ligt, om jag trodde att han kunde bli igenkänd af någon, på det afstånd vi då befunno oss. Jag sade honom, att det var omöjligt. Icke desto mindre fortfor han att ofta och oroligt upprepa: Jag hoppas att de icke se mig, och bad mig enträget att lätta gondolen. Då föll det mig först in, att hans beslut att följa mig hadeiförhastande blifvit fattadt, och att han nu fruktade att någon af hans anhöriga skulle upptäcka hojs nom i denna vådliga höjd. Jag frågade honom l derföre, om han bodde i Hoxton, hvartill han jakade, jemte det han enträget förnyade sin begäran, att flera sandpåsar måtte tömas. Detta var imedlertid icke möjligt i anseende till gondolens höjd, vindens riktning och hafskustens närhet; men min följeslagare var döf för dessa skäl. Han yrkade, att vi skulle gå högre, och då jag vägrade att aflasta flera sand. påsar, tog han af sig hatt, rock och väst och !: kastade dem öfver bord. Hurra! det lättade litet! jublade han; men det är ändå icke nog,, och han började att lossa på sin halsduk. ,Nensensl, sade jag; ingen kan igenkänna er, min hedersvän, på ett sådant afstånd — ej en gång med teleskop. Gör er icke för säker på det,, sade han mekaniskt; de hafva skarpa ögon vid Miless. Hvar ? På Miless dårhusl! Rättvisa himmel! — hans ord träffade mig som ! en åskstråle. Jag satt i den vanskliga gondolen — åtminstone en engelsk mil från jorden — tillsammans med en vansinnig! Faran af min belägenhet nästan beröfvade mig för ett ögonblick mina egna sinnens bruk. En plötslig nyck — ett påkommande anfall af galenskapen — den minsta rörelse, kunde sända oss inom ett ögonblick till evigheten. Imedlertid upprepade den vansinnige beständigt sitt högre, högre, högre!: och klädde af sig alla sina kläder, i det han förtrodde hvarje persedel åt vindarna. Öfsertygelsen om det fåfänga af en motsägelse, eller snarare fruktar, att en dylik endast skulle väcka hans vrede och uppreta honom, förmådde mig att bibebålla tystnad under dessa operationer; men döm om min fasa, då ban, efter att hafva kastat strumporna öfver bord, sade: vi äro ännu icke högt nog — 49,000 mil — en af oss måste kasta den andre öfver bord.s Att försöka beskrifva mina känslor vid detta hans tallär fåfängt. Icke endast det fasansvärda, utan ock det så högst egna och utomordentliga i min ställning törvirrade mig; ty fantasiens vildaste drömmar, nattens mest förfärande inbillningar hade aldrig försatt mig uti en så förtviflad belägenhet. Den var förfärlig — förfärlig! Ord, böner, motsägelser — allt var fåfängt, och motstånd skuile endast tjenat till att förstöra Oss. Jag hade hellre velat befinna mig:obeväpnad uti en amerikansk ödemark, öga mot öga med en af dess vildar! Och nu såg jag, utan att våga röra en hand, huru fånen kastade den ena efter den andra af sandpåsarne ut i rymden och erfor den snabba verkan af denna manöver, ty allt högre och högre steg balongen med en oerbörd fart: Upp, upp, upp bar:det, högre än jag någonsin vågat tänka mig; jorden var försvunnen för mina ögon, och intet annat än de breda skyarna sväfvade nedunder oss! Verlden var icke mera till för min åsyn; och den vansinnige var ändå missnöjd med vår långsamhet och började återigen att knota. Har ni hustru och barn? frågade han plötsligt. Instinktmässigt svarade jag, med en förlåtlig osanning, att jag vore gift ech hade fjorton barn att försörja! Ha! ha! hal skrattade dåren vildt, och blixten ur hans öga genomfor mergen i mina ben: Jag har trehundra hustrur och fyratusen barn; och om icke gondolen varit hälften för tung, hade jag vid detta laget varit bemma hos dem. Och hvar bo de? frågade jag hastigt, angelägen om att vinna tid. I miånan, skrek galningern; och bara jag länsat farkosten skall jag vara der i rappet. Jag hörde icke mera, ty plötsligen böjde han sig närmare, kastade sin arm omkring min hropp, och — — — Beklagligen slutar originalets beskrifning på detta ställe, och vi kunne således icke redogöra för, huru balongen och luftseglaren åter Jyckligen kommo ned till jorden, och den sednare kunde omförmäla detta äfventyr. Somliga tro, att det hela är en poetiskt djerf och skakande imagination af den talangfulle Thomas Hood, som för närvarande är utgifvare af The montbly magazine, och i sådant fall lärer få medgifvas, att en flykt af inbillningen sällan stigit högreän denna. : -— mm rg RV AL — Om DET SANNA NÖJET. Measkliga nöjen kunna endast vinnas genom menskligt arbete. Få veta kanske huru sannt detta är. Ett lättjefullt och syssJolöst lif anses, oaktadt all den hjelp nöjen kunna gifva, icke vara lyckligt, oeh detta helt enkelt derföre att Försynen skapat oss i ändamål att vi skulle