der, efter tusen omvägar, att menniskan, född
i hvad sekel som helst, har en oafytterlig rätt
att vara och lefva som menniska. Det är då
man — för äktenskapsfrågan, liksom för hvarje
annan — efterfrågar hvilken lag, till bestäm-
mande af saken, finnes i menniskans eget af
Gud skapade andliga, så väl som kroppsliga vä-
sende; och man bekommer det svar om kärle-
ken till princip, som innefattas i den s. k. Det-
går-an-theorien, och hvilken Hr H. sjelf be-
skrifvit såsom sin egen trosbekännelse, sidan 100.
Det är denna princip, som befinner sig ofvanför
de begge omialade alternativerna (jfr. hvad som
förut blifvit yttradt och der det tredje beskrif-
ves, hvilket utgör det här framställda ena al-
ternativet: det okyska.)
Intressant är den framställning, hvaruti Hr
H, ådagalägger, huruledes man tvingas erkänna,
det hela denna lära (Det-går-an-theorien) icke
innehåller något annat, än hvad som: är full-
komligen öfverensstämmaade med såväl veten-
skapen, dit denna i vår tid hunnit i betraktelse
öfver verldens och naturens sammanhang, som
med den sköna konsten, der de zesthetiska åsig-
terna i vår period äro, och ur hvilka, om de
ända fram och konseqvent utvecklas, den ifrå-
gavarande läran nödvändigt måste utgå. (Jemf.
sid. 3 och följ.) Man finner således, att det
beryktade systemet icke måste utgöra en en-
skild tänkares hugskoit, utan tillhöra hela ti-
dens genius, oskiljaktigt sammanväfdt med alla
dess öfriga tänkesätt, såväl disciplinariska, arti-
stiska och politiska. Deraf följer dock icke, att
systemet bar rätt; ty tidens genius kan gå vilse
i allt och hvartenda, både i vetenskap, skön
konst, politik och äktenskap. Och detta är just
hvad Hr H. pistår i sin bok alltigenom, ända
tills han hinner till sidan 400.
Då Hr H. uttalar en så kolossal förkastelse-
dom, så finner man häruti något storartadt.
Han börjar methodiskt, eller rättare sagdt metho
distiskt, med Cen tyska skalden Goethe, och se-
dan han bevisat en sådan poets gudlöshet, föl-
jer, att all konst och allt konstnärskap störta
tillsammans, enär naturligtvis ingen får sätta i
fråga det Goethe står i spetsen för hela vår tids
artistiska tendens, så att en yxhammare, slagen
i pannan på honom, medsamma dräper allt det
öfriga. Vi behöfva ingenting stort säga härom.
Hr H. bar i Upsala nära tilgång till professorn
i Aesthetiken och kan hos honom bättre efter-
höra. huru det förhåller sig med Goethe, och
om han rättvisligen må anses för en sådan Me-
phistopheles, som Hr H. för sin enskilta affår
önskar.
Ifrån konsten öfvergår Hr EH. till naturveten-
skapen, och visar dess närvarande halttöshet
derföre, att den omfattar Varandets ide såsom
naturens och verldens, i stället för Vardandets,
hvilken är den rättaa Hr H. har änyo stött
på en verldstanke; men åter här, såsom öfverallt,
råkat i objelplig motsägelse, emedan han också
här, såsom öfverallt, icke velat elier icke mäk-
tat se saken ända fram. Må han : tillåta oss
anmärka, att Pardandet är ingenting annat än
en modifikation af Varandet; blott ett annat slag
deraf, ett presens futurum. Nekar man, såsom
Hr H. gör, Varandets rätt (hvilket i en annan
tankeseries är detsamma som att neka Person-
ligheters och Individualiteters rätt, det han ock-
så längre fram ganska konseqvent gör); så ne-
kar man i sjelfva verket också Vardandets (Ge-
nerationers), ehuru det för skumma ögon icke
ser så ut. Men låt oss endast få höra når det
Vardande (det tillkommande i lifvet, i verlden,
i slägtet) skall få åtnjuta sin rätt? Aldrig! Ty
det kunde icke ske utan ett tidsmoment, soml
då nödvändigt är ett närvarande, ett presens,
ett Varande. Och ett dylikt har ingenting att
begära: alltså får Vardandet icke heller något.
Vi förutse, att Hr H. skall anse denna deduk-
tion ytterst sofistisk. Vi kurna också omöjli-
gen hjelpa, att den är ovederlägglig. Men vi,l
för vår del, se uti Hr H:s halfresornement öf-
ver naturvetenskapen samma uppslag, hvaraf ett!
echo höres hos al!a våra ultras, då de med ar-
mar. och ben fäkta för det påståendet, att de i)
sjelfva verket äro liberale, allenast man villel
begripa dem. De erkänna nemligen billigheten
af alla möjliga reformer, blott med vilkor, att
de aldrig blifva utaf. Reformerna, likasom allt
annat godt, utgöra, nemligeh det Vardandes, en
tillkommande tids rätt att få åtnjuta; ty det
Varande, det närvarande har ingen. Och hur
det omsider går med: sjelfva det Vardandes, sågo
vi nyss ofvanföre. Alltså har man sig af renl
iberalitet en theori för absolut illiberalitet. In-
dividen skall uppoffras för Gererationen; och
Generationen (efter Hr H.) ligger ständigt i ti-
den framföre: den råkas aldrig. Skulle man
vilja tala om en Generation, som är, och något
4