går an; oaktadt emot sin vilja. Vi bedja läsaren fästa sig härvid också derföre, att Herr H. visar sig som en af de ständigt i samma drägt framträdande bilderna af det Akademiska, aet enligt eget påstående Lärda, så fort det stiger ut isin professorliga form, såsom det i sednare tider bedröfligen, men alltför ofta gjort. Herr Hwasser närmar sig fullkomligt typen för dessa oekfterrättliga, outhärdliga Charlataner, som med stor förnämhet blicka ned på sitt ämne, raskt och ståtligt utströ fördömelser, men när de också skola säga hvad de sjelfve tänka, råka veta ingenting, eller om de yttra något positivt i saken, säga hvad som till meningen alldeles inaller med hvad de nyss förkastat. Det är just detsamma, hvartill också Professor Geijer till någon del gjorde sig skyldig, en tid, innan han genom uppriktig bekännelse om sitt tillstånd visade sig ega mod och ädelhet noz att gå ut i allmänheten med öppet bröst. Herr Hwasser har förut i sina skrifter om den finska politiken, oaktadt allt lofvärdt Gemäth i stilen, gifvit prof på så oerhördt vanvett i tankar, att knappt nigon författare låge mera öppen för satirens udd, om man ville sänka den ned emot honom. Vi bekänna ock, såsom grundsatts, att vi anse satiren tillåtlig och nödvändig emot hvarje så beskaffad personlighet, som visat sig helt och hållet oåtkomlig för skäl: sanningen och det rätta i en vigtig diskussion inför allmänheten kunna icke vidkännas lidande, för att private gå med en jernpanna, nog hård, för det att icke röras af vett och förnuft. Någre s. k. lärde finnas verkligen af detta slag vid våra akademier. Men vi vi!lja nu emot Herr H. icke. Ryttja annat än blott och bart skäl. Få se, hvad de uträtta. Ämnets egen storhet och vigt. påkalla äfven för sin räkning ett allvar, som stundom icke har så lätt att hålla sig vid makt 1 afseende på författaren. l Till en början få vi anmärka, att viicke kunna fästa oss vid det rent medicinska i boken: alla de veneriska sjukdomar, spetelska och skrofler, som omtalas. Vi erinra blett, att evär förhållandet mellan man och qvinna har en fysisk: sida, är det ganska förtjenstfullt af förf. att i: sin bok äfven hafva sett saken ur denna synpunkt och gjort allmänheten uppmärksam på det grufliga tillstånd i sjukdomsväg, som medföljer lefuadssättet under den herrskande institutioneus auspicier; förfärliga olyckor, som denna institution inder årtusenden visat sig ur stånd att förhindra, efter de den oaktadt oförminskadt fortfara: väl ännu, om det icke lät sig visa, att sjelfva denna institution för åtskilligt deraf ut-; gör just den primitiva orsaken. Vi förmoda, att det ifrågavarande fysiska onda, om det icke! nånsin skall kunna utrotas från menskligheten helt och hållet, dock skall finna sitt starkaste motstånd deruti, att förhållandet emellan man och qvinna en gång upplyftes till så mycket som möjligt ren och andlig princip. Ty det är klart, att, om någonting i verlden skall förmå afhålla ifrån den grufliga smittans meddelande, så mås!e det vara anden af en stark och innerlig kärlek ti!l ett föremål, uträttande, att man icke vill skada detsamma genom delaktighet af den olycka, man sjelf blifvit behäftad med. I samma mår, deremot, som denna heliga och andliga kärlek icke får lefva bland menniskor,! skola de icke skona hvarandra; utan grymt, känslolöst och tanklöst förfara med utbredande och meddelande af det onda, oaktadt så mycken vigsel finnes till på jorden, men hvilken emot! denna sak uträttar så litet som alla århundradens erfarenhet intygar. Orsaken, hvarföre vi omfara Hr H:s medieinska uppgifter, är således ej, att vi underkänna deras värde. Vi hafva hört grundliga lökare yttra, att Herr H. i sin bok ej sagt något af intresse för mediei, emedan den icke innefattade någonting nytt, men deremot skulle vara behäftad med fel i enskildheter, eller med vågade paradoxer utan tillräckliga grunder. Det kan vara möjligt; men vi anse det ingenting betyda. Man kan hafva orätt i någon liten detalj, men ändock se ganska rätt i det hela. Detta är hvad vi, med fullt förtroende till Herr H:s medicinska kunskaper, helt och hillet tro honom om, då han talar i sin egen vetenskap. Ati på jorden finnes öfvernog med veneriskt, betviflar ingen. Huru detta kraftigast skall kunna mo:ras, är den sakens hufvudfråga: antingen det bäst kan verkas genom att söka införa en stark och ren andlig princip, eller genom fortfarande af samma tomma äktenskapsform som bittills. (Forts. följer.) I — HH! I