män tillsammantagna. Det var ej annoriunds
möjligt, än att den menskliga egennyttan skulle
begagna sig af detta förhållande, för att utöfvå
ett nästan fabelaktigt välde öfver de lägre och
föranleda en sakernas ordning, sådan verlds:
historien ingenstädes förr sett dena. Verl
den har redan erfarit mångfaldigt förtryck.
men så oberäknadt och under en sådan fernissa
af yttre bildning, då man för på tungan alla slags
humanitetsfraser, har den aldrig förr skådat för-
trycket. . Det kan ej undgås, att folket ofta
smärtsamt känner det, men afståndet af den
makt, bildning och kunskap skänka, är för stort,
att någon förändring här snart skulle vara ati
vänta, och derföre hafva också Kejsarens bemö-
danden hittills endast haft rivga framgång.
Naturligtvis trycker detta förhållande aldra
tyngst i de starkt befolkade provinserna, hvar-
emot vida mer psrsonlig frihet och större väl-
stånd äro rådande i de trakter, hvarest befoik-
ningen är glesare i anseende till jordmånens o-
fruktbarhet eller klimatets stränghet, t. ex. i
guvernementet Perm, hvarest, etter Melnikoffs
beskrifning, de gamla ryska sederna och gäst-
friheten visa sig i en vida vänligare gestalt, än
i de vestra guvernementerna. I allmänhet är
de lägre klassernas belägenhet ganska oiika i o-
lika delar af landet; der hvarest råämnen i
mängd produceras till utförsel, liksom på slaf-
plentagerna, är menigheten vanligtvis aldra sämst
lottad.
Den mest glädjande anblick erbjuder visser-
ligen Ryssland i östern, hvarest det ännu gir
framåt såsom koloniserande. Dessa landssträckor,
som i flera århundraden varit förhärjade af AÅ-
siatiska horder och nära förvandlats till öde-
marker, men nu ånyo odlas af Ryssar och lem-
ningar af urinnevånare, provinserna från Perm
till Vidolga skola om ett århundrade hafva upp-
nått en betydenhe!; hvarom man hittills kan-
hända ej är i stånd att göra sig någon rigtig
förestälining. Alvem är det intressant, att de
Ryske fornforskarne börja allt mer och mer
vända sig åt dessa länder, öfver hvilka de alle-
na bli i stånd att sprida något ljus, särdeles
öfver de ännu för oss gåtlike Bugarerne.
I ethnografiskt hänseende är de fiaska länder-
nas besittningstagande af en slavisk stam, och
dess utbredande till och med i de tinska fo:kens
äldsta hemorter, af stor betydenhet. Att Tarta-
rer orh Kirgiser förekomma i vestra Siberien,
härleder sig sannolikt från Mongolersas tide-
hvarf, hvarifrån dessa länders ödelsggelse och o-
röligheterna i landssträckan mellan Tobol och
Jarantes förnämligast datera sig. Ännu år 4840
ägde icke obetydliga oroligheter derstädes rum,
men om hvilkas vidd och beskaffenbet vi in-
genting veta; de tyckas egentfigen hafva förefallit
i norra delarna af Kirgis-stepperna, hviliet ger
dem ett misstänkt utseende, då det häntyder på
strider emellan stammarna i norr om Thianschan.
Hade oroligbhetertia yppat sig i södern, i rigt-
ning åt Buchara, så kunde man anse dem som
ströftåg, men bär var det lugnat, och äfven I
nörden tyckes ordningen förlidet år hafva blif-
vit återställd, ty enligt en skrifvelse frin Oren-
burg af den 13 och 27 Juli, gingo karavaner från
Petropaulowsk till Tasehkent, äfvensom från O-
renburg till Chiwa och Bucbara. Far man tro
detta bref skrifvet af en gammal köpman, vid
namn Pitschugin, så ägde en betydlig skilnad
rum i de Ryska karavanernas behandling på de
olika orterna i Taschkent, Buchara, Chiwa. På
sistnämnda ställe affordrade man dem två och
en half procent af deras varor, hvilket ej ä
mer än Muselmän vanligen betala; i Taschkeni
begärde man fem, den vanbga tullen för andra
trosförvandter, men i Buchara uppehöll man den
med varornas visiterande långt öiver den gyn
nande handelstiden och affordrade dem slutliger
410 procent. Detta är så ovazligt, att antinger
Pit:cyugin med vett och vija måste berätta e
osanning, eller Buchara bafva antaszit en hel
och hållet fientlig ställning mot Ryssland.
sistnämnda fallet skulle man dock knappt hafvi
nöjt sig endast med en bög tull, utan tro
ligen hafva besparat karavaserna hemväge
från Buchara; men om Ryssarnes ställning i d