— Ni allena skall bestrafa mig. — Här, sire
är konungens, eder anberres, hufvud, och —
här är — mitt.o
När Laneelot Young hade uitalat dessa sista
ard, kastade kungen en medlidsam bliek på den
stackarn och gick sedan, med händeraa på ryg-
gen, en lång stund af och an i rummet. Se-
dan stannade han, harskade sig och talade så-
lunda:
,Jag bar, dels för att rätt kunna uppfylla min
pligt såsom detta landets lagkrönpie konung, dels
af synnerlig lust och förkärlek, sluderat lagen i
grund, ja — gjort kännedomen cf dess alla ser-
skilda grenar till mitt lifs uppgift, och jag skulle
handla rakt emot densarama — jag menar: 12g
skulle göra mig: sjot orätt, om jag 3 icke af grund-
hg öfvertygelse aniörde, att jag sökt tillegna ig
en fmilständig kunskap om jus geniium, jus naä-
tuvale, jus civile, jus publicum, jus fendale, jus
emphytevfioum, ji — till och med jus canoni-
cum; framför allt har jag enat mia uppmärke
samhet åt den crenen al Jurisprudensia, som
handlar om menniskors rättigheter och förseel-
sen i fråga om penningsangelägenheter; och jag
kan i det sednare hänseende: väl tillägga, att
jag, så till sägandes, hor in succum et sangui-
nem hos mig förvandlat en Voetii, eP Groenr
wegerici, en Pagensleckeri verk. 388 kan ock
ur ett dussin lagskriftställare skiarligen bovisa,
sil ett kungligt hiks uppsåtliga stympande eiler
förstörande, gjordt i elak afingt är ett brott;
döden värdt, och som icke n9g hårdt kan be-
straffas; — deremot. har jag ingenstädes påträf-
fat den casts,iatk Bägon bona fide, för välluktens
skull ock-curiösitaris gåva afskurit hufvudet på