i ett ädeltfjoch fromt ändamål, som vi se dit;
ty då vi en gång sett det, kunna vi kanske vid
tilifälle öfvertala kusin Lancelot att göra sig
qvitt detta farliga sällskap. Vi kunna således
utan ringaste sjelfförebråelse titta 1 skrinet, om
ock alla möjliga menniskoknotor der voro för-
varade.n
Flora var just icke så svår att öfvertyga om
företagets ostrafflighet, och då bushållerskan låtit
upp skåpdörren, sprang hon behändigt upp på
en stol, för att nedtaga bägarn, hvaruti skrin-
nyckeln skulle ligga gömd. Griselda hade imed-
lertid lyftat skrinet på ett bord, som stod midt
uti rummet: nyckeln fanns verkligen uti bägarn
och Griselda satte den just i nyckelhålet på skri-
net, då Flora ängsligt utropade:
cAck, tant! vänta då en liten stuhd; jag bör-
jar åter bli rädd. Ni talte om ett hufvud med
långt hår och skägg; säkert ser det fasligt ut.
Nå ja — visst inte bar detta hufvud så röda
kinder och så blond ull omkring hakan som pa-
gen Ramsay, invände Griselda förargad. I alla
fall skall det väl icke äta upp oss. Du skulle
icke bära dig hälften så enfaldig: åt, om hufvu-
det sammanhängde med en kropp och alltsam-
mans hade blod i-ådrorna.
Och utan att vidare betänka sig, öppnade nu
Griselda det brunmålade messingsbeslagna skå-
pet, hvarur en ytterligt stark kryddlukt ut-
strömmade.
De båda qvinnorna sågo nu en stund stillati-
gande ner i skrinet, men Flora gjorde det med
synbar ångest der hon stod och blickade öfver
Griseldas axel. Hvad som tedde sig för deras
blickar var följande: