SEEN ESA AS OS Om riddaren Zimmermann varit i Frans Melchiorsons ställe, på slottet Rummelsburg, vid westphaliska gränsen, så skulle han utan tvifvel fått EA till en skrift öfver sällskapslifvet, så intressant, som den han utgifvit om ensamheten och hvartill en tråkig assemble sannolikt gifvit acledning. Midnatt heter den stunden, då andeverlden får lif och verksamhet, då deremot den grofkorniga, animaliska naturen ligger försänkt i djup dva!ta. Frans önskade derföre heldre bortsofva än genomvaka denna stund; derföre tillslöt han fönstret, gick ännu en stund rundt omkring rummet, genomspejade vinklar och vrår, för at! se om allt var säkert, snoppade Jjusen, så all de brunno klarare, och sträckte sig sedan på hvilobädden, hvilket gjorde hans uttröttade kropp serdeles godt. Likväl kunde han icko insomna så fort, som han önskade. En liten hjertklapp ning, hvilken han tillskref blodets svallning efte: dagens hetta, höll honom ännu en stund vaken, och han underlät ej att begagna denna stund till läsande af en aftonbön, andåktigare, än han på många år läst den, Detta hade den vanlig: verkan att han ljuft insomnade. Efter en timmas förlopp, som han tyckte väcktes han af en plötslig förskräckelse, hvilke just icke är något ovanligt hos ett ungt, orolig blod. Derigenora blef han alldeles vaken, lyss nade om allt skulle vara tyst och hörde dervic ingenting annat än tornklockan, sem slog tol och derpå nattvaktens säng, som för hela kö pingen förkunnade denna nyhet. Frans Iyssnad ännu en stund, lade sig på det andra örat oc! var just i begrepp att åter insomna. Då före kom det honom som om en dörr knarrade p afstånd, och straxt derpå hörde han den slå upp med ett förfärligt buller. O ve! ve! ropad fruktan i hans öra, detta är sannerligen spöket — Det är vinden, ingenling vidare, tröstade mo det. Dock snart kom det närmare, liksom me