derföre blifva de dömde till förvisning. Det harlikväl äfven någongång visat sig, att qvinnor endast derföre ha begått något brott, att de skulle bliva återförenade med sina redan förut förvista männer. Då de förbrytare, som äro dömde till kolonisation ankomma till sin bestämmelseort, blifva de fördelade på de skilda byarna, och upphöra ifrån den stunden att falla regeringen till last, emedan de nu ärotvungDa att söka arbete hos bönderna. Om de icke finna det i en by, så finna de det nog i en annan. Vanligen uttaga de då ett litet förskott på sin blifvande lön, af den bonde i hvers tjenst de träda, och han kan utan betänkande lemna dem det, erredan han af dem erhåller den skriftliga fullmakt på kolonisatlopsrätt, som de medföra, till underpant. Måingen förbrytare föredrager dock ett kringstrykande lefnadssätt framför arbete. Sådana lättingar försvinna ifrån byarne och fly till skogarne, der de uselt och eländigt lifnära sig af hvad de kunna stjäla ifrån bönderna. Ofta slå sig flera af dessa uslingar ihop och bilda smärre tjufband, hvilka mången gång bliva ganska farliga för bonden och hans visthus. Endast sällan anfalla de resande; aldrig regeringens transporter. Deremot är det icke sällsynt, att de uppbränna baendens stuga och genom rysliga marter tvinga honom att bekänna hvar han har sin förmögenbet gömd. Dessa band ega dock sällan någon längre varaktighet, ty så snart regeringen erhåller kunskap om tillvaron af ett sådant band, så uppbådas genast bönderna till detsammas förstörande, och de erhålla några kosacker till sitt biträde, samt, om bandet är stort, äfven liniesoldater. Någongång våga de till Siberien förvista förbrytarne det djerfva företaget, att söka återvända till sina fordna hemvist i Ryssland, men sällan eller pästan alldrig hinna de fram ända dit, och om det någongång skulle lyckas dem, så äro de likväl icke säkra der. Vanligen blifva de redan gripna under den linga färden. Då blifva de inkastade i fängelse, till dess man hunnit få reda på deras namn, födelseort och förvisningsplats, samt begångna brott. Detta fordrar ofta en ganska lång tid. Då det äntligen lyckats, så återsänder man dem till deras förra förvisningsort och bebandlar dem med den yttersta stränghet, för att bibringa dem den öfvertygelsen, att man icke ostraffadt rymmer ifrån det stora fängelse, som man kallar Siberien. Man har gjort många försök att vänja de till Sibe rien förviste förbrytarne vid arbetsamhet och ett stadigt lefnadssätt, men intet af de hittills använda medlen har lemnat något lyckligt resultat, emedan lättjan, så att säga, blifvit dessa förbrytares andra patur, och de icke hate något så mycket, som arbete. ——— EE