Pp a SAMHÄLLS-IDEER I MENNISKOSLÄGTETS SAGA, ar C. J. L. ALMQVIST. HL. EN BLICK PÅ DE S. KE. VILDARNE. Eit ibland de mest talande bevis på beskaffenheten af den europeiska bildningen och det kolossala misstag, som hvilar öfver grundtankarne deruti, är det märkvärdiga sätt, hvarpå europeer pDästan alltid behandlat de så kallade vilda nationer, till hvilka de kommit som sjöfarande, handlande, kolonister eller eröfrare. De hafva utmärkt sig icke blott för den största blindhet öfver dessa främmande folks religion, samhällsskick och hela lefnadssätt, utan för den råaste grymhet och den oerhördaste otacksamhet emot folkslag, som merändels alltid emottagit dem väl vid första besöket, innan de lärt sig inse hvilka känslolöse förtryckare de fått i landet. Holiändarne äro väl de, som värst svärtat sitt namn genom våld och nedrighet emot de naturbarn, dem de besökt och underkastat sig; men spanjorer, portugiser och engelsmän stå dem föga efter. . Det är först i sådana tider, då opartiske och upplyste vetenskapsmän eller af enverkligen christlig ande lifvade missionärer gjort resor till vildarne i alla verldstrakter, man slutligen har upptäckt, hvilka lögner förutvarande europeiske handlande och kolonister utspridt öfver land och folk. Dessa lögner smiddes hufvudsakligen för att afhålla andra ifrån konkurrens: så blefvo Caraiberne och Nya Zeelands stammar de förfärligaste kannibaler; Malaierne utmålades som ett pack samt och synnerligen, stadde i ständigt mördande och röfvande; Hottenttoterne och Nya Hollands infödingar skildrades såsom imbeciler, oftast till naturgåfvor under djuren. Grundlösheten af dessa teckningar har småningom afslöjat sig, och man har funnit vildarnes grymhet inskränka sig till åtskilliga ohyggliga bruk, för hvilka de hafva att tacka sina prester; vidare till ett ganska förlåtligt sjelfförsvar emot europeerne, samt slutligen på sina ställen till slafjagt och menniskohandel, bvartill också i de flesta fall europer uppmuntrat dem. Hvad som gör, att man svårligen kan frånkänna sjelfva europeiska bildningen den största skulden i eurepeernes nedrighet emot främmande folkslag, är den oförnekliga omständigheten, att deras elaka, orättvisa och liga uppförande icke visar sig som några enskilda undantag, någre föraktlige sjömäns ondska här och der, utan såsom det allmänt gängse sättet, hvarpå öfverhufvud alla europer gålt till väga, när de kommit: i förhållande till vildar. De hafva nemligen, just på grund af fördomarne i sin egen hildning, gifvit sig rättighet att se ned på de arma, gästfria, glada, godlynta menniskor, till hvilka de kommit, såsom på föraktliga, djuriska, oförnuftiga kräk, ej värde någon bättre lott än att kränkas till döds. De hafva utan barmhertighet gifvit dem till rof åt lågorna och de förfärligaste marter, då de icka genast varit beredda att tillfredsställande svara på framställda dogmatiska frågor ifrån sina grymma fiender, som sade sig vilja utbreda läran om kärlekens Gud och af sina offer kräfde lika godt besked i religionsämnen, som om de hemma i Europa studerat katechesen. Det för menniskohistorien i stort märkvärdiga är nu, att samma venart, hvarför europerne i detta fall gjort sig kände, lika vidlåder äldre asiatiska folk, så fort äfven de tillhört en viss grad af så kallad bildning. Sådant var förhållandet, efter hvad man genom strödda drag kan döma, hos de koloniserade Syrerne (Feniecierne), Araberne, såsom utbredare af sin religion, och slutligen äfven Chineserne. När vi sammanlägga allt hvad historien i denna fråga från alla tider vitsordar, få vi ett djup! märtande intryck, för hvilket vi icke kunna träffa en bättre benämning, än Bildningens orättvisa emot Naturen. I detta afseesde lemnar Menniskoslägtets Saga ett Iisvärdt bidrag om ön Formosas vildar: oVi skola nu anföra en missionärberättelse om Formosas egna invånare, som icke undgår att väcka uppmärksamhet. Öfversättningen är Ordagrann och lyder som följer: bDen östra delen (af ön) är, om man skall tre chineserne, endast bebodd af barbaver. Den karakter, som de gifva dem, skiljer sig föga ifrån hvad man berättar om Amerikas vildar. Do skildra dem mindre råa (brutaux) än Irokeserne, och mera kyska än indianerne, säga dem vara af et: mildt och fredligt lynne, älskarde hvarandra inbördes, hjelpande hvarann ömsesidigt, fullkomligt oegennyttiga, icke efterfrågande guld eller silfver, I hvaraf maa omtalar att de bafva flera grufvor; men ytterst hämndgiriga, utan lag, utan styrelse, utan reglerad ordning (sans police), icke lefvande af annat är