Pp a
SAMHÄLLS-IDEER I MENNISKOSLÄGTETS
SAGA, ar C. J. L. ALMQVIST.
HL.
EN BLICK PÅ DE S. KE. VILDARNE.
Eit ibland de mest talande bevis på beskaf-
fenheten af den europeiska bildningen och det
kolossala misstag, som hvilar öfver grundtan-
karne deruti, är det märkvärdiga sätt, hvarpå
europeer pDästan alltid behandlat de så kallade
vilda nationer, till hvilka de kommit som sjö-
farande, handlande, kolonister eller eröfrare. De
hafva utmärkt sig icke blott för den största
blindhet öfver dessa främmande folks religion,
samhällsskick och hela lefnadssätt, utan för den
råaste grymhet och den oerhördaste otacksamhet
emot folkslag, som merändels alltid emottagit
dem väl vid första besöket, innan de lärt sig
inse hvilka känslolöse förtryckare de fått i lan-
det. Holiändarne äro väl de, som värst svärtat
sitt namn genom våld och nedrighet emot de
naturbarn, dem de besökt och underkastat sig;
men spanjorer, portugiser och engelsmän stå
dem föga efter. . Det är först i sådana tider, då
opartiske och upplyste vetenskapsmän eller af
en- verkligen christlig ande lifvade missionärer
gjort resor till vildarne i alla verldstrakter, man
slutligen har upptäckt, hvilka lögner förutva-
rande europeiske handlande och kolonister ut-
spridt öfver land och folk. Dessa lögner smid-
des hufvudsakligen för att afhålla andra ifrån
konkurrens: så blefvo Caraiberne och Nya Zee-
lands stammar de förfärligaste kannibaler; Ma-
laierne utmålades som ett pack samt och syn-
nerligen, stadde i ständigt mördande och röf-
vande; Hottenttoterne och Nya Hollands infödin-
gar skildrades såsom imbeciler, oftast till natur-
gåfvor under djuren. Grundlösheten af dessa
teckningar har småningom afslöjat sig, och man
har funnit vildarnes grymhet inskränka sig till
åtskilliga ohyggliga bruk, för hvilka de hafva att
tacka sina prester; vidare till ett ganska förlåt-
ligt sjelfförsvar emot europeerne, samt slutligen
på sina ställen till slafjagt och menniskohandel,
bvartill också i de flesta fall europer uppmun-
trat dem. Hvad som gör, att man svårligen kan
frånkänna sjelfva europeiska bildningen den stör-
sta skulden i eurepeernes nedrighet emot främ-
mande folkslag, är den oförnekliga omständighe-
ten, att deras elaka, orättvisa och liga uppfö-
rande icke visar sig som några enskilda undan-
tag, någre föraktlige sjömäns ondska här och der,
utan såsom det allmänt gängse sättet, hvarpå
öfverhufvud alla europer gålt till väga, när de
kommit: i förhållande till vildar. De hafva nem-
ligen, just på grund af fördomarne i sin egen
hildning, gifvit sig rättighet att se ned på de
arma, gästfria, glada, godlynta menniskor, till
hvilka de kommit, såsom på föraktliga, djuriska,
oförnuftiga kräk, ej värde någon bättre lott än
att kränkas till döds. De hafva utan barmher-
tighet gifvit dem till rof åt lågorna och de för-
färligaste marter, då de icka genast varit be-
redda att tillfredsställande svara på framställda
dogmatiska frågor ifrån sina grymma fiender,
som sade sig vilja utbreda läran om kärlekens
Gud och af sina offer kräfde lika godt besked
i religionsämnen, som om de hemma i Europa
studerat katechesen. Det för menniskohistorien
i stort märkvärdiga är nu, att samma venart,
hvarför europerne i detta fall gjort sig kände,
lika vidlåder äldre asiatiska folk, så fort äfven
de tillhört en viss grad af så kallad bildning.
Sådant var förhållandet, efter hvad man genom
strödda drag kan döma, hos de koloniserade Sy-
rerne (Feniecierne), Araberne, såsom utbredare
af sin religion, och slutligen äfven Chineserne.
När vi sammanlägga allt hvad historien i denna
fråga från alla tider vitsordar, få vi ett djup!
märtande intryck, för hvilket vi icke kunna
träffa en bättre benämning, än Bildningens orätt-
visa emot Naturen. I detta afseesde lemnar
Menniskoslägtets Saga ett Iisvärdt bidrag om ön
Formosas vildar:
oVi skola nu anföra en missionärberättelse om
Formosas egna invånare, som icke undgår att väcka
uppmärksamhet. Öfversättningen är Ordagrann och
lyder som följer: bDen östra delen (af ön) är, om
man skall tre chineserne, endast bebodd af barba-
ver. Den karakter, som de gifva dem, skiljer sig
föga ifrån hvad man berättar om Amerikas vildar.
Do skildra dem mindre råa (brutaux) än Irokeserne,
och mera kyska än indianerne, säga dem vara af et:
mildt och fredligt lynne, älskarde hvarandra in-
bördes, hjelpande hvarann ömsesidigt, fullkomligt
oegennyttiga, icke efterfrågande guld eller silfver,
I hvaraf maa omtalar att de bafva flera grufvor; men
ytterst hämndgiriga, utan lag, utan styrelse, utan regle-
rad ordning (sans police), icke lefvande af annat är