går an; oaktadt emot sin vilja. Vi bedja läsa-
ren fästa sig härvid också derföre, att Herr H.
visar sig som en af de ständigt i samma drägt
framträdande bilderna af det Akademiska, aet
enligt eget påstående Lärda, så fort det stiger ut
isin professorliga form, såsom det i sednare ti-
der bedröfligen, men alltför ofta gjort. Herr
Hwasser närmar sig fullkomligt typen för dessa
oekfterrättliga, outhärdliga Charlataner, som med
stor förnämhet blicka ned på sitt ämne, raskt
och ståtligt utströ fördömelser, men när de ock-
så skola säga hvad de sjelfve tänka, råka veta
ingenting, eller om de yttra något positivt i sa-
ken, säga hvad som till meningen alldeles inal-
ler med hvad de nyss förkastat. Det är just det-
samma, hvartill också Professor Geijer till någon
del gjorde sig skyldig, en tid, innan han genom
uppriktig bekännelse om sitt tillstånd visade sig
ega mod och ädelhet noz att gå ut i allmänhe-
ten med öppet bröst.
Herr Hwasser har förut i sina skrifter om
den finska politiken, oaktadt allt lofvärdt Ge-
mäth i stilen, gifvit prof på så oerhördt vanvett
i tankar, att knappt nigon författare låge mera
öppen för satirens udd, om man ville sänka den
ned emot honom. Vi bekänna ock, såsom grund-
satts, att vi anse satiren tillåtlig och nödvändig
emot hvarje så beskaffad personlighet, som visat
sig helt och hållet oåtkomlig för skäl: sannin-
gen och det rätta i en vigtig diskussion inför all-
mänheten kunna icke vidkännas lidande, för att
private gå med en jernpanna, nog hård, för det att
icke röras af vett och förnuft. Någre s. k. lär-
de finnas verkligen af detta slag vid våra aka-
demier. Men vi vi!lja nu emot Herr H. icke.
Ryttja annat än blott och bart skäl. Få se,
hvad de uträtta. Ämnets egen storhet och vigt.
påkalla äfven för sin räkning ett allvar, som
stundom icke har så lätt att hålla sig vid makt
1 afseende på författaren. l
Till en början få vi anmärka, att viicke kun-
na fästa oss vid det rent medicinska i boken:
alla de veneriska sjukdomar, spetelska och skrof-
ler, som omtalas. Vi erinra blett, att evär för-
hållandet mellan man och qvinna har en fysisk:
sida, är det ganska förtjenstfullt af förf. att i:
sin bok äfven hafva sett saken ur denna syn-
punkt och gjort allmänheten uppmärksam på
det grufliga tillstånd i sjukdomsväg, som med-
följer lefuadssättet under den herrskande insti-
tutioneus auspicier; förfärliga olyckor, som den-
na institution inder årtusenden visat sig ur stånd
att förhindra, efter de den oaktadt oförminskadt
fortfara: väl ännu, om det icke lät sig visa, att
sjelfva denna institution för åtskilligt deraf ut-;
gör just den primitiva orsaken. Vi förmoda,
att det ifrågavarande fysiska onda, om det icke!
nånsin skall kunna utrotas från menskligheten
helt och hållet, dock skall finna sitt starkaste
motstånd deruti, att förhållandet emellan man
och qvinna en gång upplyftes till så mycket
som möjligt ren och andlig princip. Ty det är
klart, att, om någonting i verlden skall förmå
afhålla ifrån den grufliga smittans meddelande,
så mås!e det vara anden af en stark och inner-
lig kärlek ti!l ett föremål, uträttande, att man
icke vill skada detsamma genom delaktighet af
den olycka, man sjelf blifvit behäftad med. I
samma mår, deremot, som denna heliga och
andliga kärlek icke får lefva bland menniskor,!
skola de icke skona hvarandra; utan grymt,
känslolöst och tanklöst förfara med utbredande
och meddelande af det onda, oaktadt så mycken
vigsel finnes till på jorden, men hvilken emot!
denna sak uträttar så litet som alla århundradens
erfarenhet intygar.
Orsaken, hvarföre vi omfara Hr H:s mediein-
ska uppgifter, är således ej, att vi underkänna
deras värde. Vi hafva hört grundliga lökare
yttra, att Herr H. i sin bok ej sagt något af in-
tresse för mediei, emedan den icke innefattade
någonting nytt, men deremot skulle vara behäf-
tad med fel i enskildheter, eller med vågade pa-
radoxer utan tillräckliga grunder. Det kan va-
ra möjligt; men vi anse det ingenting betyda.
Man kan hafva orätt i någon liten detalj, men
ändock se ganska rätt i det hela. Detta är hvad
vi, med fullt förtroende till Herr H:s medicin-
ska kunskaper, helt och hillet tro honom om,
då han talar i sin egen vetenskap. Ati på jor-
den finnes öfvernog med veneriskt, betviflar in-
gen. Huru detta kraftigast skall kunna mo:ras,
är den sakens hufvudfråga: antingen det bäst
kan verkas genom att söka införa en stark och
ren andlig princip, eller genom fortfarande af
samma tomma äktenskapsform som bittills.
(Forts. följer.) I
— HH! I