rad med ett musikaliskt instrument till hennes dörr;
om flickan är nöjd härmed, går hon ut och träffar
bonom, som söker henne, de uppgöra sin öfrerens-
kommealse (ils conviennent ensemble de leurs arti-
cles), och slutligen underrätta de bärom gina föräl-
drar. Dessa tillreda nu bröllopsfesten.o Längre bort
beter det: peburu dessa folk i chinesernes mening
gå och gäl:a för barberer, synas de likväl miedre
aflägsna ifrån den sanna visd. men, än flera af Chi-
vas filosofer. Man ser ibland dem — efter hvsd
chineserne sjelfve tillstå — hvarken bedrägeri, stöld,
tvister eller trätor, om icke med tolkarne; de äro
rättskaffens och billlga (quitebles), de älska hvar-
andra ömsesidigt; när man gifver någonting ät en af
dem, skulle han icke våga taga något deraf, förrän
den, som med konom delat arbetet och mödan, äf-
ven delar belöningen. Och ännu längre ned: dessa
folk tillbedja intet gudabeläte, de hafva till och med
en afsky för allt hvad ditåt syftar: de utöfva ingen
enda religienshandling och läsa ingen enda bön (ils
ne font aucun acte de religion ne recitent aucune
pritre).
I afseende på trovärdigheten och halten af denna
berättelse, måste vi göra följande anmärkningar.
Chineserne, missionärens sagesmän, äro allmänt be-
kanta för att ringa akta, om ej fullkomligt förakta
alla folk utom sig: när således du Halde sjelf, så-
som vi se i början, uttalar någon osäkerhet om de-
rås utsagor öfverhufvud, böra vi efterse hvarvid tvif-
let sannelikast må fista sig. Till en början bör
det, som säges till dessa vilgars fördel, icke kunna
vara diktadt eller öfverdrifvet, emedan chinesernes
eget intresse tvertom skulle hafva hänfört dem till
att säga motsatsen, i fell frågan vore att göra en
falsk framställning. Ty chineserne hade legat i dele
med dessa öboer, och det af en för de förre högst
neslig, eburm för civiliserade nationer, då de begifva
sig till vildar, ganska vanlig, anledning: de hade
hört, att guld skulle finnas på ön, seglat dit, blifvit
icke blott gästfritt, utan högst vänskapsfullt emot-
tagne och väl plägade, samt vid afresan ibjälslagit
det sällskap, som undfögnat dem, för att bemäktiga
sig några småsaker af guld, dem de upptäckt i bo-
ningen. Enär chineserac icke kunde hafva mycken
heder af denna resa, måste så mycket mindre skäl
gifvas för dem, att slösa falskt beröm på ett folk,
hvsrmed de kommit i tvist, och hvilket beröm skulle
aedsätta deras eget värde i samma mån, som det
visade de arfallna 1 fördelaktig dager. Och när man
slutligen känner hvilken vigt chinesaren lägger på
religiösa handlingar, är det då möjligt, att han åt
menniskor, dem han sjelf kallar vildar och dem han
berättar vara utan all gudadyrkan, utan beläten och
till och med utan böner, likväl skulle vilja skänka
sådana egenskaper, som stt vara fullkomligt oegen-
oyttige, billige, älska och hbjelpa hvarann inbördes,
sakna bedrägeri, stöld och tvister, om han icke verk-
ligen varseblifvit dessa egenskaper hos dem och om-
talat sanningen? Förtjenade någonting här att miss-
tros, så vore det väl utsagorna om dessa felks fel,
men ej om deras förtjenster.
