— ———E
— SKEPTIKERN. På en af de sednare maske-
radbalerna på stora operan i Paris, bade en an-
sedd litteratör ett äfventyr, som genom en af hans
goda vänner kommit till allmänhetens kunskap. Be-
sagde litteratör är en ståtlig man, ingenting mindre
än dumbufvud och ingenting mindre än nyfiken;
ban känner verlden ailtför väl, tror alls icke på möj-
ligbeten att hastigt förälska sig och dylika ynglinga-
idter; kortligen, han hör till det folket, som är sä-
kert för de flesta faror på en maskeradbal. Hans
bekanta kalla honom vanligtvis skeptikern och han
sjelf gör mycket väsen af sin skepticism. Han gick
fram och tillbaka i operans foyer och spelade en
tyst åskådares roll. Plötsligt fattade en domino för-
troligt bans arm och låtsade vara god vän med skep-
tikern. cAha! jag känner dig, vackra mask, sade
skeptikern. — aDu? svarade dominon; adu känner
mig lika litet som jag dig; men vi äta tillsammans
I qväll.v — -Nej, vackra mask, jag äter ej med
andra. än dem jag känner. — aJag betalar supeen.
— Hvarför det? — Jag är icke den jag synes,
och efter det nu skall så vara, så låt oss prata litet
med hvarandra. — Vår skeptiker lät narra sig.
Imedlertid fortfor dominon: aHela saken beror på
ett vad; jag begick den dårskapen att gå hit, i säll-
skap med familj. Jag slog vad att spisa qvällsvard
med den första bästa herre, som man skulle anvisa
mig. Ni gick framför oss, utpekades för mig och
jag tog er således under armen. Vi äta tillsamman
och jag bar vunnit hundra louisdorer. Romanen
började blifva intressant och skeptikern tryckte ömt
den vackra maskens arm. Sålunda kom paret till
operans cafe. cEtt: enskildt rum, kypar2, ropade
vår skeptiker. — Ett enskildt rum! hvad tänker ni
på berre? anmärkte fruntimret; ebetänk dock, att
min familj ger akt på mig och icke släpper mig ur
ögonsigte. Vi äta i stora matsalen. Vår skeptiker
fann det ganska riktigt och de satte sig således till
bords, utan att dominon demaskerade sig: ett an-
ständigt fruntimmer kunde naturligsvis icke blott-
ställa sig för allmänhetens blickar. Lygkligttvis var
maskens sidenskägg beqvämt; dominon drog undan
den och visade vår skeptiker en vacker haka och en
fin mun. Då dominon dessutom sjelf ville betala
och vår skeptiker var i godt lynne, så tog han in
det bästa och finaste, som fanns; en furstlig måltid
hölls. Slutligen uppdukades deserten. Vänta pu
ett ögonblick, sade den vackra domino, cjag skall
blott fråga min familj, om den medgifcer att jag
vunnit vadet, och kommer straxt tillbaka till er, för
att, enligt vårt aftal. betala räkningen. Derpå skall
jag säga er min adress, på det vi må kunna fort-
sätta en så angenämt börjad bekantskap., Såsom
artig kavaljer betalade vår skeptiker, under den in-
tressanta dominons frånvaro, kyparen för båda kuver-
terna, och afbidade med spänd väntan sin skönas åter-
komst; men säkert skulle han fått vänta ännu, om
ban skulle inväntat dominon. Den ena timmen gick
efter den andra, och han återvände hem, med den
obehagliga öfvertygelsen, att till och med en fullän-
dad skeptiker kan blifva lurad på en förträflig supå
och dragen vid näsan af en liten domino.