wngenämt att afkunna en dödsdom.
BIDRAG TILL POLISFÖRFATTNINGARNAS
BELYSNING ELLER OM RÄTTIGHETEN
ATT VITTNA I EGEN SAK.
Något hvar känner att vår lag gifver nästan
iteslutande kraft åt den bevisning, som sker
genom vittnen, och att tu vittnen kunna tvinga
domaren att döma rakt emot sin ölfvertygelse,
ja mot sitt bättre vetande. I ändamål ati före-
komma allt missbruk af denna åt viunen öfver-
låtna exclusiva makt öfver sanningen i rätte-
gångssaker, har lagstiftarn visserligen uppräknat
en hel hop jäf både i allmänhet och isynnerhet;
men vid andra tillfällen har åter just nödvän-
digheten att hafva vittne på allting tvungit ho-
nom att lindra dessa jäf allt mer och mer, ända
tills han kommit derhän att låta vissa personer
vittna i egen sak. AT 4734 års lag synes väl
tydligen, att lagstiftaren endast i högsta röd och
då saken ej på annat sätt tycktes kunna hjelpas,
velat tillåta något undantag från de stadgade
vittnesjäfven, men småniagom har högsta mak-
tens håg att blifva mästare öfver polislagskip-
ningen bragt eftergifterna ända derhän, att den
högsta af alla jäfsgrunde-, hvad viljan angår, nem-
ligen den, att man sjelf är part och äger nytta
eiler skada af sakens utgång, blifvit för vissa
personer upphäfven. Detta stora förtroende har
just icke fallit på de eljest mest hetrodde per-
socxer i samhället, utan, besynnerligt nog, ute-
slutande på hufvudstadens polisuppsyningsmän,
som, sanningen att säga, icke förvärlvat sig ryk-
tet att vara samvetsgrannare än annat besked-
ligt folk. Ingen embetsman, från och med den
högstbetrodde till och med trotjenarn, äger att
sätta sig öfver något laga jäf, och i allmänhet
är det en i domarereglorna uttryckt allmän
grundsatts att ingen må sväsja sig penning tilln;
men Stockholms polisbetjenter äro : dessa afse-
enden öfver lagen.
Då imedlertid hufvudstaders innevånare blif-
vit uaderkastade ett så betydligt undantag från
allmänna lagskipningen, att deras rät i vissa
fall måste bero af anklagarve, som af deras fäl-
lande hafva en gifven pekuniär fördel, så synes
åtminstone billigheten fordra, att vederbörande
öfverståthållare eller polismästare dermed förfar
ytterts varsamt och icke gifver vitsord åt någon
polisbetjent, som antungen förut gjort sig känd
för opålitlighet 1 uppgifter, eller uti det mil, der
han är anklagare, röjer den ringaste ostadighet.
Att denna varsamhet imedlertid icke alitid iakt-
tages, har man då ock då hait stora skäl att
förmoda, och särskildt synes det temligen klart
at ett polisprotokoll, som händelsevis kommit
att fästa vår uppmärksamhet.
Man ser af detta protokoll, att tre polisbetjen-
ter först ingifvit en skriftlig rapport och deri
påstått, att elfva gäster vid förbjuden tid inne-
varit å ett benämndt näringsställe, och att der
då spelats terning; denna rapport vidhöllo de
två af dem ännu en gång, då målet i poliskam-
marn först förekom, samt åter en följande dag,
då de i svarandens frånvaro läto afböra en af
ifrågavarande gäster. hvilken förklarade sig ej
kunna uppgifva de öfriges antal. En tredje gång
åter nedsatte de gästernas antal till: åtta. Får
gå för åtta då, lärer polismästaren hafva tänkt,
och tillät dessa ostadige rapportörer att gå ed.
När de svurit återtogo de ännu en del at an-
klagelsen, memligen påståendet, att man vid till-
fållet i fråga spelat tärning. Hvart den tredje
polisbetjenten, som underskrifvit angifvelsen tog
vägen, upplyser icke protokollet; der står icke
ens att polismästarn frågat efter honom. Och
likväl hade det ju kunnat hända, att han velat,
som man säger, ;med ed erhåila sin andetki
böterna för håde de tre felande gästerna och
terningsspelet; huruvida han fick någon audel i
böterna då han icke hjelpte till ali med ed styrka
anklagelsen synes icke heller.
Då nu polisbetjenter ej få vittna i egen sak,
så länge andra vittnen äro att tillgå, så frågas
billigtvis hvad polismästarn gjorde för att utröna
detta? TIatet, så vidt protokollet upplyser. Af
de minst åttap gäster, som skulle varit inne på
krogen, framhades blott ex och denne hördes
icke, nämligen icke edeligen; det står icke att
fi.va i protokollet, att han ens i förbigående
tillspordes, om terningsspel blifvit vid tillfället
utöfvadt, ej heller om han kände någon af de
närvarande. Angående dessas efterspanande och
börande måtte icke ens en tanka uppstått.
Det är icke sannohkt, att den kungliga för-
fattvingsredaktörn 4776, änskönt han ställde huf-
vudstadens invånare under polishetjeningens sam-