nn
detsamma sprungit till föastret och ropat till
sin svit de ofvar anförda orden. Väl sökte lord
Ruthven att qväfva hans rop, i det han omslö
hans strupe, men konuvgens lorder hade imed-t
lertid hört det. Straxt derpå stormade de upp-
för buftudtrappan och inom några minuter voro
de uppe vid dörren, hviiken de ämnade upp-
bryta.
Välan I rop:de Ru:hven vildt; nu gäller dat
en handling, hvilkea jag icke trodde mig be-
höfva begå. Ni och jag vi skola begge förgås.
Jag hämnar dig, Min fars oförsorliga skuggal,
Vid dessa ord fattade lord Ruthven å nyo
den beväpnade mannens dolk. Han ryckte den
hastigt ur slidan och var just i begrepp alt rusa
på konungen, då dörren bakom den beväpnade
öppnades och John Ramsay, lik en ursinnig, in-
störtade.
Dö odjur! dö djefvulska förrädarel ropade
ynglingen, i det han tvänne gånger stötte sin
dolk i lordens sida. Ruthven vände sig till
honom, dock utan att vackla.
Stöt djup2Te, Ramsay, han har en tjock tröja
på sigl ropade konuvgen,
Pagen ville Just bibringa lorden en tredje
stöt, då sir Hugh Herries och Thomas Erskine,
hvilka, då de icke sluppit in vid hufvudingån-
gen, hade vändt om och funnit den hemliga
trappan — inträdde i rummet. Ramsay fattade
nu Ruthven, SOM började vackla, vid strupen
och kastade honom mot de inkommande. Ur
der deras värjstyng nedsjönk han, men utropade
döende: Min handling var icke tadelvärd.
Medan detta Wlldrog sig i tornrummet dun-
drade grefven 2f Mar och sir Waiter Vere på
hufvuddörren. Andtligen lyckades de uppbryta
den.
Sen, mine lorder, den sorgliga tilldragelsen,
ropade Jakob, pekande på den failne lordens lik.
Han var en förrädare, som tänkte bringa mig
om lifvet, men ändå ville jag uppoffra ett par