godt åt den — då är det straxt egoism, kos miskt, telluriskt; attractivt, assimilativt, plane tariskt; etc. etc. etc. etc. ty det är ett Varande Vore det tänkbart, att en så förnäm man som Hr H. kunde höra på en annans ord, äl sitt eget; så skulle vi måhända kunna — oci det på bhbjertligt allvar — säga honom, hvari 0 lyckan af hans ständigt i motsägelser råkade å sigter består. Han har stannat i sina studier p en half bana. Må han förlåta oss för ordet Det han säger om striden emellan det Eosmolo giska och Anthropologiska, emellan Propagatio och Generation , emellan Naturens drift och de Heliga är ganska läsvärdt, såsom tankeväckande och vi önska innerligen, att den läsande pubh ken måtte i grund förstå allt hvad förf. skrifvi derom. Men tydligt är, att Hr H. på tankar nes fält stannat i elementernas Strid, och ick vunnit Fridens insigt. Han bedrager sig, då har tror tidens mening i stort vara, att Naturkäns lan skall förtära den mystiska, sublima åtrå efter det Heliga, eller — för att nyttja hans eg na termer — det Kosmologiska skall sluka de Anthropologiska: Verlden ech Synder få mak öfver Andelifvet. Menniskorna söka friden all deles icke i naturens öfvervälde, då med natu förstås motsatsen till Gud. För Spinoza är icks vidare någon fara, eburu det väl kunde lön mödan, art också en gång förstå honom. Mer Hr H. bör såsom tänkare kunna finna, att uni versum i grunden ej kan vara sönder, det mi se huru illa ut det vill; med andra ord: men niskan har verkligen icke det förskräckliga vale för sig, att antingen kasta sig i armarna på de låga, krassa, bara-jordiska, telluriska, kosmisk: (ete. etc. etc.), för att der frossa af stoft oci njuta i synd, lik en Baals dyrkare; eller å mot satta sidan, nödgas gå till en så beskaffad Gud att all natur, vetenskap och skön konst falla til ett rent intet: inför Honom böra förkastas Skulle menniskor icke hafva något annat val så tvekade vi visserligen ej, att taga det sed: nare; såsom också Hr H. vill. Men det är ickt så ohyggligt tillstäldt. Vi veta alltför väl, at Hr H:s tanke är djupsinnig nog, den är urgam mal: men den är icke så rent christelig, som Hi H. sjelf förmenar; den är deremot Buddistisk) I sin nyaste form, såsom folklära, är den Methodistisk. Om Hr H. för sin enskilta person vil nöja sig med sådant, så kan ingen hafva någo deremot; men menniskoslägtet har större behof Tiden sträfvar omisskänligt till en så beskaf. fad punkt i bildningen, der man med en liflig men helgad ande erkänner, huruledes begrepper om Verld och Gud icke förinta hvarandra, (Si att man omöjligen kän omfatta det ena, utar att stöta det andra ifrån sig ). Civilisationens bistoria utvisar väl, såsom Herr H. omtalar, en kamp på Hf och död emellan det Kosmologiska och Anthropologiska. Det är också sant, att under sjelfva denna kamp, synnerligen i dess bistraste tilldragelser, uppträder det kosmologiska, Verlden och den omgifvande naturen, såsom syndig; hvaremot det Anthropologiska, genom Christi antagande af mensklig natur och uppträdande på jerden, utgör sjelfva räddningsmedlet. Men vi påminna, att detta såsom ett strids-förhållande omöjligen kan vara annat än ett öfvergående, och att försoningen skänker oss i friden med Gud tillika en fredlig öfversigt af verlden och alla naturer. Det är utan tvifvel till detta mål menskligheten, ledd af Guds hand, alltid sträfvat. Vår tid kan således icke tillerkännas en tendens särskildt, som i allmänhet tillhör menskligheten för alla perioder, annat än blott för några vissa utmärkta fall; det vill säga: den omtalade gamla striden emellan natur och ande, som uppträder i otaliga former af motsatser (Herr H. har uppräknat åtskilliga deraf: adet Kosmologiska och Anihropologiska är en sådan; eIndividualis m personlighet) och universalism (sambälle) är en annan, vettande deråt; denna urgamla strid har att i vär tid bearbetas till biläggning för några vissa af sina motsatser, hvilka just derföre utsöra det utmärkande för tiden eller dess problemer. En annan tid fir andra motsatser att smälta; andra problemer att lösa,s såsom det heter. Bvilka, frågar man, äro då vår tids problemer? Hufvudsakligen tre: Ett är på utgående, ehuru det fortfar ännu (det är kyrko-problemet: striden, om man skall hafva statsreligion eller cke, och hvilken till sin id, började i och med Protestantismen): det andra går nu just i våra lecennier på som bäst (detär samhällsproblemet, striden om personlighetens rättigheter i staten, d. ) Ifr. Menniskoslägtets Saga 4 Band. Bok. VI. Kap. 1 och 2. ) Hvilket utgör den uråldriga Buddistiska tron, och i en liten separat kyrkoform nu så län-—2 AR og a