betraktade vi detsamma. Vi bråkade våra bjer-
nor hvem den döde kunnat vara, men vi kunde
dock omöjligen gissa det. Ändtligen föll den
tanken mig in — 9 jag har tusen gånger ängrat
den och förbannat den dåraktiga handling, som
deraf härleddes. — Jag tyckte att jag kunde väl
tillegna mig och hemtaga likets hufvud, såsom
en sällsynthet och för välluktens skull. — Jag
utförde också denna tanka. Med en knif stijle
jag hufvudet från kroppen och förde det, i ett
skrin, med mig hem. Breadbotiom stod och
säg på, när jag afskar det. Vid min hemkomst
ställde jag hufvudet iett skåp, som deraf Jukta-
de för inverligt godt. För min omgifning sade
jaz ingenting, på det de ej skulle bli rädda. —
Hvem beskrifver min förskräckelse, då i
granne, Breadbottom, med hvilken jag då
!efde på förtrolig och vänskaplig fot, I
mig och sade: Vet du hvews hufvud det är, som
du tagit med dig ifrån klostret Sheene? — Det
är hufvudet af konung Jakob i Skottland, hvar
tik fanns på slagfältet vid Fiodden. — He
etta ögonblick jorden brustit under mig, s:
jag icke kunnat blifva mera förskräckt. — Jag kän-
de en förordning, utgifven af Henrik den åttoi de,
hvilken förklarar stympandet af kungliga Jik för
högförräderi. — Så godt jag kunde sökte jag
dock att bemistra min bestörtsaing och dispute-
rade med min vän Breadbottom, påståenda at
detta hufvud omöjligen kunde vara konung Ja-
kobs. Mea han sade, att han visste det mes
inycken säkerhet, emedan sakristanen i den ford-
ina klosterkyrkan berättat, att den fallue konun-
gens lik sedan lång tid funnits uti klostret Shec-
ne och blifvit kastadt ur det ena hvalfvet i de