och att detsamma innehöll en mängd af kryd-
dor. Kusin Lancelot tycker mycket om peppar,
kanel och andra kryddor, hvarmed man plägar
göra maten välsmakande, men som han ofta af
mig har fått förebråelse för den onödiga utgiften
till så myeket kryddor, så tänkte jag att ban
hade i all tysthet skaffat sig en hel hop på en
gång för godt köp, för attsedan småningom kun-
na knipa fram med litet i sender. Min väntan
bade imedlertid bedragit mig; kusin Lancelet
talade ej ett ord mer om skrinet; det tycktes
mig till och med som om ban ville undandölja
det. Då jag slutligen fruktade att specerierna
kunde förderfvas — hvilket vore synd och skam,
i fråga om så dyra saker — så började jag ändt-
ligen sjelf att tala om skrinets innehåll. Jag
sade rent ut som jag tänkte, att när nu en gång
en hop penningar voro utkastade och borislö
sade för sådana der onyttiga saker, så borde
man väl också laga så at: sakerna icke skämdes
bort, och jag bad honom derföre framlemna åt
mig en del af kryddorna, så att jag åtminstone
på sön- och högtidsdagar skulle kunna uppblan-
da maten dermed. Nu kan du väl tänka dig
min förvåning då Lancelot heit bestört svarade,
att det var inga kryddor i skrinet, utan en högst
sällsynt naturmärkvärdighet, men som icke pas-
sade för qvinliga ögon att beskåda. Han : hade
blott för välluktens skull lagt sig till det, på-
stod han.,
Se. så, tant, och ända har ni hemligt tittat i
skrinet, sade Flora i en förebrående ton.
Om jag det hade gjort, så hade det sauner-
ligen skett i en loflig afsigt, tv det är stor skil-
nad på hvem som betraktar ett föremål — en