ismens bekännare, den närvarande tidens å-
sigter. Dessa måste således af Hr H. sökas på
annat håll. De bestå också i sjelfva verket uti
en ounderkuflig, en odödlig åtrå, att åt menni-
skorna eröfra den högre- litvets sans, som just
älskar laglighet i allting, men en renad laglig-
bet, och som önskar verklig, andlig kärlek jemte
oskrymtadt förnuft i alla våra förhåtlanden, så
väl mannens och qvinnans, som i statens och
tyrkans. Hr H. har också hjelf anmärkt denna
tidehvarfvets allmänna stämning för sans; men
han upptäcker den blott ifrin den liga sidan,
såsom en sofistisk: rationalism. Sofismer hear
dock ultrasidan låtit komma sig fullt ut så myc-
ket till last, som någon; dylika hafva alltid fun-
nits, och äro utan tvifvel fördömliga. Men för
att en rationalismen gifves till, har man derat
icke skäl att fördömma allt förnuftigt, som vill
uppkomma.
Ville Hr Hwasser, med de kunskaper han säkert
eger, men derjemte också med den fördomsfriare
biick, som han får förlåta oss, alt vi måste ön-
ska honom, se sig omkring på litteraturens och
lifvets företeelser, så skule han hyvarken behöf:
Iråka i så många motsägelser 1ill sig sjelf, e!ler
Igöra menniskor så narraktiga orättvisor. Han
skulle icke då på sidan 3 hafva förklarat kärle-
ken för ett med få undantag blott öfvergående
tillstånd, och att en derpå byggd lära om äk-
Itenskapet bör ogillas, är afskyvärd, föraktlig, Vi-
I drig, samt sidan 7 ytterligt motbjudande; men
sidan 400 och följande sjelf ändock fota sitt sy-
stem om äktenskapet just på kärleken. Finnes
emellan man och qvinna ingen annan kärlek,.
jän den, som blott består i eit öfvergående rus,
huru har då Hr H. kuanat grunda sig derpå i,
hela slutet af sin bok? Men om åter det finnes
någon annan, hvad rättighet har då Hr H. att!
neka, det tidens tendens i sin grundmening och,
för att tala om Sverige, Det-går-an-theorien å-;
syftar just denna, och ej det der afduastande.
ruset? — I valet af Tyska skalder, bekla-
gansvärda för sin okyskhet, skulle han, om
han tänkte sig nogare om, icke så mycket
hafva fåstat sig vid Goeike, som ej vida mer;
vid Wieland, hvars hela poetiska lilteratur,.
icke blott de Grekiska romaverne Agathon och;
Musarion, utan Idris och Zenide, Kombabus,
Oberon, Pervonte, och snart sagdt allt, utom
Geron der Adeliche och Agathodämon, föga annat i
ordas än kroppslig vällust. Han skulle hafva
fästat sig vid Heinse med sin Ardinghello; han !
kunde till och med hafva tagit i litet närmare
betraktande Ludvig Tieck på flera ställen, t. ex.
i 4decorombona. De tyska novellisterne tyckas, I
så fort de icke någon gång äro herrenhutare eller
ett dermed analogt, hafva svårt nog, att skildra
kärleken emellan älskande annorlunda än med
lågande kinder, blossande ögon, svällande läppar
och ea vulkanisk barm, hvilket allt, isynnerhet
när det tänkes hos ett fruntimmer af preussisk
soldatlängd (hvilket, för att döma efter talrika
tyska konstalster i poesi och gravyr, måste for-
dras för ett qvinno-ideal i det tyska skönhets-
sinnets smak) icke gör kärleken rätt etherisk:
och gäller detta visst icke mera för Gutzkow och
för Das junge Deutschland reed, såsom Hr H.
tyckes vilja, Goethe i spetsen, än för det äl-
dre. I allmänhet lära vi väl icke skylla den ty- :
ska litteraturen orätt, om vi säga, att den icke
vet af mer än tvänne uppfattningssätt för kär-
leken: antingen en abstrakt känsla, utan ailt
sinne, utan all kropp ech inför hvilken qvinnan :
utgör ingenting såsom qvinna: eller ock ett or-
giastiskt rus, der qvinnan står som blott och bart
kropp, som kött, och ingenting vidare. Sällan !
spårar man ett tredje: denna rent sköna And-:
lighet i tycket mellar man och qvinna, hvar-
upder ett kroppsligt fiones till, men långt ifrån :
berrskande, endast som lydande, såsom eit ringa,
ett jordiskt hus, deri en himmelsk gäst dröjer, :
medan den är här. Det är likväl just denna
förening af ande och natur, hvartill Gud har:
skapat oss; och då man, till följe af bildningens
syndafall; som oftast slår öfver antingen åt den :
ena eller andra ensidigheten, måste återupprät-
telsen och försoringen i detta fall bestå uti sträf-
vandet till den störda och upplösta förevingen
igen. Detta slags enhet af Ande och Natur må-
ste, minst att tala, vara tillåtlig. Då Gud sjelf
i urtiden sade åt det nyskapade slägtet: växer :
till och förökens! så bedja vi Hr H. till bjertligt ):
och grundligt betraktande tiga, om icke kropp
eller — för att nyttja ett ord, som H. mest äl-
skar — kött får vara med i denna sak? Att
ande skall få vara med, derom behöfva vi väl
icke anhålla. Hr H. bör då med mera skon-
samhet och lugn begagna sin tidt och ofta upp-
repade, från Tyskland komna fras om Evange-
lijum des Fleisches, Köttets Evangelium, hvilket,
så till vida som meningen är, att något kropps-
ligt alltid bör åtfölja kärleken, stödjer sig på
Guds eget och äldsta bud. Ar åter meningen
med detta Evangelium, att bara kroppsligt skalll!
vara deruti, så viga vi försäkra Hr H., att tide-!
hvarfvets afsigter och hopp för ingen del grunda.
sig på ett så uselt evangelium. Man skulle saä- j:
nerligen icke göra sig så mycket besvär, just på
själens oraråde, till utredande af tusentals frågor
inom kyrka, stat och familjelif, om man allenast
hade kroppsliga njutningar i sigte. Hvyera skulle
väl behöfva fråga efter alla dessa reformer då?
Ty icke bindrar den gamla regimen åtnjutandet
af köttslig vällust: och icke behöfde man åtrå en
rening af religiösa dogmer, en förbättring af so-
ciala lagar och husliga bruk, om man icke hän-
fördes af odödliga själsbehof. Alsåge man endast
ett välsignadt kött, dess nöjen och utsväfningar, så
vore väl intet skäl att höja sin röst emot inrättnin-
gar, som, efter erfarenhetens intyg, häremot lägga
ganska få hinder. För öfrigt är det icke vi,