tågens många synder, utöfvade åtskilliga barm.
hertighetsverk, spisade de hungriga, gaf de tör
stiga dricka och herbergerade nödställda resand
men .... med hugg och slag jagade de herber
gerade ut ifrån slottet. Han var enrå krigsmai
som, oaktadt han flera år lefvat i fred och still
het, icke kunde vänja sig af med den martialisk:
tonen.
Då den nyligen anlände främlingen var be
redvillig att, emot god undfägnad, underkasta si;
husets hemsed, så behöfde han just icke läng
vänta förrän portens riglar och lås skramland
öppnades och de gnisslande flygeldörrarna upp
lätos, liksom hade de, genom den jemmerton d
läto höra, varnat eller beklagat den arme re
sanden. Öfver dennes rygg lopp den ena kall:
rysningen efter den andra då han red in genon
porten. Det oaktadt blef han väl emottagen
Några betjenter ilade fram för att hje!pa honon
ur sadeln, visade sig beställsamma att frånspän
na sadelpåsen, föra hästen i stallet och ledsags
den resande in till deras herre i ett väl upplys
rum.
Den athletiske mannens krigiska utseende, der
allvarliga min hvarmed han skred främlinger
till mötes, det eftertryckliga sätt hvarpå han ska
kade hans hand, så att denne nästan varit fär:
dig att skrika, den stentoriska stämma hvarmec
han heisade honom välkommen, liksom hade
han talat till en-döf, allt bragte den uppskrämd:
vandraren i fruktan och förskräckelse. För ö?
rigt syntes riddaren vara en :man i sina bäst
år, full af liflighet och kraft.
Då Frans icke kunde dölja sin rädsla, uta
synbart darrade i bela kroppen, frågade ridda
ren med dundrande röst: ,Hvad fattas er, ung
man? Ni darrar ju som ett asplöf, liksom skull
ni vara dömd till döden. ,
Frans bemannade sig och då han betänkte, at