ya och sanna 1 samhallet. Fragan ar endast alt en gång åt den enskilda menniskan tillkämpa den rätt, som af skapelsen tillkommer också henne. Det är icke meningen att skydda det onda och falska i menniskans egenhet, utan att skaffa rum och lult åt det goda, sanna, tillåtliga i karakterernas individualitet. Man kan aldeles icke neka, att den äldre statsläran såsom grundtanke utgår från den principen, att den enskilde bör uppoffras för den hela; Hr H. har sjelf uttalat denna satts Mean har nemligen alldrig velat skilja mellan de onda utväxter hos hvarje individ, som -genom gudsfruktan böra bekämpas, och i hvilkas bortkastande den sanna försakelsen består: man har läst, att individen äfven bör försaka det rättmätiga. Denna maxim grundar sig på den föreställningen att ett helt (samhället eller kyrkan) icke består med bifallande af någon egen karakter hos individerna. Den nya tidens: lära i denna väg säger deremot, att man bör: skilja emellan det goda och onda i individualiteterna, ech endast förbjuda det sednare: den säger, med få ord, att i den större enhet, som kallas samhälle (hvilket sjelf är ett slags person : eller individ, i vidsträcktare begrepp), måste likasåväl de enskilda små pergorerne. som den all-: männa, stora personen (samhället) lefva oin-! skränkt med det lif. som tillkommer hvarje af dem, enligt det saxna upphofvet. Efter denna mening skall menniskan äfven i sambället, och! just i det, ega sin fullkomliga frihet. Detta påstående vore falskt, om menniskan till sin rätta: natur (med hvilket ord vi förstå: enligt dess af Gud gifna beskaffenhet) icke vore samhällelig; ty då behöfde hon till sina beståndsdelar krossas, för att samhälle skulle kunna vara; men då hade också antingen Gud varit orimlig i sin skapelse af menniskan, eller hade samhället sjelf ingen rättmätighet för sin tillvaro, såsom stridande emot hvad Gud sjelf gjort. Intetdera är möjligt; alltså miste individ och samhälle i helt och! hållet godt förstånd kunna lefva tillsammans, utan den enas förstörelse; blott de icke! missförstå hvarandra. Denna lära om försonlighetens politiska rättigheter har således ingenting i skakande eiler farligt för samhälet i sig sjelf, då det icke öfverstiger sina gränser, utan föres till sin verkliga princip. Dea kan blott vara undergräfvande för vissa, yttre former, om samhället under tiderna pådragit sig till den enskildes förtryck. Dessa formers afkastaende utgör närvarande sekels stora politiska problem, men detta hotar för ingen del samhällets egen primitiva sanning, utan blott det lögnaktiga och deriverade deri. Religionens heliga lära om försake!sen, som hittills så ganska ofta missbrukats till den tydningen, att den enskilde, med 1tålamod och undergitvenhet vid allt som sker (det må vara huru elakt och falskt som helst, blott det kommer ifrån samhällets och kyrkans höjder), bör försaka sin rätt till delaktighet i lifvels glada, sanna, sköna och ädla; denna lära skall hädanefter i stäliet mer och mer komma att vända sig kring den stora grundsatsen, att samhället bör försaka och lemna ifrån sig alla (i lagar, institutioner eller höga bruk) befintliga onda och falska elementer, alla dessa skadliga statsformer, som, der de icke direkt leda den enskilde till lastbarhet och olycka, dock icke hindra dem, icke utgöra ett stöd för åen verkliga dygden och lyckan. En så beskaffad försakelse — försakelsen af det onda — är till sin religiösa halt djupare, än försakelsen af det goda, som man nu predikar. Men en så beskaff:d Rättning i samhället, som den omtalade, står icke till att hoppas förr, än den enskilde tillerkännes en verksammare och kraftigare delaktighet uti stiftningen af statens lagar och ordnandet af dess organism; se der orsaken, hvarföre tiden så oafvisligen strängt yrkar personlighetsprincipens gällande inom representationen. Vi begripa då, att denna princip icke kommer såsom samhällets förslörare, utan såsom dess re-l. staurator. Lika djupt misstar sig Hr H. (och hela partiet af likatänkande med honom) i den förmodan, att tidens skarpa och outtröttliga opposition emot äktenskapsmissbruken häntyder på ett återfall till de skändligheter i könsväg, som han menar vid anförandet af Aslaroth, Beal och Ofiternes eller Ofianernes (ormdyrkarnes, des. k. ormbrödernes) vedervärdiga ordenssällskap. , Hr H., som med ledning af von Hammer tagit för afgjordt, att tempelherrarne utgjorde ett slags utgrening af denna gnostiska sekt — hvilket vi ej vilja neka honom, ehuru det är bekant, att flere lärde, såsom Raynouard, de Sacy och von Nell, yttrat siz stridigt emot den v. Hammerska åsigten af Tempelherrarnes Baphomet — kan, om han behager, fortsätta den ledtråd, han siålunda börjat fatta, och då måhända ifrån Tempelherrarna inkomma ibland Frimurarae. Såsom vi icke äro frimurare, veta vi ej hvad som utgör, och än mindre hvad som utgjort alla deras hemliga sysselsättningar. Hr H. kan imedlertid taga för afgjordt, att tygeliösa och afskyvärda Orgier, så väl i Bacchi som Veneris mening, der de någongång utöfvat sig, stått att se inom het andra kretsar och bland helt annat folk, än dem, som hylla och älska den närvarande tidens tendens. Hr H. har visserligen alltid visat sig som något vän af paradoxer; dock tro vi honom icke om det påståendet, att en Henrik VII, Ludvig XIV, Ludvig XV, Carl XUI o. d. varit män, som arbetat i syftningen af vår tids mening. Månne man har skäl att antaga, det Biskop Tegrer gillar och hyllar tidens; riktning, och är att betrakta såsom en Srbetare derför? Vi tro det Enappast. Vi tro, att tiden måste umbära att få räkna, såsom män på sitt led, så väl detta stora snille, som rikets flesta öfrige prelater och bögre embetsmän i allmänhet. Allt. som has a:s Med nåson förkärlek hö?