ismens bekännare, den närvarande tidens åsigter. Dessa måste således af Hr H. sökas på annat håll. De bestå också i sjelfva verket uti en ounderkuflig, en odödlig åtrå, att åt menniskorna eröfra den högrelitvets sans, som just älskar laglighet i allting, men en renad lagligbet, och som önskar verklig, andlig kärlek jemte oskrymtadt förnuft i alla våra förhåtlanden, så väl mannens och qvinnans, som i statens och tyrkans. Hr H. har också hjelf anmärkt denna tidehvarfvets allmänna stämning för sans; men han upptäcker den blott ifrin den liga sidan, såsom en sofistisk: rationalism. Sofismer hear dock ultrasidan låtit komma sig fullt ut så mycket till last, som någon; dylika hafva alltid funnits, och äro utan tvifvel fördömliga. Men för att en rationalismen gifves till, har man derat icke skäl att fördömma allt förnuftigt, som vill uppkomma. Ville Hr Hwasser, med de kunskaper han säkert eger, men derjemte också med den fördomsfriare biick, som han får förlåta oss, alt vi måste önska honom, se sig omkring på litteraturens och lifvets företeelser, så skule han hyvarken behöf: Iråka i så många motsägelser 1ill sig sjelf, e!ler Igöra menniskor så narraktiga orättvisor. Han skulle icke då på sidan 3 hafva förklarat kärleken för ett med få undantag blott öfvergående tillstånd, och att en derpå byggd lära om äkItenskapet bör ogillas, är afskyvärd, föraktlig, ViI drig, samt sidan 7 ytterligt motbjudande; men sidan 400 och följande sjelf ändock fota sitt system om äktenskapet just på kärleken. Finnes emellan man och qvinna ingen annan kärlek,. jän den, som blott består i eit öfvergående rus, huru har då Hr H. kuanat grunda sig derpå i, hela slutet af sin bok? Men om åter det finnes någon annan, hvad rättighet har då Hr H. att! neka, det tidens tendens i sin grundmening och, för att tala om Sverige, Det-går-an-theorien å-; syftar just denna, och ej det der afduastande. ruset? — I valet af Tyska skalder, beklagansvärda för sin okyskhet, skulle han, om han tänkte sig nogare om, icke så mycket hafva fåstat sig vid Goeike, som ej vida mer; vid Wieland, hvars hela poetiska lilteratur,. icke blott de Grekiska romaverne Agathon och; Musarion, utan Idris och Zenide, Kombabus, Oberon, Pervonte, och snart sagdt allt, utom Geron der Adeliche och Agathodämon, föga annat i ordas än kroppslig vällust. Han skulle hafva fästat sig vid Heinse med sin Ardinghello; han ! kunde till och med hafva tagit i litet närmare betraktande Ludvig Tieck på flera ställen, t. ex. i 4decorombona. De tyska novellisterne tyckas, I så fort de icke någon gång äro herrenhutare eller ett dermed analogt, hafva svårt nog, att skildra kärleken emellan älskande annorlunda än med lågande kinder, blossande ögon, svällande läppar och ea vulkanisk barm, hvilket allt, isynnerhet när det tänkes hos ett fruntimmer af preussisk soldatlängd (hvilket, för att döma efter talrika tyska konstalster i poesi och gravyr, måste fordras för ett qvinno-ideal i det tyska skönhetssinnets smak) icke gör kärleken rätt etherisk: och gäller detta visst icke mera för Gutzkow och för Das junge Deutschland reed, såsom Hr H. tyckes vilja, Goethe i spetsen, än för det äldre. I allmänhet lära vi väl icke skylla den ty: ska litteraturen orätt, om vi säga, att den icke vet af mer än tvänne uppfattningssätt för kärleken: antingen en abstrakt känsla, utan ailt sinne, utan all kropp ech inför hvilken qvinnan : utgör ingenting såsom qvinna: eller ock ett orgiastiskt rus, der qvinnan står som blott och bart kropp, som kött, och ingenting vidare. Sällan ! spårar man ett tredje: denna rent sköna And-: lighet i tycket mellar man och qvinna, hvarupder ett kroppsligt fiones till, men långt ifrån : berrskande, endast som lydande, såsom eit ringa, ett jordiskt hus, deri en himmelsk gäst dröjer, : medan den är här. Det är likväl just denna förening af ande och natur, hvartill Gud har: skapat oss; och då man, till följe af bildningens syndafall; som oftast slår öfver antingen åt den : ena eller andra ensidigheten, måste återupprättelsen och försoringen i detta fall bestå uti sträfvandet till den störda och upplösta förevingen igen. Detta slags enhet af Ande och Natur måste, minst att tala, vara tillåtlig. Då Gud sjelf i urtiden sade åt det nyskapade slägtet: växer : till och förökens! så bedja vi Hr H. till bjertligt ): och grundligt betraktande tiga, om icke kropp eller — för att nyttja ett ord, som H. mest älskar — kött får vara med i denna sak? Att ande skall få vara med, derom behöfva vi väl icke anhålla. Hr H. bör då med mera skonsamhet och lugn begagna sin tidt och ofta upprepade, från Tyskland komna fras om Evangelijum des Fleisches, Köttets Evangelium, hvilket, så till vida som meningen är, att något kroppsligt alltid bör åtfölja kärleken, stödjer sig på Guds eget och äldsta bud. Ar åter meningen med detta Evangelium, att bara kroppsligt skalll! vara deruti, så viga vi försäkra Hr H., att tide-! hvarfvets afsigter och hopp för ingen del grunda. sig på ett så uselt evangelium. Man skulle saäj: nerligen icke göra sig så mycket besvär, just på själens oraråde, till utredande af tusentals frågor inom kyrka, stat och familjelif, om man allenast hade kroppsliga njutningar i sigte. Hvyera skulle väl behöfva fråga efter alla dessa reformer då? Ty icke bindrar den gamla regimen åtnjutandet af köttslig vällust: och icke behöfde man åtrå en rening af religiösa dogmer, en förbättring af sociala lagar och husliga bruk, om man icke hänfördes af odödliga själsbehof. Alsåge man endast ett välsignadt kött, dess nöjen och utsväfningar, så vore väl intet skäl att höja sin röst emot inrättningar, som, efter erfarenhetens intyg, häremot lägga ganska få hinder. För öfrigt är det icke vi,