och du lilla Leontine — och kom du också, du
lilia minsta, du lilla Fredrika.-
Nordån kom hem. Nu voro alla församlade
kring ett trefligt thebord; man glammade och
skrattade. Men,, afbröt prosten på en gång
det muntra samtalet, har du affårer med baron
Axel?n .
Både ja och nej, min far,, sade Norden —
det är synd om honom; han är nästan alldeles
ruinerad, och man vill nu -lägga seqvester på
inkomsterna af hans fideikommisser. — Men,
min gud, hur har det tiligått?, frågade svärmo-
dren. — Spel, mamma lilla; slarf och spel och
en slösaktig hustru har förstört honom; jag kunde
ej hielpa honom.
Ja, men det måste du ändå, käre Gustaf,
sade prosten och lade pipan ifrån sig. — ,Akta
dig, Hjertner, det kommer tobaksaska på soff-
öfverdraget. — pJaså, jaså — du måste hjelpa
den stackars baronen., — Det är svårtr, inföll
Gustaf och skakade på hufvudet. — Jo, ser
du,, sade prosten, han var min hufvudfiende
fordomdags, och sade alltid att han mådde illa
Jå bean kom in i ett rum der en skolfux vista-
des, liksom somliga ej kunna tåla, att vara i rum
tillsammans med en katt — då var han rik och
jag fattig; men nu kan jag bedja för honom, och
det gör jag; bjelp honom om du kan. — Du
är således hämndgirig), sade prostinnan. — Nej,
nej! ropade gubben, visst icke det; han bör
ej få veta att jag bedt Norden derom; jag har
hämnats nog, då jag fick dig, min gumma — jag
tycker liksom jag vore skyldig till hans olycka;
— med dig hade han måst blifva lycklig mot
sin vilja — Pappa smickrar, sade den goda
modren, och en fin ungdomlig rodnad spridde
sig på hennes kinder; men rätt kan du på sät!
och vis hafva; jag skulle nog hushållat jag, och
icke slösat bort hvad han hade., — Gud vetx