rad med ett musikaliskt instrument till hennes dörr; om flickan är nöjd härmed, går hon ut och träffar bonom, som söker henne, de uppgöra sin öfrerenskommealse (ils conviennent ensemble de leurs articles), och slutligen underrätta de bärom gina föräldrar. Dessa tillreda nu bröllopsfesten.o Längre bort beter det: peburu dessa folk i chinesernes mening gå och gäl:a för barberer, synas de likväl miedre aflägsna ifrån den sanna visd. men, än flera af Chivas filosofer. Man ser ibland dem — efter hvsd chineserne sjelfve tillstå — hvarken bedrägeri, stöld, tvister eller trätor, om icke med tolkarne; de äro rättskaffens och billlga (quitebles), de älska hvarandra ömsesidigt; när man gifver någonting ät en af dem, skulle han icke våga taga något deraf, förrän den, som med konom delat arbetet och mödan, äfven delar belöningen. Och ännu längre ned: dessa folk tillbedja intet gudabeläte, de hafva till och med en afsky för allt hvad ditåt syftar: de utöfva ingen enda religienshandling och läsa ingen enda bön (ils ne font aucun acte de religion ne recitent aucune pritre). I afseende på trovärdigheten och halten af denna berättelse, måste vi göra följande anmärkningar. Chineserne, missionärens sagesmän, äro allmänt bekanta för att ringa akta, om ej fullkomligt förakta alla folk utom sig: när således du Halde sjelf, såsom vi se i början, uttalar någon osäkerhet om derås utsagor öfverhufvud, böra vi efterse hvarvid tviflet sannelikast må fista sig. Till en början bör det, som säges till dessa vilgars fördel, icke kunna vara diktadt eller öfverdrifvet, emedan chinesernes eget intresse tvertom skulle hafva hänfört dem till att säga motsatsen, i fell frågan vore att göra en falsk framställning. Ty chineserne hade legat i dele med dessa öboer, och det af en för de förre högst neslig, eburm för civiliserade nationer, då de begifva sig till vildar, ganska vanlig, anledning: de hade hört, att guld skulle finnas på ön, seglat dit, blifvit icke blott gästfritt, utan högst vänskapsfullt emottagne och väl plägade, samt vid afresan ibjälslagit det sällskap, som undfögnat dem, för att bemäktiga sig några småsaker af guld, dem de upptäckt i boningen. Enär chineserac icke kunde hafva mycken heder af denna resa, måste så mycket mindre skäl gifvas för dem, att slösa falskt beröm på ett folk, hvsrmed de kommit i tvist, och hvilket beröm skulle aedsätta deras eget värde i samma mån, som det visade de arfallna 1 fördelaktig dager. Och när man slutligen känner hvilken vigt chinesaren lägger på religiösa handlingar, är det då möjligt, att han åt menniskor, dem han sjelf kallar vildar och dem han berättar vara utan all gudadyrkan, utan beläten och till och med utan böner, likväl skulle vilja skänka sådana egenskaper, som stt vara fullkomligt oegenoyttige, billige, älska och hbjelpa hvarann inbördes, sakna bedrägeri, stöld och tvister, om han icke verkligen varseblifvit dessa egenskaper hos dem och omtalat sanningen? Förtjenade någonting här att misstros, så vore det väl utsagorna om dessa felks fel, men ej om deras förtjenster. Vi vilja dock icke heller draga felen i tvifvel, vi skola blott betrakta hvaruti de bestå. Då det förebråg dem, att de endast lefva af djurs kött och af fisk, så är det mindre vigtigt: det kan visserliger synes barbariskt i chinesarens ögon, efter han öfver hufvud endast förtär ris och jordfrukter; men detär i sig sjelf icke omoraliskt att vara köttätare. Den kämndgirighet, som tillägges Formosas infödingar, måste till största delem hafva visat sig emot chineserne och mindre emellan dem sjellve, efter de sägas vara eldade af kärlek inbördes, milda och fredliga inom sig. Men både begripligt och förlåtligt kan synas, om de upplågat i någon vrede emot trolöse främlingar, och sökt, så godt de kunmat, värna sig emot män, som utan skäl kommit att taga land, sus, egendom och fribet ifrån dem, påtändt deras hyddor och mördat deras anförvandter, samt allt detta efter att hafva blifvit på det vänligaste emottagne vid sitt första besök, Vi se häruti samma historia, som sorgligt och ofta upprepat sig, då europeer besökt förut okända länder, med orättvisa och grymhet behandlat en rsennmiskovänlig befolkning, hvilken merendels med förtroende och kärlek gått dem till mötes; och der de slutligen, till följe, af eget infall och kemgjord jus gemtium, plamterat faaan i sina värdars jord, kallat länderna sina, samt derefter såsom upproriske undersåtare eller hämndlystog barbarer ansett infödingar, öfver hvilka de ingen rätt haft, och hvilka blott försvarat sig emot våldet. Betydelsefullare är uppgiften, att Formosas folk (cke hade lag, styrelse cch reglementerad ordning. Då de det oaktadt lefde i inbördes fred, utan bedrägeri och stöld, men hjelpande och älskande hvarandra, så finna vi här ett förnyadt bevis på tillvaron af en inre, i menniskosjälen verksam lag, som förenar personerna till ett helt med kraften af den samahällighet, som Gud gifvit slägtet. Vi hafva ett folk framför oss, befinnande sig i samfund, der antingen aldrig eller sällan någon synlig ski!ljedomare framträder, men den hemliga, starka, förenande ande gifves likväl, som utgör en sapn union, individersa emellan. Af den anförda berättelsen ser det ut, som om någon politisk chef på ön då aldrig förekom; men åtminstone är det klart, att om cn sådan vid förefallande behof uppträder, så stiger han frem till följd af samhällsmedlemmarnes öfverenskommelse, men icke med sjalftagen myndighet, eller såsom dertill född, emedan han i dessa fall nödvändigt skulle fortfarande sitta i sin egenskap, och den chinesiska berättelsen kunde då omöjligen påstå, att här ingen styrelse egde tum. Vi kunna således ej antaga detta. Men svårligen kunna vi afbålla 088 ifrån den betraktelsen, huru underligt det är, att i civiliserade samhällen, der beskrifna, yttre lagar gifvas till öfrerflöd, menniskorna befinna sig mera i mistning af det, som måste utgöra samhällets förnämsta problem att vinna, än hos dessa folk, Hvraraf kommer det? Deref, svarar man, att hos bpolicerade, nationer alla förhållanden menniskor emellan blifvit så invecklade, att de ej utan yttre lagsättning skulle kunna redas. Alltför väl. Icke kan det vara något ondt eiler olzckligt uti, att en yttre lagstiftning eller i skrift satt ordning gifves, så fort denna icke bjuder något i grunden orätt, det är, emot menniskans sanna natur stridande, eller onödigt. Treriom. Men då den omtalade invecklingen medfört osedlighet, olycka, en falsk ställning i verldon och allt detta, som sjelfva de beskrifna yttre lagarne, långt ifrån att alltid hämma, i många fall endast försäkra, fastläsa, och fortplanta öfver slägtet, så ega vi någon grund att fråga, hvaraf en Så menniskovidrig inveckling kan hafva kommit och med hvad anspråk hon fortfar? Den har följt såsom ett oundvikligt bihang med bildningen, svarar man; och vi skulle nödsakas återgå till det vilda tillståndet — detta namn må vara förtjens eller icke; vi mena ett illstånd, der våra flesta själskrafter ännu slumra —