mer i hennes memoirer: Få menniskor hafva sett så mycket som jag, af, att jag så mä säga, lifvets tvänne ytterligheter, och få kunna derföre bättre än jag döma om skilnaden mellan stor fattigdom cceh stor rikedom; men detta är långt ifrån att utgöra den förnämsta och vigtigaste skilnaden emellan de högre och de lägre klasserna. Nej — tecknet, den slående kontrasten ligger icke i de yttre omständigheterna, utan i de begge klassernas helt och hå.let motsatta sinnesheskaffenhet i afseende på de:as relativa njutning af lifvet. Den krets, hvarijag förr lefde, var idel rm unterhet, idel godt lynne, — idel glädje, skämt och liflighet; de brydde sig om ingenting, tänkte på ingenting annat, än den närvarande stundens nöjen, och åt dessa öfverlemnade de sig helt och hållet. Betrakta de kretsar, hvari jag nu rör mig; kan det finnas någonting mera tröttsamt, stelt, platt och onyttigt,, än hela deras lefnads lopp? Man kunde så gerna vara i en trampqvarr, som man arbetar i den dumma, enformiga runden af hvad de kalla nöjen, men som i sjelfva verket är ett mycket glädjelöst och tungt arbete! Nöje, isanning! då all munterhet, all glädje, allt förrådande af de naturliga rörelserna, om de äro af glädtig beskaffenhet, förklaras för vulgära! Ingen hjert!ighet kan finnas der så mycket isolering och tillgjordhet herrskar: nej! allt är köld, slutenhet och allmän ledsnad, äfven der denna stelhet i uppförande ej åtföljes af någon särdeles stränghet i seder. Se nu på dessa kadriljdansare i det andra rummet; de hafva superat, de hafva druckit så mycket champagne de orkat; sällskapet är npprymdt, männerna äro unga och flickorna vackra; och ändå, såg ni någonsin sådana släpande rörelser, sådana högtidliga blickar, liksom om de arbetade med det mödosammaste och tråkigaste arbete i verlden? OO! hvilken skilnad mot en kontradans i mina unga dagar. — ÅSIATER Il LONDON. Under sist förflutna två eller tre månader bar ett stort antal asiatiska sjömän ankommit till London med Ostindiefarare från Canton, Calcutta, Bombay och Singapore. Bland dem äro Chineser, Bataver, Ost-Iadier, Malzyer, Tartarer, infödingar från öarne i chinesiska och indiska bafven, samt portugisiska Chineser från Macao. De äro en egen och intressant menniskorace af hög kast, Jåg kast och ingen kast alls, samt bestå af Muhamedaner, Brahminer, Romersk-katolska kristne, Fodyrkare och andra religionsbekännare. De brittiske köpmännen anlitade desse färgade mäns tjenst, för att få sina fartyg till London, till föjd ef bristen På europeista sjömän, hvilka nu behöfvas för Engelsmännens expedition emot China. De asistiske sjömännen, som med ett gemensamt namn kallas Lascarer, äro småväxta och ega ej på långt när de brittiske sjömännens fysiska styrka och aktivitet I sitt eget land och i ett varmt klimat arbeta de rätt dugtigt, men så snart de komma till kallare latituder, lida de rysligt, och det ferdras mer än öfvertalning att förmå dem att gå till väders, då det är kallt. Deras behof äro få och enkla. Bröd, ris och kaffe utgöra deras förnämsta föda, och Brahminerna äta ej kött. De engelska tidningsarne klaga mycket öfver det elände, hvari dessa Lascarer råkat efter sin ankomst till London, ty köpmännen, som förbyrt dem dit, öfvergåfvo dem åt sitt öde, så att många måste taga sin tillflykt till ett skjul, med jordgolf och fönster utan rutor, för att hafva tak öfver hufvudet. — EnLEeverinG. En nevö till biskopen af Gent enleverade nyligen i Bräössel en ung, vacker och rik arfiagerska, svägerska till en af Belgiens ministrar, då de lemnade en bal på bofvet. Som han hade iakttagit den försigtigheten att låta trenne fyrspända vagnar, utom sin egen, på semma gång fara bort genom hvar sin tull, så kunde de ej förföljas. Det älskande paret begef sig till Londen, der det redan hade lyst för dem, och gifte sig samt hafva redan återvändt till Brussel för att göra nyårsvisiter. — SJUKDOMARS NYTTA. Det ligger någonting i en svår sjukdom, i synnerhet om den utgör en stark motsats till kroppens vanliga styrka, som ofta har den mest helsosamma verkan på själen, som ofta under krappens lidande kraftigt skiljer oss från hjertats alltför häftiga qval — som kommer oss att känna, att Guds stora princip: det goda, andas och rör sig i blotta lifvet, såsom de kraftfulle njuta det. Vi uppstiga sålunda från sjukbädden milda och ödmjuka och mera böjda att söka sådana nöjen, som vi ännu kunna förskaffa Oss.