uctta cyriIcaan dess form, Utan alt andras, ICKE kan gifva garanti på något verkligt och godt tnnehåll — är det då för köttslighet man bör skylla en sådan ande? Hr H. blyges icke, att sid. 84 beskrifva en ful sjukdom, Ryggtvinsot eller Tabes dorsalis, som sjelfva Boerhaave endast skal! hafva sett, men aldrig kurerat, så ohygglig var den. Derpå utbrister Hr H. Det är just vid en sådan uslings sjuksäing, som en ! apostel af köttets evangelium med särdeles effekt skulle kunna ställa sig och säga: kom och se. hvad jag kan uträtta; se huru det går an att lyda mig; se den verkliga fulibordan af mina löften. Denne unge man bar åtlydt min kallelse och följt tjusningskraften af mina skildringar af den köttsliga njutningens fröjder: och derföre har jag tillredt honom denna ärans bädd, der han ännu under den qvalfuila sjukdomens mariterande hand är trogen min läras bud och i den bär hyllving åt den öfver all menskselse triumferande emolståndliga makt, hvars lof, jag förkunnat. Och sidan 87: aden,: som fåktar för Personlighetsprincipen och ogillar: I köttets evangelium, begår en inkonseqvens, som I bevisar, att han oful ndigt och ytligt uppfattat sin lära, och ej förstår des: egentliga och inre mening,, Med den der, som här föktear för Personlighetsprincipen, lårer väl, om kriterierna ej svika, ingen annan förstås än prof. Geyer, som under sistlidne riksdag i konstitutionsutskottet talade för dersamma, utan att då, och kanske ej hel!er sedan, fatta buru nedrigt köttslig hans lära var: men hvad den utmålade aposteln för költets evangelium beträffar, så menar väl Hr H. dermed till sluts ingen annan trollkarl än författaren till Det-går-an Allmänheten roå döma, hvilkendera förtjenar att kallas mera köttsligt sinnad eller en köttets afejordare predikant, antingen den, som vändt publ ikens uppmärksamhet på nödvän digheten att. förbättra en välment, men på innehåll så bristfällig form, att sedeförderfvet blir ännu allmännare och oundvikligt, derest det icke göres möjligt för en sann, ädel och kraftfull ande, att i ; förhållandet mellan man och qvinna kunna få! lefva och beherrska det kroppsliga — eller den, som bekämpar införandet af en så andlig princip i äktenskapet. Vi vilja visserligen ej skylla Hr H., eburu en stor man, för költslighet. Men säkert är det, att om förf. till Det går an är siådan, att apostrofen sidan 84 på honom kan vara tillämplig; så är Hr EH. en likadan apostel, då han sidan 400 predikar Det-går-an-lärzns egna; grundsatser om kärleken; och han bör då till. sin egen uppbyggelse läsa hvad ban skrifvit om sig sjelf sidan 84. En stygg sjukdom kan man få på mångahanda sätt. Man har exempel på furstar, prelater och akademiske lärare, lika väl som på soldater, skrifvare och fruntimmer, hvilka varit behäftade med åkommor. Dessförinnan kanna de hafva läst många böcker, inhemtat flera iheorier och till och med tagit examina. Manlskyller ändock icke åkommorna på läsningen, utan ofta derpå, att man uppfört sig helt annorlunda, än man läst. Vi finna alldeles ingen! orimlighet uti, att någon person, som läst Det!s går an, sedermera kan få tabes dorsalis, såvidaj S 1 PE — något melHankommit, som verkat detta onda. Man kan ju äfven bli sjuk, sedan man läst en sådan lecture, som Hr H:s bok om äktenskapet? Men bhufvudfrågan är, om sjukdomen står till de lästa skrifterna i bestämdt förhållande af följd, så alt de — för att tala med Hr H. — kunna kallas dess causalmoment? I annat fall böra dejt icke skyllas för ersaken dertill. Hela uppgiften: inskränker sig då till den frågan, huruvida en skildripg, som innefattar, att sedlighet och lyckalt E 1 emellan man och qvinna omöjligen står att vänta, ö äfven vigsel oaktadt, derest innerlig, andlig kärlek icke kvyter dem tillsammans, och den må för öfrigt hafva rätt i sina satser, eller icke, — frågan är, upprepa vi — om en så beskaffadr skildring, den må läsas i Det-går-an, i Hr H:sl! bok sid. 4100, eller annorstädes, och den må förl öfrigt hafva rätt i sina satser eller icke; skalll! kunna på en läsare göra sådan verkan, att han( eller hon deraf bekommer Tabes: dorsalis? Vitro: det icke. l Detta utfall emot författaren, som vittnar omj: föga skicklighet, men väl, om man så vill, sma-c kar af en ända till oanständighet stegrad ilska,!l har eljest ett starkt tycke af ännu en Upsala-t signaturs yttrade tankar i anledning af Det-går-i an-auktorns alla uppräknade öfriga arbeten, nem1 ligen att han icke skulle begripa någon annan!! kärlek än den, der parterna nalkas hvarann som l! eldkolm. Man kan iänka hvarjehanda om författaren till Det-går-an; han har verkligen den lik-ls het med Hr Hvasser — utom öfverensstäm-i melsen i Det-går-an-theoriens hufvudpunkt, hvar-s om vi förut talat — att, kanske mera än han ! borde, vara en vän af dristiga paradoxer. Men is den läsande allmänheten i Sverige vet likväl, lj om någon på vårt språk uppträdt med mera afgjord fallenhet att just lemna skildringar på till själen sköna och ädla qvinnor, Och hvilken I i talrikare berättelser gilfvit teckningar af en !f sval, innerlig, djup och idealisk kärlek, Minne det då är ett rent omdöme man ådagalögger,l när man ej har försyn för att sätta nedriga sjuk-s domer, eld och kol i kaussalförhållande till bans 1 artistiska uppfinningar ? Månne fröknarne Eieo1 nora och Aurora Löwensjerna, månne Signora I Luna, Porzia Salviati, Henriette eller Araminta i May, Estella, Ormesinda, fiskaren Jenars hustru 1 i kapellet, Brita, Katarina på Grimstabamn, skö1 na Margret i Ladugårdsarrendet, Johanna Berfelt, I Amalia Hillner, Eugenie Guemarez, Astarte, Nynianne, Malfred, de skjutna flickorna i Björninnan och romancen Vargens dotter, Isidora, Ma-l1 ria, Clementia, Deidamis, Ismene, Schemselnikar, I Evirallin eller Ginevra 90. a. fl, utgöra personligheter inom omfånget af hvad man menar med ! köttets evangelium? Något iordiskt vidlåder dem.