kunde lefva i sin fädernestad. Imedlertid gjorde
Frans hvarken det ena eiler andra. Det der
qwen dira-t-on, som den galliska sedlighets-
känslan har uppfunnit, till tygel för dårskapen
och obetänksamheten, hade under välmakten
icke fallit den lättsinnige ynglingen i tamkarna,
än mindre nu, och hans sjelfkänsla var icke fin
nog, för att erfara hela skandalen af sitt oför-
låtliga slöseri. Han var till mods som en be-
rusad drinkare, hvilken nyligen uppvaknat från
ruset och omöjligen kan erinra sig hvad som
föregått med bonom, Till all lycka bade han
bland sin garderob några dyrbara familjereliker,
några nipper af stort värde, och med dessa räd-
dade spillror ur det stora skeppsbrottet afvärjde
han en lång tid den. hotande bristen.
Han flyttade till en afstadens aflägsnaste grän.
der, der solen icke sken under hela året, utom
de längsta dagarna, då den blickade litet öfver
de höga taken. Här fann han, för sina nu så
inskränkta behof, allt hvad ban behöfde: värdens
tarfliga kök skyddade honom för hunger, ugnen
för köld, taket för regn, de fyra väggarna för
blåst. Det var blott mot den pinsamma leds-
naden som ban ej visste råd eller tillflykt.
Stallbrödernas: lättsinniga skara hade försvunuit
tillika med välståndet och af hans fordna vän-
ner kände honom ingen rer. Lektyr bade då
ännu icke blifvit ett behof; man förstod sig ännu
icke på konsten att med fantasiens hjernlösa
bilder döda den långsamma tiden. Frans hade
således ingenting att sysselsätta sig med, utom
att stämma sin lata, på hvilken han klinkade
bland, dernäst att då och då titta ut genom
önstret och anställa observationer öfver väder-