TFUSCL OCH SPINTNETIC, Von Uvnla vat Von IVIvEv ostängd. Besynnerligt är väl, att denna gång ej ge nast blef tilltäppt, men ännu besynnerligare at man, oaktadt så icke skett, tillät menniskor så länge uppehålla sig i spinneriet, ja att man till och med försökte att lägga brandsegel öfver spinnerigafveln, då der fanns en eldkanal under de arbetande. En del af de härmed sysselsatte personerne firade sig ned på åskledare och takrännor, andra blefvo innebrände. Detta vittnar ej heller om ordning. Men det var icke nog att man lät begrafva flera personer inuti huset, man blottställde andra för de störtande murarne, dels af ett redan utbrunnet hus, om hvars räddande icke mer var fråga, dels af ett i full brand varande, om hvilket man bordt eza den kännedom, att inga tvärväggar, men väl trädtak och af olja genomdruckna golf funnos. Denna siora tillökning i olyckan, medförde blott en tillökning i villervallan, utan att på aldraminsta sätt gagna släckningen. Afven efter branden har man tillåtit folk arbeta både inom och utom de afbrända husen, ehuru vissa delar af murarne bota med ras. Det är väl en klar sak, att orsaken till all denna oreda måste sökas hos befälet, ty ett oförtrutnare folk vid eldsvådor, än hufvudstadens invånare, synnerligast hvad de arbetande klasserna angår, torde svårligen finnas. OÖfverståthållaren, Underståthållaren , båda Polismästarne, en mängd brandcehefer och flere officerare voro närvarande, och man hbörde också de arbetande esomoftast tvista om hvars befallning de borde åtlyda; bland annat sattes i fråga om man skulle lyda de civilav eller militären, och det berättas allmänt, att då H. K. H. Kronprinsen vid ett tillfälle gifvit befallning om en vedtrafves nedrifvande, så hade en viktualiehandlande, bekant för sin raskhet vid olyckstillfällen, gifvit kontraorder, och vedtrafsen förblifvit orifven. Under Söndagen tycktes en sjöman föra befälet vid vedtrafvarnes släckning; åtminstone skrek han mest. Vaitenkörarne voro i beständig kollision med hvarandra och med den tillströmmande mängden, och mången steckars gosse, som ej tilitrodde sig framföra sin tunna, stannade vid sidan af gatan, med det goda medvetande att han i alla fall hade vatten i tunnan. Hvad likväl ingen glömde var, att skrika med full hals; långt bort på Skeppsbron, vid Slagtarhuset och på Skeppsholmen hörde man det dånande skriket. Då H. K. H. Kronprinsen ankom till stället, trängdes hela massan åt det håll, der han befann sig; er del ville se honom, en del åter hade väl äfven den uträkningen att blifva af honom sedda. Detta är vanligt vid alla eldsvådor, der de kungliga personerna irfinna sig, och kunde gifva godt skäl att afskaffa den gamla seden, att Kungen eller Prinsarne nödvändigt skola blottställa sig vid eldsvådor. I alla händelser borde väl ej den kungliga personen vara sjelfskrifven chef för eldsläckningen, utan lemna den egentlige befälhafvaren ostörd. Denna lemning från de menlösa tiderna är ett svårt hinder för eldsläckningsanstalternas ordnande. Utan tvifvel har den nu och vid flera tillfällen anmärkta oordningen till en del sin ursäkt deri, att svårare eldsvådor i Stockholm äro nog sällsynta, för att gifva tillbörlig öfning åt befäl och manskap; men den nu inträffade erinrar imedlertid, att en bättre ordning måste införas, om en så stor olycka skall för iramtiden undvikas. Dertill fordras, efter vår och väl de flestas tanka, att en serskild chef för eldsläekningsanstalterne utses, — en chef för eldsläckning måste lika väl som någon annan förstå sin sak — ; att ett tillräckligt underbefäl ställes under honom, samt att manskapet indelas i passande korpser och ofta öfvas. Öfverstäthållaren och polisen böra hufvudsakligen befatta sig med ordningens uppehållande och handräcknings lemnande, i händelse af klagomål. En populär underrättelse om metoden vid vådelds släckning borde öfverallt vara att tillgå och första perioden deri anbefaila tystnad, förutan hvilken allt befäl är omöjligt. I allmänhet är ock mnödigt, att icke lägga tungar af eldsläckningsarbetet helt och hållet på de arbetande klasserne, utan att åtminstone tillägga dem en billig betalning, likasom det ej mindre är af vigt att de, hvilkas hus och effekter i och för eldsläckningsarbetet förstöras, erhålla en så fullkomlig TE Mlotrelalla le icke mäste draga i betänkande att blottställa dem, då behofvet så påkallar. Förmodligen skall den nu skedda olyckan, s leras klagan, som dervid förlorat anhörige eller s husfolk, samt de så almänt framkommande anmärkningarne förmå dem det vederbör, att vid8 aga bättre anstalter för framtiden, och för det 5 allet hafva vi nu bioit att tillägga den önskan, stt hvad man tillämnar, måtte i så god tid blif-j N va lemnadt åt offentligheten, att sakkunnige per; d b S I Ö tu FA AM mA LAR Cc a AA tt Mr AR AV soner måtte få tillfälle att yttra sig deröfver, nnan beslut fattas. I — —————Lwu — I — Statstidningen berättar såsom prof på rålighet och sjelfuppoffring af ett tjenstebjon vid r ista eldsvådan, att ena pigan hos fabrikens bok9 rållare, som bodde i våningen ofvanför gasmä-: N taren, ehuru sjelf afklädd, hastade in till de a edan hvilande barnen, ryckte dem ur deras; äng och lyckades att komma med dem i famI ven utför trappan till de tröstlösa föräldrarne. ti Vn först vaknade hos henne tankan på hennes! 9