om sitt hus. Heia hans förmögenhet wullföll nu
hans ende son, hvilken just nyhgen hade upp-
vått Myddig ålder. Frans Melchiorson var en
berrlig yngling, som af naturen erhållit de bästa
anlag. Hans växt var regelbunden, hans lem-
mar fasta och muskelstarka; !derjemte var hans
lysne muntert och jovialiskt; man skulle nästan
sunrat tro, att det rökta oxkött och det gamia
fran-ka vin, han från barndomen förtärt, haft
ett välgörande inflytande på hans både sitre och
inre menniska. Pa hans kinder blomstrade hel-
san och ur hans bruna ögon framblickade för-
nöjsambet och ungdomsglädje. Han liknade en
mushg planta som blott behöfver vatten och en
mager jordmån för att trifvas, men som i en
alltför fet mark blir förväxt, utan att bära frukt
eller gagna. Den faderliga qvarlåtenskapen var,
såsom ofta är fallet, sonens törderf. Kroapt hade
han känt den glädjen att vara egare al en stor
förmögenbet och att efter godtycke bandla med
den, förrån han sökte göra sig f med den, som
bade den varit honom en tryckande börda. Han
spelade, i ordets egenwliga mening. den rike man-
nen i evangelium och lefde hvarje dag herrligt
och gladt. Iatet gästabud vid biskopens hoflik-
made hans i prakt och öfverflöd, och så länge
staden Bremen står, upplefver aldrig en sådan
oxefest som den han årligen firade; till hvarje
af stadens borgare skickade han en stek och ett
krus spanskt vin. Derföre drack också hela
staden af innerligaste hjerta den glade gilfvarens
skål, och Frans var dagens hjelte.
Vid detta slöseriets och mnöjenas fortfarande
tummel- tänktes aldrig på någon balansräkning,
hvilken på den tiden utgjorde alla handlardes