i ett ädeltfjoch fromt ändamål, som vi se dit; ty då vi en gång sett det, kunna vi kanske vid tilifälle öfvertala kusin Lancelot att göra sig qvitt detta farliga sällskap. Vi kunna således utan ringaste sjelfförebråelse titta 1 skrinet, om ock alla möjliga menniskoknotor der voro förvarade.n Flora var just icke så svår att öfvertyga om företagets ostrafflighet, och då bushållerskan låtit upp skåpdörren, sprang hon behändigt upp på en stol, för att nedtaga bägarn, hvaruti skrinnyckeln skulle ligga gömd. Griselda hade imedlertid lyftat skrinet på ett bord, som stod midt uti rummet: nyckeln fanns verkligen uti bägarn och Griselda satte den just i nyckelhålet på skrinet, då Flora ängsligt utropade: cAck, tant! vänta då en liten stuhd; jag börjar åter bli rädd. Ni talte om ett hufvud med långt hår och skägg; säkert ser det fasligt ut. Nå ja — visst inte bar detta hufvud så röda kinder och så blond ull omkring hakan som pagen Ramsay, invände Griselda förargad. I alla fall skall det väl icke äta upp oss. Du skulle icke bära dig hälften så enfaldig: åt, om hufvudet sammanhängde med en kropp och alltsammans hade blod i-ådrorna. Och utan att vidare betänka sig, öppnade nu Griselda det brunmålade messingsbeslagna skåpet, hvarur en ytterligt stark kryddlukt utströmmade. De båda qvinnorna sågo nu en stund stillatigande ner i skrinet, men Flora gjorde det med synbar ångest der hon stod och blickade öfver Griseldas axel. Hvad som tedde sig för deras blickar var följande: