och du lilla Leontine — och kom du också, du lilia minsta, du lilla Fredrika.Nordån kom hem. Nu voro alla församlade kring ett trefligt thebord; man glammade och skrattade. Men,, afbröt prosten på en gång det muntra samtalet, har du affårer med baron Axel?n . Både ja och nej, min far,, sade Norden — det är synd om honom; han är nästan alldeles ruinerad, och man vill nu -lägga seqvester på inkomsterna af hans fideikommisser. — Men, min gud, hur har det tiligått?, frågade svärmodren. — Spel, mamma lilla; slarf och spel och en slösaktig hustru har förstört honom; jag kunde ej hielpa honom. Ja, men det måste du ändå, käre Gustaf, sade prosten och lade pipan ifrån sig. — ,Akta dig, Hjertner, det kommer tobaksaska på sofföfverdraget. — pJaså, jaså — du måste hjelpa den stackars baronen., — Det är svårtr, inföll Gustaf och skakade på hufvudet. — Jo, ser du,, sade prosten, han var min hufvudfiende fordomdags, och sade alltid att han mådde illa Jå bean kom in i ett rum der en skolfux vistades, liksom somliga ej kunna tåla, att vara i rum tillsammans med en katt — då var han rik och jag fattig; men nu kan jag bedja för honom, och det gör jag; bjelp honom om du kan. — Du är således hämndgirig), sade prostinnan. — Nej, nej! ropade gubben, visst icke det; han bör ej få veta att jag bedt Norden derom; jag har hämnats nog, då jag fick dig, min gumma — jag tycker liksom jag vore skyldig till hans olycka; — med dig hade han måst blifva lycklig mot sin vilja — Pappa smickrar, sade den goda modren, och en fin ungdomlig rodnad spridde sig på hennes kinder; men rätt kan du på sät! och vis hafva; jag skulle nog hushållat jag, och icke slösat bort hvad han hade., — Gud vetx