ndra, slutligen uppvräkt på vinden bland en
op gamimalt skräp ). — Knappt hade Bread-
botsom lemnat mig, förrän jag ilade till klostret
Sheene. Allt befanns öfverensstämmande med
bvad han sagt —.
Den ocerhördaste ångest marterade mig nu
att och dag, och denna stegrades till det ytter-
sta, då kort derefier grannen Breadbotiom blef
min dödsfiende, derföre att drottningen åt mig
eossm uppdragit sammansättningen al de kon-
stga glasrutorna. Ått veta min hemlighet i min
fiszndes hand och mitt hufvud, ilall denne viile
ange mig, hemfallet åt bödelsbilan. det hade
kunnat bringa mig till vansinne. Om det edikt,
hvilket beteckrade min så oskyldigt och med-
vetslöst begångna handling som förräderi, var min
gaone bekant, visste jag icke; mången gång
syntes det mig tvifvelaktu:t, mingen gång ailde
(es säkert. Olta hade jag besiutat att sjelf öf-
verlemaa mig åt dormren, ty jag fruktade au
ag redan börjat bli förryckt; en annan gång
kom kärleken till lifvet mig att förkasta detta
beslut. Då ankom underrättelsen om grefvens
at Bothweil död: Jag öppnade det af honom.
ir mig öfverlemnade, förseglade papperet och
detta anbefallte mig att genast föra Fiora och
dokumenterna till ers maj:t. — Som en blix!
fög den tanken genom mitt hufvud, att jag
skulle kasta mig för ers inaj:ts fötter och be-
köona allt. Nådigste konung! Ni är omtalad
såsom ädelmadig och mild. Er allena bar jag
förolämpat genom stympandet af er auherres lik
) Historiskt. Lancelots handling med al!a dess bi-
omständigheter.