kunde lefva i sin fädernestad. Imedlertid gjorde Frans hvarken det ena eiler andra. Det der qwen dira-t-on, som den galliska sedlighetskänslan har uppfunnit, till tygel för dårskapen och obetänksamheten, hade under välmakten icke fallit den lättsinnige ynglingen i tamkarna, än mindre nu, och hans sjelfkänsla var icke fin nog, för att erfara hela skandalen af sitt oförlåtliga slöseri. Han var till mods som en berusad drinkare, hvilken nyligen uppvaknat från ruset och omöjligen kan erinra sig hvad som föregått med bonom, Till all lycka bade han bland sin garderob några dyrbara familjereliker, några nipper af stort värde, och med dessa räddade spillror ur det stora skeppsbrottet afvärjde han en lång tid den. hotande bristen. Han flyttade till en afstadens aflägsnaste grän. der, der solen icke sken under hela året, utom de längsta dagarna, då den blickade litet öfver de höga taken. Här fann han, för sina nu så inskränkta behof, allt hvad ban behöfde: värdens tarfliga kök skyddade honom för hunger, ugnen för köld, taket för regn, de fyra väggarna för blåst. Det var blott mot den pinsamma ledsnaden som ban ej visste råd eller tillflykt. Stallbrödernas: lättsinniga skara hade försvunuit tillika med välståndet och af hans fordna vänner kände honom ingen rer. Lektyr bade då ännu icke blifvit ett behof; man förstod sig ännu icke på konsten att med fantasiens hjernlösa bilder döda den långsamma tiden. Frans hade således ingenting att sysselsätta sig med, utom att stämma sin lata, på hvilken han klinkade bland, dernäst att då och då titta ut genom önstret och anställa observationer öfver väder