lök. I den lilla täppan på sidan om och bakom
huset växer ej annat än kål och potates, men öfver
stakettet sträcker syrenen sina blommande grenar,
och under dem satt på bänken en liten flicka, som
oupphörligt med de blixtrande, bruna ögonen beskå-
dade den gamla eken mellan kojorna. Trädets ena
stam är förtorkad och upptill afsågad; der bygde
storken sitt näste och stod just nu deri, plockande
sig med näbben. Nu kom en liten gosso ur den
närmaste kojan, ställde sig bredvid sin syster och
frågade: Hvad tittar du på? — På storken;
grannhustrun hviskade till mig, att han i afton
skulie föra bit en liten bror eller syster; nu passar
jag på, för att se när han kommer., — ,Åbh, låt då
icke narra dig, svarade gossen klipskt; storken
duger icke till det. Grannhustrun ville inbilla mig
det också, men jag frågade om hon kunde säga det
vid Gud! Men se, det kunde hon icke, och jag vet
derföre, att historien om storken är bara narril —
Men buru kan en liten bror eller syster då kom-
ma till oss? frågade flickan nyfiken. — Det skall
jag säga dig! svarade gossen med en vigtig min;
Gud Fader smyger sig hit dermed. Han har det
under sin kappa; men ingen menniska kan se Gud,
och derföre se vi icke, när Han bär det till oss. Då
susade en vind genom syrenens grenar, barnen sam-
manknäppte plötsligt händerna, sågo andäktigt på
hvarandra, med en blick, som om de ville säga:
tyst, det är Gud! Rädda fattade de derpå hvaran-
dras händer, ty dörren till den ena kojan öppnades
och grannhustrun ropade: Kommen och sen, hvad
storken fört hit: det är en liten broder — Men
barnen nickade skälmaktigt åt hvarandra; de visste
ju allt, och visste det mycket bättre!
— HvaAD ÄR FRUN? Många civil lagstiftare
hafva uppställt den satsen, att mannen är familjens
bufvud: Nu kommer frågan: Hvad är frun ? —
Men det rättar sig efter omständigheterna. — Den
flitiga husmodern är handen, men den slösande är
den allt förtärande magen; den snillrika är ögat;
den veottgiriga, örat; den pratsamma, munnen; den
göda, hjertat; den elaka, ondsinta, slutligen, gallan.
Men den fru, som är god, mild, sedlig, förståndig
och vänlig — den frun är mer än hufvud, hand,
öga, mun, öra och hjerta — hon är familjens själ.
— GROS-JEAN OCH HANS PASTOR. I S:t Ro-
maine de FAir, en by, belägen midt ibland Viva-
rais-bergen, lefde ännu för några år sedan en hof-
slagare, vid namn Gros-Jean, som hade den vanan
att under predikan afbryta pastorn med anmärk-
ningar, hvilka denne med beundransvärdt tålamod
upptog och besvarade. En dag missade sig pastorn
på predikstolen och yttrade med den fullkomligaste
visshet, att Frälsaren hade spisat fem personer med
femtusen bröd. Det han jag också göra, herr pa-
stor !s utropade hofslagaren. Den förbluffade pre-
dikanten beslöt att nästa år skaffa sig upprättelse,
han berättade underve med den största neg-
grannhet, vände sig de å till h gIslagaren och sade:
Kan ni göra det också? — ,. Åh ja, herr pastor,
svarade Gros-Jean, det kan jag också, om jag läg-
ger till det, som är öfver sedan i fjol.p
— SÄLLSAMT GIFTERMÅL. Tiggarne i Nor-
mandiet hafva ett högst besynnerligt sätt att ingå
äktenskap. En sådan tiggare uppsöker en flicka åt
sig och frågar blott om hon vill blifva hans med-
hjelperska; samtycker hon, så är frieriet slut och
de skrida nu till det högtidliga firandet al sitt gif-
termål. En höna lägges i en lerkruka och kokas.
Då detta är gjordt, tager brudgummen sin käpp
och sönderslår dermed krukan. Äktenskapet varar
så många år, som det blir bitar af krukan.
— Annponsbladen härstädes börja nu blitva
uppfyllda med annonser om rum ätt hyra; men det
är dock ett lappri emot hvad som föregår i Stock-
port i Enozland; — hela denna stad är till salu, e-
medan ivvånarne skola vara sinnade, att i massa sö-
ka en båttre uppebållsort.
1