ig, då den tillförorduade har säte vid Krigskollegii
ådsbord. Om kapten Gyldenstolpe är så omistlig,
uru skulle det då gå vårt arma land, med dito ar-
illeri, om han i hast bortkallades till högre värf?
— Detta var den första och egentliga anmärkningen
rid detta mål. Den andra var, att ett förslag läg-
es till underskrift för en chef, der uttrycket: att
ngen officer finnes lämplig till befatiningen, är !
)eyagnadt på ett sätt. som åtminstone blir tvetydigt
ör en stor mängd officerares ifrågasatta skicktighet.
Den tredj: var det i expeditionsväg oerhörda, att
nan sjelf kontrasignerar den sak som rörer en sjelf.
— De: är sålunda, under dessa tre synpunkter upp-
ettadt, sem detta förslag väckte uppseende, och som
det väl blir svårare att försvara, ju mer ljus öfver
letsamma sprides.
Av - mm -—- (RN
— Mordet å Musikläraren Carlsson fäster ännu
alitjemt hufvudstadens uppmärksamhet och man
utvaktar med otålighet slutet på denna sak.
I denna otålighet vill en och annan hafva för-
märkt tecken af en allmännare sympati för dena
tilltalade Breitfeldt, och en synnerlig misstänk-
samhet mot den af Breitfeldt anklagade Rum-
stedt. Uppriktigt sagdt hafva vi likväl icke för-
märkt någotdera. Det gifves öfverallt känslo-
samma personer, isynnerhet bland det svagare
könet, som intressera sig för brottslingar, eme-
dan dessa verkligen framför alla andra äro o-
lycsliga, och till denna känslosamma klass torde
man få hänföra en del af dem, som understödja
Breitfeldi med mat och kläder; att man deremot
tiliåter honom mottaga sådant understöd, kan visst
ursäktas med gammalt bruk, ty nästan öfverallt
är det en sed att skicka mat och penningar tili
arrestanter, ja, till missdådare som skola utföras
till afrättsplatsen; men det står illa tillsamman
med Kämnersrättens beslut ati hålla B. i mörkt
fängelse, och är ett nytt bevis på svårigheten
att åt vår lagskipning gifva en regulier gäng.
Ea annan sort folk sympatiserar med brottslin-
gar, emedan den i större eller mindre mån sym-
patiserar med brottet, och ser något stort i brot-
tet, liksom i ädla handlingar; men de som så göra
tillhöra väl icke hvad man menar med al llmän-
beten, och ega dessutom ringa näring för sin
fantasi af Breitleldt, hvilken endast excelierat I
låghet, utan att förråda någon sådan egenskap,
som kan förvexlas med de ädlare och högre.
Snarare torde man höra anmärka en öfver-
drifven otålighet att få slut på den Breitteldtska
saken. Men märker nemliigen i detta, som i
andra dylika mål, att det gilves absolutister i
lagskipning, såväl som i lagstiftning, och får
således ej taga illa, då man hör en och annan
yttra, alt domarena helt simpelt borde låta slå
bufvudet af Breitfeidt, om ej för annat, åtmin-
stone för det ban anklagat Rumstedt. Detta
utmärker i vår tanka för mycken hetta eller
hämndgirighet. Rättvisan lider intet deraf, att
den menskliga grundsatsen i vår lag, att beldre
fria än fälla, får sin riktiga tillämpning, medelst
en heldre sensam än brådstörtad ransakning, och
man kan äta sin kål lika lugnt, om B. några
veckor förr eller sednare befordras till sitt slut-
liga öde. För öfrigt är det klart, att den sym-
pat: som tilläfventyrs visat sig för Breitfeldt,
egentligen icke kan äga rum hos andra än den,
som fästat sig uteslutande vid innehållet af bans
skrift, och glömt bort hvad som förut blifvit vid
förhören ådagalagdt.
Samma otålighet, som nödvändigt vill se
Breitfeldt skyndsamligast affäårdad, hastar äf-
ven att oåterkalleligen förklara, det ynglingen
Rumstedt är fu:!komligt oskyldig. Detta är all-
deles sannolikt, men har god utsigt att kun-
na göras ännu sannolikare. Breitfeldis berättelser
hafva, för den som eger aldrig så litet skarpsin-
nigbet, alla kriterier af lögnhistorier. Om det
ock ej redan vore upplyst att B. från barndomen
varit ljugere, skulle man likväl se det af hans
beråttelse; den utvisar en ljugare af det lägsta
och alldagligaste slaget. Man ser nemligen deraf,
att han helt och hållet saknar sinnet för konuse-
qvens i det bea, och blott söker att, med hop-
lugna detaljer af hvad han vid hvarje tilifälle
skulle ytirat etter tänkt, stödja hvarje större
lögn: detta röjer för mycket att han diktar,
för att förleda någon att tro, det hans an-
xlagelser mot Rumstedt innebära någon san-
ning. Också är det icke Breitfeldts anklagel-
se, utan de i saken eljest förekommande om-
ständigheter, som mnödga en och hvar, att,
han än tror Rumstedt vara oskyldig, dock icke
Onsödigtvis svåra derpå, eder förtänka domstolen
för det den ännu icke gjort hvad den hittilis
icke kunvat göra, förklara R. oskyldig. Breit-
feldts sednaste berättelse har i allmärhet varit
gynnsammare för R. äv hans första tillmäle, och
det ssadar icke att han fått tillfälle skrifva den,
;som det tycks, att han har lättare för ev
iz bekännelse än en cuntlig. Han torde
et