ligare paålöljd. ———— — SLUTET AF ANKLAGADE BREITFELDTS S, K. BEKÄNNELSE-SKRIFT. (Forts. fr. J4 14.) Härefter minnes jag ej bestämdt huru samtalet föll sig 1), men det dröjde någon stund innan Ferdinand slutligen yttrade: Ja, det finnes blott ett sätt att göra oss säkra för Carlsson. Nå, säg det då, återtog jag. Efter någon tvekan, derunder han fattat mig i ena handen, svarade han, i det han sig på mig med en blick den jag aldrig glömmer, om Carlsson vore död; så kunde vi vara alldeles säkra att aldrig upptäckas. Jag fattade ej genast betydelsen häraf, men kände mig ändock underlig till mods, då jag svarade: Om han vore död! hvad menar du egentligen dermed? Ferdinand upprepade då blott: Jagsäger, att om han vore död, så yppade ban intet något; men detta sades med en ton som jag ej kan beskrifva och som gjorde att jag började förstå meningen; jag släppte då hans hand och kunde ej svara annat än Ferdinand! ... Förstår du mig? återtog han. Ja, jag tror mig förstå dig, svarade jag, i det en bäfvan ovilkorligen fattade mig, men nej, Ferdinand! ... det är ju ett mord; det går jag aldrig in på, nej Gud bevare mig väl derifrån! Det är ändock det enda sättet att intet bli upptäckta, fortfor Ferdinand, ty jag har öfvertänkt,att om vi på något sätt skulle bli röjda, då ser du väl sjelf hur det skulle gå,: och begge två äro vi ju i behof af pengar; då minnes jag, att jag afbröt honom med dessa ord: Ja, det må gå hur som helst, men ett mord å Carlsson kan jag aldrig begå, då skulle jag intet kunna ha ett lugnt ögonblick mer i hela mitt lif; milt samvete skulle jemt änklaga mig, och jag måtte väl i Guds namn bli bjälpt på något sätt. . På-hvad sätt då? frågade Ferdinand. Det vet jag i sanning intet en gång sjelf; imen i alla fall, att döda honom, dertill eger jag aldrig styrka, nej. det är mig omöjligt, svarade jag, då jag afbröts af Rumstedt, som yttrade: I fall du är rädd, så intet har jag sagt att du behöfver göra honom något ondt. Nu minnes jag ej huru samtalet vidare föll sig, men länge var det som jag motsatte mig; men jag var uti en förtviflad belägenhet, mina: penningar vero nära slut, hyran skulle betalis, de kläder jag ännu egde kunde jag ej umbära; ... jag samtyckte till slut, då det likväl beslutades. att Rumstedt skulle förrätta sjelfva brottet; härefter blef frågan huru detta skulle ske, då Ferdinand genast svarade, att det vore bäst att det skedde genom skott, och i detsamma uppsteg han och fattade den å en byrå liggande pistolen, den han då begynte aw ladda, dervid han likväl blott då ilade ett större hagel. Jag ihågkommer, att jag sade: Det är rysligt att en så klen sak kan döda en meäniska; dervid Ferdinand svarade: Ja, visst är det det. Hvad sedan föreföll minnes jag ej, förrän jag uppsteg för att gå, då Ferdinand räckte mig pufferten, men jag yttrade då min fruktan att bära den på mig, emedan den var. laddad, och jag sade äfven: Tänk om skottet skulle gå af, kan icke du behålla honom så länge? Nej, afbröt mig då Ferdinand, tag honom du, jag bör inte ha honom hemma, ty Waildau och de andra ha ju hört att du fått löfte om att låna honom af mig; då jag ånyo härvid invände att han var laddad, och attjag derföre fruktade att bära honom på mig, svarade Ferdinand: åk! det är ju ingen knallhatt på, och om du lägger honom med mynningen nedåt, så gör det ingenting: nen kan du icke stanna bär hos mig i natt, så få vi vidare språka vid hvarandra? Jeg biföll då att stanna, och pistolen bortlades ånyo, dervid jag yttrade: ja, nu blir det då intet någo! af med att nyttja honom på maskeraden, för på den komrr er jag inte nu, då Ferdinand sade att jag borde gå på den, och kläda mig som jag sagt, för att af: lägsna alla misstanker, och att jag ej skulle låta märka någon :förändring hos mig. Jag skall väl bjuda till, svarade jsg, och kort derefter yttrade jag: (jag blott upprepar ungefärligen innehållet a! vårt samtal) men om vi ändå skule bli upptäckta eller om blött endera af oss skulle röjas? Ja, af bröt mig Ferdinand: svär mig du, att aldrig yppt något, det må bända hvad som helst, nog kan dt lita på mig. Jag svarade: det svär jag dig heligt att aldrig säga det minsta, det vore ju att stört: mig sjelf, bara du inte sjelf röjer dig. Åh! var int rädd du, återtog Rumstedt, jog vet nog hur ja ställer mig, ech jag svär äfven dig att aldrig ypp: det minsta, dervid han fattade mig i band; me! kom nu lit oss dricka på saken, fortfor han, och detsamma bjöd -hen mig vin, då vi båda drucko Som jag nu var-mycket upprörd, kommer jag ej i håg hvad sedan tilldrog sig, vi gingo tillhvila; mel oaktadt Ferdinand snart insomnade, kunde jag ejf ett ögonblicks sömn. Jag kände redan mitt samve tes förebråelser, och först emot morgonen inslum rade jag. På morgonen då vi uppstigit, och efte det en piga inburit kaffe till oss, skulle jag gå hen i tid, på det man ej skulle sakna mig i mitt logi och fråga hvar jag tillbragt natten, då jag af Ferdi nand emottog pistolen, hvilket jag nu bestämdt på minner mig, dervid han icke yttrade, som jag föru af numera lätt begripliga orsaker uppgifvit, att ha skulle komma till. mig blott för att afskjuta pisto len, utan sade endast, att jag borde lägga honom bakfickan på min bonjur med mynningen nedåt, oc jag ihbågkommer ej hvad vidare tilldrog sig, förrä