om sitt hus. Heia hans förmögenhet wullföll nu hans ende son, hvilken just nyhgen hade uppvått Myddig ålder. Frans Melchiorson var en berrlig yngling, som af naturen erhållit de bästa anlag. Hans växt var regelbunden, hans lemmar fasta och muskelstarka; !derjemte var hans lysne muntert och jovialiskt; man skulle nästan sunrat tro, att det rökta oxkött och det gamia fran-ka vin, han från barndomen förtärt, haft ett välgörande inflytande på hans både sitre och inre menniska. Pa hans kinder blomstrade helsan och ur hans bruna ögon framblickade förnöjsambet och ungdomsglädje. Han liknade en mushg planta som blott behöfver vatten och en mager jordmån för att trifvas, men som i en alltför fet mark blir förväxt, utan att bära frukt eller gagna. Den faderliga qvarlåtenskapen var, såsom ofta är fallet, sonens törderf. Kroapt hade han känt den glädjen att vara egare al en stor förmögenbet och att efter godtycke bandla med den, förrån han sökte göra sig f med den, som bade den varit honom en tryckande börda. Han spelade, i ordets egenwliga mening. den rike mannen i evangelium och lefde hvarje dag herrligt och gladt. Iatet gästabud vid biskopens hoflikmade hans i prakt och öfverflöd, och så länge staden Bremen står, upplefver aldrig en sådan oxefest som den han årligen firade; till hvarje af stadens borgare skickade han en stek och ett krus spanskt vin. Derföre drack också hela staden af innerligaste hjerta den glade gilfvarens skål, och Frans var dagens hjelte. Vid detta slöseriets och mnöjenas fortfarande tummeltänktes aldrig på någon balansräkning, hvilken på den tiden utgjorde alla handlardes