derföre blifva de dömde till förvisning. Det harlik-
väl äfven någongång visat sig, att qvinnor endast
derföre ha begått något brott, att de skulle bliva å-
terförenade med sina redan förut förvista männer.
Då de förbrytare, som äro dömde till kolonisation
ankomma till sin bestämmelseort, blifva de fördelade
på de skilda byarna, och upphöra ifrån den stunden
att falla regeringen till last, emedan de nu ärotvung-
Da att söka arbete hos bönderna. Om de icke finna
det i en by, så finna de det nog i en annan. Van-
ligen uttaga de då ett litet förskott på sin blifvande
lön, af den bonde i hvers tjenst de träda, och han
kan utan betänkande lemna dem det, erredan han
af dem erhåller den skriftliga fullmakt på kolonisa-
tlopsrätt, som de medföra, till underpant.
Måingen förbrytare föredrager dock ett kringstry-
kande lefnadssätt framför arbete. Sådana lättingar för-
svinna ifrån byarne och fly till skogarne, der de u-
selt och eländigt lifnära sig af hvad de kunna stjäla
ifrån bönderna. Ofta slå sig flera af dessa uslingar
ihop och bilda smärre tjufband, hvilka mången gång
bliva ganska farliga för bonden och hans visthus. En-
dast sällan anfalla de resande; aldrig regeringens
transporter. Deremot är det icke sällsynt, att de
uppbränna baendens stuga och genom rysliga mar-
ter tvinga honom att bekänna hvar han har sin för-
mögenbet gömd. Dessa band ega dock sällan någon
längre varaktighet, ty så snart regeringen erhåller
kunskap om tillvaron af ett sådant band, så uppbå-
das genast bönderna till detsammas förstörande, och
de erhålla några kosacker till sitt biträde, samt, om
bandet är stort, äfven liniesoldater.
Någongång våga de till Siberien förvista förbry-
tarne det djerfva företaget, att söka återvända till
sina fordna hemvist i Ryssland, men sällan eller
pästan alldrig hinna de fram ända dit, och om det
någongång skulle lyckas dem, så äro de likväl icke
säkra der. Vanligen blifva de redan gripna under
den linga färden. Då blifva de inkastade i fän-
gelse, till dess man hunnit få reda på deras namn,
födelseort och förvisningsplats, samt begångna brott.
Detta fordrar ofta en ganska lång tid. Då det änt-
ligen lyckats, så återsänder man dem till deras för-
ra förvisningsort och bebandlar dem med den yt-
tersta stränghet, för att bibringa dem den öfverty-
gelsen, att man icke ostraffadt rymmer ifrån det
stora fängelse, som man kallar Siberien.
Man har gjort många försök att vänja de till Sibe
rien förviste förbrytarne vid arbetsamhet och ett
stadigt lefnadssätt, men intet af de hittills använda
medlen har lemnat något lyckligt resultat, emedan
lättjan, så att säga, blifvit dessa förbrytares andra
patur, och de icke hate något så mycket, som ar-
bete.
——— EE