ya och sanna 1 samhallet. Fragan ar endast alt
en gång åt den enskilda menniskan tillkämpa
den rätt, som af skapelsen tillkommer också hen-
ne. Det är icke meningen att skydda det onda
och falska i menniskans egenhet, utan att skaffa
rum och lult åt det goda, sanna, tillåtliga i ka-
rakterernas individualitet. Man kan aldeles icke
neka, att den äldre statsläran såsom grundtanke
utgår från den principen, att den enskilde bör
uppoffras för den hela; Hr H. har sjelf uttalat
denna satts Mean har nemligen alldrig velat
skilja mellan de onda utväxter hos hvarje indi-
vid, som -genom gudsfruktan böra bekämpas,
och i hvilkas bortkastande den sanna försakelsen
består: man har läst, att individen äfven bör
försaka det rättmätiga. Denna maxim grundar
sig på den föreställningen att ett helt (samhället
eller kyrkan) icke består med bifallande af någon
egen karakter hos individerna. Den nya tidens:
lära i denna väg säger deremot, att man bör:
skilja emellan det goda och onda i individuali-
teterna, ech endast förbjuda det sednare: den
säger, med få ord, att i den större enhet, som
kallas samhälle (hvilket sjelf är ett slags person :
eller individ, i vidsträcktare begrepp), måste lika-
såväl de enskilda små pergorerne. som den all-:
männa, stora personen (samhället) lefva oin-!
skränkt med det lif. som tillkommer hvarje af
dem, enligt det saxna upphofvet. Efter denna
mening skall menniskan äfven i sambället, och!
just i det, ega sin fullkomliga frihet. Detta på-
stående vore falskt, om menniskan till sin rätta:
natur (med hvilket ord vi förstå: enligt dess af
Gud gifna beskaffenhet) icke vore samhällelig;
ty då behöfde hon till sina beståndsdelar krossas,
för att samhälle skulle kunna vara; men då hade
också antingen Gud varit orimlig i sin skapelse
af menniskan, eller hade samhället sjelf ingen
rättmätighet för sin tillvaro, såsom stridande e-
mot hvad Gud sjelf gjort. Intetdera är möj-
ligt; alltså miste individ och samhälle i helt
och! hållet godt förstånd kunna lefva tillsam-
mans, utan den enas förstörelse; blott de icke!
missförstå hvarandra. Denna lära om försonlig-
hetens politiska rättigheter har således ingenting i
skakande eiler farligt för samhälet i sig sjelf,
då det icke öfverstiger sina gränser, utan föres
till sin verkliga princip. Dea kan blott vara
undergräfvande för vissa, yttre former, om sam-
hället under tiderna pådragit sig till den enskil-
des förtryck. Dessa formers afkastaende utgör
närvarande sekels stora politiska problem, men
detta hotar för ingen del samhällets egen primi-
tiva sanning, utan blott det lögnaktiga och de-
riverade deri. Religionens heliga lära om för-
sake!sen, som hittills så ganska ofta missbrukats
till den tydningen, att den enskilde, med 1tåla-
mod och undergitvenhet vid allt som sker (det
må vara huru elakt och falskt som helst, blott
det kommer ifrån samhällets och kyrkans höj-
der), bör försaka sin rätt till delaktighet i lif-
vels glada, sanna, sköna och ädla; denna lära
skall hädanefter i stäliet mer och mer komma
att vända sig kring den stora grundsatsen, att
samhället bör försaka och lemna ifrån sig alla
(i lagar, institutioner eller höga bruk) befintliga
onda och falska elementer, alla dessa skadliga
statsformer, som, der de icke direkt leda den
enskilde till lastbarhet och olycka, dock icke
hindra dem, icke utgöra ett stöd för åen verk-
liga dygden och lyckan. En så beskaffad försa-
kelse — försakelsen af det onda — är till sin
religiösa halt djupare, än försakelsen af det goda,
som man nu predikar. Men en så beskaff:d
Rättning i samhället, som den omtalade, står
icke till att hoppas förr, än den enskilde tiller-
kännes en verksammare och kraftigare delaktig-
het uti stiftningen af statens lagar och ordnan-
det af dess organism; se der orsaken, hvar-
före tiden så oafvisligen strängt yrkar personlig-
hetsprincipens gällande inom representationen. Vi
begripa då, att denna princip icke kommer så-
som samhällets förslörare, utan såsom dess re-l.
staurator.
Lika djupt misstar sig Hr H. (och hela par-
tiet af likatänkande med honom) i den förmo-
dan, att tidens skarpa och outtröttliga opposi-
tion emot äktenskapsmissbruken häntyder på ett
återfall till de skändligheter i könsväg, som han
menar vid anförandet af Aslaroth, Beal och
Ofiternes eller Ofianernes (ormdyrkarnes, des. k.
ormbrödernes) vedervärdiga ordenssällskap. , Hr
H., som med ledning af von Hammer tagit för
afgjordt, att tempelherrarne utgjorde ett slags
utgrening af denna gnostiska sekt — hvilket vi
ej vilja neka honom, ehuru det är bekant, att
flere lärde, såsom Raynouard, de Sacy och von
Nell, yttrat siz stridigt emot den v. Hammerska
åsigten af Tempelherrarnes Baphomet — kan,
om han behager, fortsätta den ledtråd, han siå-
lunda börjat fatta, och då måhända ifrån Tem-
pelherrarna inkomma ibland Frimurarae. Såsom
vi icke äro frimurare, veta vi ej hvad som ut-
gör, och än mindre hvad som utgjort alla deras
hemliga sysselsättningar. Hr H. kan imedlertid
taga för afgjordt, att tygeliösa och afskyvärda
Orgier, så väl i Bacchi som Veneris mening, der
de någongång utöfvat sig, stått att se inom het
andra kretsar och bland helt annat folk, än dem,
som hylla och älska den närvarande tidens ten-
dens. Hr H. har visserligen alltid visat sig som
något vän af paradoxer; dock tro vi honom
icke om det påståendet, att en Henrik VII,
Ludvig XIV, Ludvig XV, Carl XUI o. d. varit
män, som arbetat i syftningen af vår tids me-
ning. Månne man har skäl att antaga, det Bi-
skop Tegrer gillar och hyllar tidens; rikt-
ning, och är att betrakta såsom en Srbetare
derför? Vi tro det Enappast. Vi tro, att tiden
måste umbära att få räkna, såsom män på sitt
led, så väl detta stora snille, som rikets flesta
öfrige prelater och bögre embetsmän i allmän-
het. Allt. som has a:s Med nåson förkärlek hö?