådana, samt att följaktligen lemna dess ledring åt departementscheferne för hvar sitt fack, samt sätta nigra unga, friska krafter vid arbetet, anförtroddes det öfversta inseendet åt den akademiskt cirklade och diplomatiskt fina, men för ett sådant företag mest olämplige man som kunde påhittas, nemligen grefve Lagerbjelke, hvars ödkända förskräckthet såsom politikus redan ifrån första början gaf åt hela tidningen en blandad karakter af krukaktighet och pryderi, som genast exponerade den för löjet. Det öfriga af redaktionen inrättades på samma sätt, så att det påtagligen tycktes mindre hafva afsett tidningens eget ändamål är, att uti dess honcorarier få ett slags pensionsanstalt. Med all aktning för Hr Kanslirådet Wallmarks talang såsom skriftställare i litterära ämnen, ådagalagd i striden mot fosforisterne, hvilka sedan blifvit Statstidningens käraste funtfaddrar, hade han likväl genom sin ezen tidning, som han ej förmådde upprätthålla, visat sin fullkomliga oförmåga att bestrida en sådan befattning efter tidens stegrade fordringar. Det hjelper icke att undskyila sig dermed, att Jurnalen varit endast ett litterärt Unterhaltungsblatt, ty alla minnas ännu ganska väl, att den äfven befattade sig med politiska saker, och dess understuckna pinsända artiklar i detta fack voro på sin tid famösa. Det var således jemväl ett misstag, att sätta Hr Weallmark i spetsen för de dagliga omsorgerna för en tidning, som var ämnad att blifva någonting annat eller mera än den gamla Post-tidningen.