ligare paålöljd.
———— —
SLUTET AF ANKLAGADE BREITFELDTS S,
K. BEKÄNNELSE-SKRIFT.
(Forts. fr. J4 14.)
Härefter minnes jag ej bestämdt huru samtalet
föll sig 1), men det dröjde någon stund innan Fer-
dinand slutligen yttrade: Ja, det finnes blott ett
sätt att göra oss säkra för Carlsson. Nå, säg det
då, återtog jag. Efter någon tvekan, derunder han
fattat mig i ena handen, svarade han, i det han
sig på mig med en blick den jag aldrig glömmer,
om Carlsson vore död; så kunde vi vara alldeles
säkra att aldrig upptäckas. Jag fattade ej genast
betydelsen häraf, men kände mig ändock underlig
till mods, då jag svarade: Om han vore död! hvad
menar du egentligen dermed? Ferdinand upprepade
då blott: Jag- säger, att om han vore död, så yp-
pade ban intet något; men detta sades med en ton
som jag ej kan beskrifva och som gjorde att jag
började förstå meningen; jag släppte då hans hand
och kunde ej svara annat än Ferdinand! ... För-
står du mig? återtog han. Ja, jag tror mig förstå
dig, svarade jag, i det en bäfvan ovilkorligen fat-
tade mig, men nej, Ferdinand! ... det är ju ett
mord; det går jag aldrig in på, nej Gud bevare
mig väl derifrån! Det är ändock det enda sättet
att intet bli upptäckta, fortfor Ferdinand, ty jag
har öfvertänkt,- att om vi på något sätt skulle bli
röjda, då ser du väl sjelf hur det skulle gå,: och
begge två äro vi ju i behof af pengar; då minnes
jag, att jag afbröt honom med dessa ord: Ja, det
må gå hur som helst, men ett mord å Carlsson kan
jag aldrig begå, då skulle jag intet kunna ha ett
lugnt ögonblick mer i hela mitt lif; milt samvete
skulle jemt änklaga mig, och jag måtte väl i Guds
namn bli bjälpt på något sätt. . På-hvad sätt då?
frågade Ferdinand. Det vet jag i sanning intet en
gång sjelf; imen i alla fall, att döda honom, dertill
eger jag aldrig styrka, nej. det är mig omöjligt,
svarade jag, då jag afbröts af Rumstedt, som yttra-
de: I fall du är rädd, så intet har jag sagt att du
behöfver göra honom något ondt. Nu minnes jag
ej huru samtalet vidare föll sig, men länge var det
som jag motsatte mig; men jag var uti en förtviflad
belägenhet, mina: penningar vero nära slut, hyran
skulle betalis, de kläder jag ännu egde kunde jag
ej umbära; ... jag samtyckte till slut, då det lik-
väl beslutades. att Rumstedt skulle förrätta sjelfva
brottet; härefter blef frågan huru detta skulle ske,
då Ferdinand genast svarade, att det vore bäst att
det skedde genom skott, och i detsamma uppsteg
han och fattade den å en byrå liggande pistolen,
den han då begynte aw ladda, dervid han likväl
blott då ilade ett större hagel. Jag ihågkommer,
att jag sade: Det är rysligt att en så klen sak kan
döda en meäniska; dervid Ferdinand svarade: Ja,
visst är det det. Hvad sedan föreföll minnes jag ej,
förrän jag uppsteg för att gå, då Ferdinand räckte
mig pufferten, men jag yttrade då min fruktan att
bära den på mig, emedan den var. laddad, och jag
sade äfven: Tänk om skottet skulle gå af, kan icke
du behålla honom så länge? Nej, afbröt mig då
Ferdinand, tag honom du, jag bör inte ha ho-
nom hemma, ty Waildau och de andra ha ju hört
att du fått löfte om att låna honom af mig; då jag
ånyo härvid invände att han var laddad, och attjag
derföre fruktade att bära honom på mig, svarade
Ferdinand: åk! det är ju ingen knallhatt på, och
om du lägger honom med mynningen nedåt, så gör
det ingenting: nen kan du icke stanna bär hos mig
i natt, så få vi vidare språka vid hvarandra? Jeg
biföll då att stanna, och pistolen bortlades ånyo,
dervid jag yttrade: ja, nu blir det då intet någo!
af med att nyttja honom på maskeraden, för på den
komrr er jag inte nu, då Ferdinand sade att jag borde
gå på den, och kläda mig som jag sagt, för att af:
lägsna alla misstanker, och att jag ej skulle låta
märka någon :förändring hos mig. Jag skall väl
bjuda till, svarade jsg, och kort derefter yttrade
jag: (jag blott upprepar ungefärligen innehållet a!
vårt samtal) men om vi ändå skule bli upptäckta
eller om blött endera af oss skulle röjas? Ja, af
bröt mig Ferdinand: svär mig du, att aldrig yppt
något, det må bända hvad som helst, nog kan dt
lita på mig. Jag svarade: det svär jag dig heligt
att aldrig säga det minsta, det vore ju att stört:
mig sjelf, bara du inte sjelf röjer dig. Åh! var int
rädd du, återtog Rumstedt, jog vet nog hur ja
ställer mig, ech jag svär äfven dig att aldrig ypp:
det minsta, dervid han fattade mig i band; me!
kom nu lit oss dricka på saken, fortfor han, och
detsamma bjöd -hen mig vin, då vi båda drucko
Som jag nu var-mycket upprörd, kommer jag ej i
håg hvad sedan tilldrog sig, vi gingo tillhvila; mel
oaktadt Ferdinand snart insomnade, kunde jag ejf
ett ögonblicks sömn. Jag kände redan mitt samve
tes förebråelser, och först emot morgonen inslum
rade jag. På morgonen då vi uppstigit, och efte
det en piga inburit kaffe till oss, skulle jag gå hen
i tid, på det man ej skulle sakna mig i mitt logi
och fråga hvar jag tillbragt natten, då jag af Ferdi
nand emottog pistolen, hvilket jag nu bestämdt på
minner mig, dervid han icke yttrade, som jag föru
af numera lätt begripliga orsaker uppgifvit, att ha
skulle komma till. mig blott för att afskjuta pisto
len, utan sade endast, att jag borde lägga honom
bakfickan på min bonjur med mynningen nedåt, oc
jag ihbågkommer ej hvad vidare tilldrog sig, förrä