lök. I den lilla täppan på sidan om och bakom huset växer ej annat än kål och potates, men öfver stakettet sträcker syrenen sina blommande grenar, och under dem satt på bänken en liten flicka, som oupphörligt med de blixtrande, bruna ögonen beskådade den gamla eken mellan kojorna. Trädets ena stam är förtorkad och upptill afsågad; der bygde storken sitt näste och stod just nu deri, plockande sig med näbben. Nu kom en liten gosso ur den närmaste kojan, ställde sig bredvid sin syster och frågade: Hvad tittar du på? — På storken; grannhustrun hviskade till mig, att han i afton skulie föra bit en liten bror eller syster; nu passar jag på, för att se när han kommer., — ,Åbh, låt då icke narra dig, svarade gossen klipskt; storken duger icke till det. Grannhustrun ville inbilla mig det också, men jag frågade om hon kunde säga det vid Gud! Men se, det kunde hon icke, och jag vet derföre, att historien om storken är bara narril — Men buru kan en liten bror eller syster då komma till oss? frågade flickan nyfiken. — Det skall jag säga dig! svarade gossen med en vigtig min; Gud Fader smyger sig hit dermed. Han har det under sin kappa; men ingen menniska kan se Gud, och derföre se vi icke, när Han bär det till oss. Då susade en vind genom syrenens grenar, barnen sammanknäppte plötsligt händerna, sågo andäktigt på hvarandra, med en blick, som om de ville säga: tyst, det är Gud! Rädda fattade de derpå hvarandras händer, ty dörren till den ena kojan öppnades och grannhustrun ropade: Kommen och sen, hvad storken fört hit: det är en liten broder — Men barnen nickade skälmaktigt åt hvarandra; de visste ju allt, och visste det mycket bättre! — HvaAD ÄR FRUN? Många civil lagstiftare hafva uppställt den satsen, att mannen är familjens bufvud: Nu kommer frågan: Hvad är frun ? — Men det rättar sig efter omständigheterna. — Den flitiga husmodern är handen, men den slösande är den allt förtärande magen; den snillrika är ögat; den veottgiriga, örat; den pratsamma, munnen; den göda, hjertat; den elaka, ondsinta, slutligen, gallan. Men den fru, som är god, mild, sedlig, förståndig och vänlig — den frun är mer än hufvud, hand, öga, mun, öra och hjerta — hon är familjens själ. — GROS-JEAN OCH HANS PASTOR. I S:t Romaine de FAir, en by, belägen midt ibland Vivarais-bergen, lefde ännu för några år sedan en hofslagare, vid namn Gros-Jean, som hade den vanan att under predikan afbryta pastorn med anmärkningar, hvilka denne med beundransvärdt tålamod upptog och besvarade. En dag missade sig pastorn på predikstolen och yttrade med den fullkomligaste visshet, att Frälsaren hade spisat fem personer med femtusen bröd. Det han jag också göra, herr pastor !s utropade hofslagaren. Den förbluffade predikanten beslöt att nästa år skaffa sig upprättelse, han berättade underve med den största neggrannhet, vände sig de å till h gIslagaren och sade: Kan ni göra det också? — ,. Åh ja, herr pastor, svarade Gros-Jean, det kan jag också, om jag lägger till det, som är öfver sedan i fjol.p — SÄLLSAMT GIFTERMÅL. Tiggarne i Normandiet hafva ett högst besynnerligt sätt att ingå äktenskap. En sådan tiggare uppsöker en flicka åt sig och frågar blott om hon vill blifva hans medhjelperska; samtycker hon, så är frieriet slut och de skrida nu till det högtidliga firandet al sitt giftermål. En höna lägges i en lerkruka och kokas. Då detta är gjordt, tager brudgummen sin käpp och sönderslår dermed krukan. Äktenskapet varar så många år, som det blir bitar af krukan. — Annponsbladen härstädes börja nu blitva uppfyllda med annonser om rum ätt hyra; men det är dock ett lappri emot hvad som föregår i Stockport i Enozland; — hela denna stad är till salu, emedan ivvånarne skola vara sinnade, att i massa söka en båttre uppebållsort. 1