SEEN ESA AS OS
Om riddaren Zimmermann varit i Frans Melchior-
sons ställe, på slottet Rummelsburg, vid west-
phaliska gränsen, så skulle han utan tvifvel fått
EA till en skrift öfver sällskapslifvet,
så intressant, som den han utgifvit om en-
samheten och hvartill en tråkig assemble san-
nolikt gifvit acledning.
Midnatt heter den stunden, då andeverlden
får lif och verksamhet, då deremot den grofkor-
niga, animaliska naturen ligger försänkt i djup
dva!ta. Frans önskade derföre heldre bortsofva
än genomvaka denna stund; derföre tillslöt han
fönstret, gick ännu en stund rundt omkring
rummet, genomspejade vinklar och vrår, för at!
se om allt var säkert, snoppade Jjusen, så all
de brunno klarare, och sträckte sig sedan på
hvilobädden, hvilket gjorde hans uttröttade kropp
serdeles godt. Likväl kunde han icko insomna
så fort, som han önskade. En liten hjertklapp
ning, hvilken han tillskref blodets svallning efte:
dagens hetta, höll honom ännu en stund vaken,
och han underlät ej att begagna denna stund
till läsande af en aftonbön, andåktigare, än han
på många år läst den, Detta hade den vanlig:
verkan att han ljuft insomnade.
Efter en timmas förlopp, som han tyckte
väcktes han af en plötslig förskräckelse, hvilke
just icke är något ovanligt hos ett ungt, orolig
blod. Derigenora blef han alldeles vaken, lyss
nade om allt skulle vara tyst och hörde dervic
ingenting annat än tornklockan, sem slog tol
och derpå nattvaktens säng, som för hela kö
pingen förkunnade denna nyhet. Frans Iyssnad
ännu en stund, lade sig på det andra örat oc!
var just i begrepp att åter insomna. Då före
kom det honom som om en dörr knarrade p
afstånd, och straxt derpå hörde han den slå
upp med ett förfärligt buller. O ve! ve! ropad
fruktan i hans öra, detta är sannerligen spöket
— Det är vinden, ingenling vidare, tröstade mo
det. Dock snart kom det närmare, liksom me