Vi bådan, sade denne, phafva i dag varit de
första här på bron, och äro nu äfven de siste.
Hvad mig och mina likar beträffar, så är det
icke underligt att vi gå här; det är för att samla
almosor. Mea ni är, sannerligen, icke af vårt
skrå, och ändå har ni, liksom vi, tillbragt heia
dagen här. Säg mig, kära herre, i fall det icke
skall vara någon hemlighet: hvad för er hit? —
eller hvad är det för en sten som trycker ert
hjerta och som ni här vill afvälta?
;Hvad kan det gagna dig, gamle, om du vet
hvar skon klämmer mig, eller hvad jag har på
hjertat? sade Frans, lika snäsigt som förut.
Herre, jag vill er väl, derföre att ni tvänne
gånger i dag upplåtit er hand och gifvit mig
penningar,, svarade gubben. Gud löne er!
Men ert ansigte är i afton bra mycket sorgsnare
än i morgons, och det skär mig i hjertat.
Detta godsinta deltagande hos den gamle sol-
daten behagade vår misantrop, så att han ändt-
ligen fann sig vid att fortsätta samtalet. Nå
ja, svarade han, som du ändtiigen vill veta hvar-
före jag bar gått här och leds hela dagen, så
skall jag säga dig att jag väntat på en vän, som
stämt mig hit, men som icke infann sig.
Med förlofo, sade gubben med träbenet, a.
måste tillåta mig säga rent ut hvad jag tänkeri
Er vän är ena skurk, som så kan narra er. Hade
han gjort det åt mig, så skulle han i sanning få
smaka min krycka, bara jag fick tag i honom.
Hade han fått förhinder, så borde han skickat
bud och icke huttlat er som en pojke.
Jag kan just egentligen icke bli ond på ho-
nomp, genmälde Frans, urskuldande, ty han bar
icke personligen lofvat inställa sig här; det var
blott en dröm sor lofvade, att jag här skulle
råka min vän Att för gubben omtala spökhi-
storien, syntes honom både omständligt och onö-
digt, derföre höljde han sin uppgift i en dröm.
Det är en annan sak), sade den gamle. Om
ni sätter tro till drömmar, så undrar jag inga-