och att detsamma innehöll en mängd af kryddor. Kusin Lancelot tycker mycket om peppar, kanel och andra kryddor, hvarmed man plägar göra maten välsmakande, men som han ofta af mig har fått förebråelse för den onödiga utgiften till så myeket kryddor, så tänkte jag att ban hade i all tysthet skaffat sig en hel hop på en gång för godt köp, för attsedan småningom kunna knipa fram med litet i sender. Min väntan bade imedlertid bedragit mig; kusin Lancelet talade ej ett ord mer om skrinet; det tycktes mig till och med som om ban ville undandölja det. Då jag slutligen fruktade att specerierna kunde förderfvas — hvilket vore synd och skam, i fråga om så dyra saker — så började jag ändtligen sjelf att tala om skrinets innehåll. Jag sade rent ut som jag tänkte, att när nu en gång en hop penningar voro utkastade och borislö sade för sådana der onyttiga saker, så borde man väl också laga så at: sakerna icke skämdes bort, och jag bad honom derföre framlemna åt mig en del af kryddorna, så att jag åtminstone på sönoch högtidsdagar skulle kunna uppblanda maten dermed. Nu kan du väl tänka dig min förvåning då Lancelot heit bestört svarade, att det var inga kryddor i skrinet, utan en högst sällsynt naturmärkvärdighet, men som icke passade för qvinliga ögon att beskåda. Han : hade blott för välluktens skull lagt sig till det, påstod han., Se. så, tant, och ända har ni hemligt tittat i skrinet, sade Flora i en förebrående ton. Om jag det hade gjort, så hade det saunerligen skett i en loflig afsigt, tv det är stor skilnad på hvem som betraktar ett föremål — en