Vi vilja dock icke heller draga felen i tvifvel, vi
skola blott betrakta hvaruti de bestå. Då det före-
bråg dem, att de endast lefva af djurs kött och af
fisk, så är det mindre vigtigt: det kan visserliger
synes barbariskt i chinesarens ögon, efter han öfver
hufvud endast förtär ris och jordfrukter; men detär
i sig sjelf icke omoraliskt att vara köttätare. Den
kämndgirighet, som tillägges Formosas infödingar,
måste till största delem hafva visat sig emot chine-
serne och mindre emellan dem sjellve, efter de sä-
gas vara eldade af kärlek inbördes, milda och fred-
liga inom sig. Men både begripligt och förlåtligt
kan synas, om de upplågat i någon vrede emot tro-
löse främlingar, och sökt, så godt de kunmat, värna
sig emot män, som utan skäl kommit att taga land,
sus, egendom och fribet ifrån dem, påtändt deras
hyddor och mördat deras anförvandter, samt allt
detta efter att hafva blifvit på det vänligaste emot-
tagne vid sitt första besök, Vi se häruti samma hi-
storia, som sorgligt och ofta upprepat sig, då euro-
peer besökt förut okända länder, med orättvisa och
grymhet behandlat en rsennmiskovänlig befolkning,
hvilken merendels med förtroende och kärlek gått
dem till mötes; och der de slutligen, till följe, af
eget infall och kemgjord jus gemtium, plamterat fa-
aan i sina värdars jord, kallat länderna sina, samt
derefter såsom upproriske undersåtare eller hämnd-
lystog barbarer ansett infödingar, öfver hvilka de
ingen rätt haft, och hvilka blott försvarat sig emot
våldet.
Betydelsefullare är uppgiften, att Formosas folk
(cke hade lag, styrelse cch reglementerad ordning.
Då de det oaktadt lefde i inbördes fred, utan bedrä-
geri och stöld, men hjelpande och älskande hvaran-
dra, så finna vi här ett förnyadt bevis på tillvaron
af en inre, i menniskosjälen verksam lag, som för-
enar personerna till ett helt med kraften af den sama-
hällighet, som Gud gifvit slägtet. Vi hafva ett
folk framför oss, befinnande sig i samfund, der an-
tingen aldrig eller sällan någon synlig ski!ljedomare
framträder, men den hemliga, starka, förenande an-
de gifves likväl, som utgör en sapn union, individer-
sa emellan. Af den anförda berättelsen ser det ut,
som om någon politisk chef på ön då aldrig före-
kom; men åtminstone är det klart, att om cn så-
dan vid förefallande behof uppträder, så stiger han
frem till följd af samhällsmedlemmarnes öfverens-
kommelse, men icke med sjalftagen myndighet, eller
såsom dertill född, emedan han i dessa fall nödvän-
digt skulle fortfarande sitta i sin egenskap, och den
chinesiska berättelsen kunde då omöjligen påstå, att
här ingen styrelse egde tum. Vi kunna således ej
antaga detta. Men svårligen kunna vi afbålla 088
ifrån den betraktelsen, huru underligt det är, att i
civiliserade samhällen, der beskrifna, yttre lagar gif-
vas till öfrerflöd, menniskorna befinna sig mera i
mistning af det, som måste utgöra samhällets för-
nämsta problem att vinna, än hos dessa folk, Hvraraf
kommer det? Deref, svarar man, att hos bpolice-
rade, nationer alla förhållanden menniskor emellan
blifvit så invecklade, att de ej utan yttre lagsättning
skulle kunna redas. Alltför väl. Icke kan det vara
något ondt eiler olzckligt uti, att en yttre lagstift-
ning eller i skrift satt ordning gifves, så fort denna
icke bjuder något i grunden orätt, det är, emot
menniskans sanna natur stridande, eller onödigt.
Treriom. Men då den omtalade invecklingen med-
fört osedlighet, olycka, en falsk ställning i verldon
och allt detta, som sjelfva de beskrifna yttre lagar-
ne, långt ifrån att alltid hämma, i många fall endast
försäkra, fastläsa, och fortplanta öfver slägtet, så ega
vi någon grund att fråga, hvaraf en Så mennisko-
vidrig inveckling kan hafva kommit och med hvad
anspråk hon fortfar? Den har följt såsom ett ound-
vikligt bihang med bildningen, svarar man; och vi
skulle nödsakas återgå till det vilda tillståndet —
detta namn må vara förtjens eller icke; vi mena ett
illstånd, der våra flesta själskrafter ännu slumra —