löna den, hvilken ers maj:t så väl som vi ha
att tacka för segern. Utan Joha Ramsay hade
vi alla varit förlorade. -
Grefven af Mar och de öfriga beräitade nu
för kungen huru hans page för andra gången
hade utmärkt sig och öfverhopade åenne sednare
med välförtjenta loford.
Du är en tapper gosse, John Ramsay och
skall hädanefter heta Sir John! ropade konun-
gen, som alltid var glad och språksam när han
hade den tillfredställelsen att få berömma någor.
Du har i dag gjort två gamla ordspråk om ir-
tet. Ne Hercules quidem contra duos. Du har
bevisat motsatsen. Heroum filii noxe, säger
Cicero, och det är ieke sannt, ty du är tapprare
än din far. Du har fäktat som en tapper rid-
dare; derföre — böj genast knä — jag vill på
stället ge dig riddarslaget.
Ynglingen störtade, ytterligt glad, till konun-
gens fötter. Jakob tog grefvens af Mar blodiga
värja och slog den knäböjande — i det han
bortvände ögonen från den blottade klingan —
tre gånger på skuldran.
Men hvarföre ligger du der qvar på knä? —
Stig upp och omfamna mig, såsom bruket är,
sir John sade kungen, då Ramsay ännu dröjde
i sin knäböjande ställning.
Sire, yttrade ynglingen, i det ban fattade en
af kungens händer och tryckte den till sina
läppar, jag har ännu en bön till ers maj:t.
Stig upp och du skall bli bönhörd, det lofvar
jag på förhand, så vida det icke angår pennin-
gar, svarade Jakob.
Nej, det gör det visst icke, genmälte yng-
lingen leende. Jag anhåller blott, att ers maj:t
värdes med det första lemna nådigt föret äde
åt hofglasmästaren Lancelot Young från London,
en gammal bekant till mig. Nämnde Lancelot
är densamma om hvilken Ruthven talade; den
mannen som har något af vigt alt öfverlemna
ers maj:t — lorden sade — en skatt.