löna den, hvilken ers maj:t så väl som vi ha att tacka för segern. Utan Joha Ramsay hade vi alla varit förlorade. Grefven af Mar och de öfriga beräitade nu för kungen huru hans page för andra gången hade utmärkt sig och öfverhopade åenne sednare med välförtjenta loford. Du är en tapper gosse, John Ramsay och skall hädanefter heta Sir John! ropade konungen, som alltid var glad och språksam när han hade den tillfredställelsen att få berömma någor. Du har i dag gjort två gamla ordspråk om irtet. Ne Hercules quidem contra duos. Du har bevisat motsatsen. Heroum filii noxe, säger Cicero, och det är ieke sannt, ty du är tapprare än din far. Du har fäktat som en tapper riddare; derföre — böj genast knä — jag vill på stället ge dig riddarslaget. Ynglingen störtade, ytterligt glad, till konungens fötter. Jakob tog grefvens af Mar blodiga värja och slog den knäböjande — i det han bortvände ögonen från den blottade klingan — tre gånger på skuldran. Men hvarföre ligger du der qvar på knä? — Stig upp och omfamna mig, såsom bruket är, sir John sade kungen, då Ramsay ännu dröjde i sin knäböjande ställning. Sire, yttrade ynglingen, i det ban fattade en af kungens händer och tryckte den till sina läppar, jag har ännu en bön till ers maj:t. Stig upp och du skall bli bönhörd, det lofvar jag på förhand, så vida det icke angår penningar, svarade Jakob. Nej, det gör det visst icke, genmälte ynglingen leende. Jag anhåller blott, att ers maj:t värdes med det första lemna nådigt föret äde åt hofglasmästaren Lancelot Young från London, en gammal bekant till mig. Nämnde Lancelot är densamma om hvilken Ruthven talade; den mannen som har något af vigt alt öfverlemna ers maj:t — lorden sade — en skatt.