Mar och John Ramsay. Striden hade varat nära
en fjerdedels timma, konungens stridsmän voro
tillbskaträngde till tornkammardörren och plats
började tryta dem. Nu beslöt John Ramsay att
endera 2fsöra striden till konungens fördel eller
ock uppoffra sig för sin herre. Han hade nu
trängt nära inpå grefve Govrie och genom täta
svärdshugg gjort denne något förvirrad. Plötsligt
bortkasiade han värjan, drog dolken och slingrade
sig, medelst en djup böjning, undan sin mot-
ståndare. Så snart han sedan befann sig bröst
mot bröst med fienden, omattade han honom
med den venstra armen och sökte med den
högra en fogning i harnesket. Då han ändtligen
funnit en sådan, stötte han sin dolk ändatill
fästet uti grefvens sida. Denne störtade, liksom
träff.d af en blixt och utan att säga ett ord,
till golfvet. Ramsays jern hade genomborrat
hans hjerta. ,
Så snart grefvens stridsmän sågo sin herre
falla, flydde de med ett ångestrop. Grefven af
Mar och sir Walter Vere förföljde dem ända
till trappan.
Ehuru konungens herrar hyst den tron, att
denne skulle under striden hafva ilat utför den
hemliga tr:ppan och flyktat in istaden, så funno
de honom dock, när de öppnade dörren till torn-
kammaren, qvar ännu med bopknäppta bänder
och kinderna öfverströmmade af tårar, bredvid
lord Ruthvens lik.
Jag är icke skulden, nej, vid Gud, jag är
icke skulden till det utgjutna blodet!v ropade
ban, djupt skakad, då hans ledsagare förkunnade
honom grefve Govries död. ,Ack, att jag kunde
göra dem lefvande igen! Jag skulle af bjertat
förlåta dem., TAL
De hafva fått den lön deras förräderi för-
tjente yttrade gretve Mar, i det han stack in
svärdet i slidan. a .
,Tänk icke på förrädarnes MM ers moj:tya
ropade Hugh Herries. Tänk heldre på att bea