godt åt den — då är det straxt egoism, kos
miskt, telluriskt; attractivt, assimilativt, plane
tariskt; etc. etc. etc. etc. ty det är ett Varande
Vore det tänkbart, att en så förnäm man
som Hr H. kunde höra på en annans ord, äl
sitt eget; så skulle vi måhända kunna — oci
det på bhbjertligt allvar — säga honom, hvari 0
lyckan af hans ständigt i motsägelser råkade å
sigter består. Han har stannat i sina studier p
en half bana. Må han förlåta oss för ordet
Det han säger om striden emellan det Eosmolo
giska och Anthropologiska, emellan Propagatio
och Generation , emellan Naturens drift och de
Heliga är ganska läsvärdt, såsom tankeväckande
och vi önska innerligen, att den läsande pubh
ken måtte i grund förstå allt hvad förf. skrifvi
derom. Men tydligt är, att Hr H. på tankar
nes fält stannat i elementernas Strid, och ick
vunnit Fridens insigt. Han bedrager sig, då har
tror tidens mening i stort vara, att Naturkäns
lan skall förtära den mystiska, sublima åtrå
efter det Heliga, eller — för att nyttja hans eg
na termer — det Kosmologiska skall sluka de
Anthropologiska: Verlden ech Synder få mak
öfver Andelifvet. Menniskorna söka friden all
deles icke i naturens öfvervälde, då med natu
förstås motsatsen till Gud. För Spinoza är icks
vidare någon fara, eburu det väl kunde lön
mödan, art också en gång förstå honom. Mer
Hr H. bör såsom tänkare kunna finna, att uni
versum i grunden ej kan vara sönder, det mi
se huru illa ut det vill; med andra ord: men
niskan har verkligen icke det förskräckliga vale
för sig, att antingen kasta sig i armarna på de
låga, krassa, bara-jordiska, telluriska, kosmisk:
(ete. etc. etc.), för att der frossa af stoft oci
njuta i synd, lik en Baals dyrkare; eller å mot
satta sidan, nödgas gå till en så beskaffad Gud
att all natur, vetenskap och skön konst falla til
ett rent intet: inför Honom böra förkastas
Skulle menniskor icke hafva något annat val
så tvekade vi visserligen ej, att taga det sed:
nare; såsom också Hr H. vill. Men det är ickt
så ohyggligt tillstäldt. Vi veta alltför väl, at
Hr H:s tanke är djupsinnig nog, den är urgam
mal: men den är icke så rent christelig, som Hi
H. sjelf förmenar; den är deremot Buddistisk)
I sin nyaste form, såsom folklära, är den Metho-
distisk. Om Hr H. för sin enskilta person vil
nöja sig med sådant, så kan ingen hafva någo
deremot; men menniskoslägtet har större behof
Tiden sträfvar omisskänligt till en så beskaf.
fad punkt i bildningen, der man med en liflig
men helgad ande erkänner, huruledes begrepper
om Verld och Gud icke förinta hvarandra, (Si
att man omöjligen kän omfatta det ena, utar
att stöta det andra ifrån sig ). Civilisationens
bistoria utvisar väl, såsom Herr H. omtalar, en
kamp på Hf och död emellan det Kosmologiska
och Anthropologiska. Det är också sant, att un-
der sjelfva denna kamp, synnerligen i dess bi-
straste tilldragelser, uppträder det kosmologiska,
Verlden och den omgifvande naturen, såsom syn-
dig; hvaremot det Anthropologiska, genom Chri-
sti antagande af mensklig natur och uppträdan-
de på jerden, utgör sjelfva räddningsmedlet.
Men vi påminna, att detta såsom ett strids-för-
hållande omöjligen kan vara annat än ett öfver-
gående, och att försoningen skänker oss i friden med
Gud tillika en fredlig öfversigt af verlden och
alla naturer. Det är utan tvifvel till detta mål
menskligheten, ledd af Guds hand, alltid sträfvat.
Vår tid kan således icke tillerkännas en tendens
särskildt, som i allmänhet tillhör menskligheten
för alla perioder, annat än blott för några vissa
utmärkta fall; det vill säga: den omtalade gam-
la striden emellan natur och ande, som upp-
träder i otaliga former af motsatser (Herr H. har
uppräknat åtskilliga deraf: adet Kosmologiska
och Anihropologiska är en sådan; eIndividualis m
personlighet) och universalism (sambälle) är en
annan, vettande deråt; denna urgamla strid har
att i vär tid bearbetas till biläggning för några
vissa af sina motsatser, hvilka just derföre ut-
söra det utmärkande för tiden eller dess problemer.
En annan tid fir andra motsatser att smälta;
andra problemer att lösa,s såsom det heter.
Bvilka, frågar man, äro då vår tids problemer?
Hufvudsakligen tre: Ett är på utgående, e-
huru det fortfar ännu (det är kyrko-problemet:
striden, om man skall hafva statsreligion eller
cke, och hvilken till sin id, började i och med
Protestantismen): det andra går nu just i våra
lecennier på som bäst (detär samhällsproblemet,
striden om personlighetens rättigheter i staten, d.
) Ifr. Menniskoslägtets Saga 4 Band. Bok. VI.
Kap. 1 och 2.
) Hvilket utgör den uråldriga Buddistiska tron,
och i en liten separat kyrkoform nu så län-
- -—- 2 AR
og a