betraktade vi detsamma. Vi bråkade våra bjernor hvem den döde kunnat vara, men vi kunde dock omöjligen gissa det. Ändtligen föll den tanken mig in — 9 jag har tusen gånger ängrat den och förbannat den dåraktiga handling, som deraf härleddes. — Jag tyckte att jag kunde väl tillegna mig och hemtaga likets hufvud, såsom en sällsynthet och för välluktens skull. — Jag utförde också denna tanka. Med en knif stijle jag hufvudet från kroppen och förde det, i ett skrin, med mig hem. Breadbotiom stod och säg på, när jag afskar det. Vid min hemkomst ställde jag hufvudet iett skåp, som deraf Juktade för inverligt godt. För min omgifning sade jaz ingenting, på det de ej skulle bli rädda. — Hvem beskrifver min förskräckelse, då i granne, Breadbottom, med hvilken jag då !efde på förtrolig och vänskaplig fot, I mig och sade: Vet du hvews hufvud det är, som du tagit med dig ifrån klostret Sheene? — Det är hufvudet af konung Jakob i Skottland, hvar tik fanns på slagfältet vid Fiodden. — He etta ögonblick jorden brustit under mig, s: jag icke kunnat blifva mera förskräckt. — Jag kände en förordning, utgifven af Henrik den åttoi de, hvilken förklarar stympandet af kungliga Jik för högförräderi. — Så godt jag kunde sökte jag dock att bemistra min bestörtsaing och disputerade med min vän Breadbottom, påståenda at detta hufvud omöjligen kunde vara konung Jakobs. Mea han sade, att han visste det mes inycken säkerhet, emedan sakristanen i den fordina klosterkyrkan berättat, att den fallue konungens lik sedan lång tid funnits uti klostret Shecne och blifvit kastadt ur det ena hvalfvet i de