fingrar af min hand, om olyckan icke händt
Doiet hoc cordi meo!x j
Beklaga honom icke, sire ropade Hugh
Herries, som med foten sparkade till den döde.
Detta missfosters lik förtjenade att bindas vid
en hästsvans och släpas gevom Perths gator.
Ack, sir Hugh HBerries! Hans far föll för
bödelns bila, sade den gode kungen suckande.
Och hans lif, likasom min broders, skolen j
alla få betala med edra hu!vuden! ropade nu
en barsk stämma i dörren. Straxt derpå inträdde
grefve Govsie, åtföljd af sex beväpnade män och
hållande i hvardera handen ett blottadt svärd.
Genast börjades en förtviflsd fäktning. Ko-
nungens motståndare voro åtta, — hans försva-
rare endast fyra. De sednare hade derjemte den
omsorgen ait, om möjligt, radda monarken från
dödsfara. För att kunna åstadkomma detta, be-
rodde allt på att fördrifva motståndarne ur
rummet och såmedelst skilja dem från furstens
person. Detta seduare lyckades efter mycken
kraftansträngning och gynnades af den omstän-
digbeten, att grefve Govrie och hans medhjel-
pare fäktade i den trånga ingå: gen, då konun-
gens försvarare deremot kunde sprida sig i rum-
met. Så snart de angripande blifvit titlbakadrifna
i den smala, mörka korridoren, trängde grefven
af Mar kungen tillbaka in i tornrummet och
slog igen dörren om honom. Striden fortvarade
imedlertid på det hetsigaste. Grefven af Govrie
fäktade som en sårad tiger. Han visste att är
och Nif stodo på spel. Mindre mod visade han:
folk. Stupstocken, som var deras vissa lön, ifal
de blefve besegrade och tilllångatagne, och som
förmodligen framträdde för deras fautasi, mål
väl hafva nedslagit deras mod. I alla fall val
segern mycket ovss. Oberäknadt grefve Govrie
raseri och havs medhje!pa:es öfverlägsna antal
var sir Hugh Herries en halt och till svärdet:
förande rästan oförmögen man; str Walter Veic
var till åren och allt berodde således af grefvc