der, efter tusen omvägar, att menniskan, född i hvad sekel som helst, har en oafytterlig rätt att vara och lefva som menniska. Det är då man — för äktenskapsfrågan, liksom för hvarje annan — efterfrågar hvilken lag, till bestämmande af saken, finnes i menniskans eget af Gud skapade andliga, så väl som kroppsliga väsende; och man bekommer det svar om kärleken till princip, som innefattas i den s. k. Detgår-an-theorien, och hvilken Hr H. sjelf beskrifvit såsom sin egen trosbekännelse, sidan 100. Det är denna princip, som befinner sig ofvanför de begge omialade alternativerna (jfr. hvad som förut blifvit yttradt och der det tredje beskrifves, hvilket utgör det här framställda ena alternativet: det okyska.) Intressant är den framställning, hvaruti Hr H, ådagalägger, huruledes man tvingas erkänna, det hela denna lära (Det-går-an-theorien) icke innehåller något annat, än hvad som: är fullkomligen öfverensstämmaade med såväl vetenskapen, dit denna i vår tid hunnit i betraktelse öfver verldens och naturens sammanhang, som med den sköna konsten, der de zesthetiska åsigterna i vår period äro, och ur hvilka, om de ända fram och konseqvent utvecklas, den ifrågavarande läran nödvändigt måste utgå. (Jemf. sid. 3 och följ.) Man finner således, att det beryktade systemet icke måste utgöra en enskild tänkares hugskoit, utan tillhöra hela tidens genius, oskiljaktigt sammanväfdt med alla dess öfriga tänkesätt, såväl disciplinariska, artistiska och politiska. Deraf följer dock icke, att systemet bar rätt; ty tidens genius kan gå vilse i allt och hvartenda, både i vetenskap, skön konst, politik och äktenskap. Och detta är just hvad Hr H. pistår i sin bok alltigenom, ända tills han hinner till sidan 400. Då Hr H. uttalar en så kolossal förkastelsedom, så finner man häruti något storartadt. Han börjar methodiskt, eller rättare sagdt metho distiskt, med Cen tyska skalden Goethe, och sedan han bevisat en sådan poets gudlöshet, följer, att all konst och allt konstnärskap störta tillsammans, enär naturligtvis ingen får sätta i fråga det Goethe står i spetsen för hela vår tids artistiska tendens, så att en yxhammare, slagen i pannan på honom, medsamma dräper allt det öfriga. Vi behöfva ingenting stort säga härom. Hr H. bar i Upsala nära tilgång till professorn i Aesthetiken och kan hos honom bättre efterhöra. huru det förhåller sig med Goethe, och om han rättvisligen må anses för en sådan Mephistopheles, som Hr H. för sin enskilta affår önskar. Ifrån konsten öfvergår Hr EH. till naturvetenskapen, och visar dess närvarande halttöshet derföre, att den omfattar Varandets ide såsom naturens och verldens, i stället för Vardandets, hvilken är den rättaa Hr H. har änyo stött på en verldstanke; men åter här, såsom öfverallt, råkat i objelplig motsägelse, emedan han också här, såsom öfverallt, icke velat elier icke mäktat se saken ända fram. Må han : tillåta oss anmärka, att Pardandet är ingenting annat än en modifikation af Varandet; blott ett annat slag deraf, ett presens futurum. Nekar man, såsom Hr H. gör, Varandets rätt (hvilket i en annan tankeseries är detsamma som att neka Personligheters och Individualiteters rätt, det han också längre fram ganska konseqvent gör); så nekar man i sjelfva verket också Vardandets (Generationers), ehuru det för skumma ögon icke ser så ut. Men låt oss endast få höra når det Vardande (det tillkommande i lifvet, i verlden, i slägtet) skall få åtnjuta sin rätt? Aldrig! Ty det kunde icke ske utan ett tidsmoment, soml då nödvändigt är ett närvarande, ett presens, ett Varande. Och ett dylikt har ingenting att begära: alltså får Vardandet icke heller något. Vi förutse, att Hr H. skall anse denna deduktion ytterst sofistisk. Vi kurna också omöjligen hjelpa, att den är ovederlägglig. Men vi,l för vår del, se uti Hr H:s halfresornement öfver naturvetenskapen samma uppslag, hvaraf ett! echo höres hos al!a våra ultras, då de med armar. och ben fäkta för det påståendet, att de i) sjelfva verket äro liberale, allenast man villel begripa dem. De erkänna nemligen billigheten af alla möjliga reformer, blott med vilkor, att de aldrig blifva utaf. Reformerna, likasom allt annat godt, utgöra, nemligeh det Vardandes, en tillkommande tids rätt att få åtnjuta; ty det Varande, det närvarande har ingen. Och hur det omsider går med: sjelfva det Vardandes, sågo vi nyss ofvanföre. Alltså har man sig af renl iberalitet en theori för absolut illiberalitet. Individen skall uppoffras för Gererationen; och Generationen (efter Hr H.) ligger ständigt i tiden framföre: den råkas aldrig. Skulle man vilja tala om en Generation, som är, och något 4