afseenden tvungit till inkonseqvenser eller lo
till skilnad. Dessa medgilna lo: äro likväl för
det mesta blott grundade på tillfälligheter och
småsaker; det, hvarföre skilnad egentligen endas!
borde få ega rum (brist på själsöfverensstämmel-
se och kärlek mellan makarne), betyder inföl
institutionen så litet, ait deråt knappt lemnas
I gehör. De tillåtna äktenskapsskilnads-tlallen är
dock lika många bevis på, att institutionen 7 sin
grund längesedan blitvit bruten och erkänner
sin omöjlighet. Klart-år också, att om man vili
utsträcka lofvet för äkteaskapsskilnader så långt
som till fullo behöfves, elier, rättare sagdt, in-
rätta saken så, att makar alltid få och böra skil-
jas, då själsöfverensstämmelse och sann andlig
; kärlek dem emellan icke gifves, (alitid naturligt-
vis med vissa vilkor inför den borgerliga lagen
i afseende på vården om sammanaflade barn
m. m., men som icke hör till sjelfva theorien,
ehuru det of.a deri inblandas) men deremot al-
idrig annars; så förvandlas institutionen till all-
deles detsamma som Det-går-an-theorieu. Den
ceremori, som då qvarstår, har helt och hållet
förlorat sin närvarande mening att förbinda kon-
traheuterna in futurum, deras beskaffenhet må
i vara hburudan som heist (se ofvav); och har i
istället bifvit giord till en vanlig uppbyggelseakt.
(Emot en religiös akt i den meningen kan Det-
i går-an-theorien icke hafva något att invända;
Itvertom blir det alltid önskligt, att denna, lika-
som alla handiingar af en så stor vigt och in-
flytande på menskliga sammanletnaden må hel-
gas af religionen, af bönens och välsigne!sens
uppty tande ceremoni, så vidt blott dessa icke
missbrukas till oting.
Här måste man nu noga märka att, utom de
nyss omtalade två systemerna för hvad som är
rätt i förhållandet mellan man och qvinna, gif-
ves ett tredje, ett Willstånd utom dem begge,
brottsligt inför dem begge, och ganska ofta fö-
rekommande. Det är, då man och qvinna sam-
mangå både utan andlig kärlek (således emot
Det går-an-systemet, sådant det bör uppfattas),
och utan att vara vigda, (således emot institu-
tionens system.) Detta är fördömiigt och orent,
enligt dem begge. Enligt D t-går-an-theorien fin-
nes det okyska och osedliga i könsförbållandet
så väl inom kretsen af detta tredje, som inom
hvad institutionen kallar äktenskap, så fort and-
lig kärlek icke lefver emellan makarne. Enligt
den gängse mstitutionen finnes det okyska och
osedliga så väl inom detta tredje, som inom
Det-går-an-förbållandet, så fort de begge kon-
trahenterne icke blifvit vigde. Det är högeligen
vigtigt att nog. hafva dessa ätskilnader för ö-
gonen, för att rätt kunna bedöma hela denna
civilisationens grundfråga.
Missförstånden i detta fall härflyta i alimän-
het ur två orsaker. Den ena är, att man emot
Det-går-en-theorien begått en orättvisa genom
att sammanblanda den med det nyss omtata-
de tredje. Man har nemligen utan skäl anta-
git, det meniogen i De-t-går-an vore den, att
blött personerna icke vigas, så är allt i sin ord-
ning, samt att ingenling vidare fordrades.
Den andra orsaken är, att man anser hvad
instilutiomen kallar äktenskap stå på princi-
pen af andlig kärlek parterna emellan, oaktadt
den likväl tydligen, såsom vi ofvantöre sågo, en-
dast grundar sig på vigsel, och håller saken för
äktenskap, med alla åtföljande rättigheter och
skyldigheter, huru som helst det må förhålla sig
med den andliga kärleken och själsöfverensstäm-
melsen makarne emellan. Af ett så djupt miss-
tag om den gängse institutionens sanna beskaf-
fenvhet härrör, att alla goda och sedliga menni-
skor tro sig böra försvara dessnärvarande skick och
anse begreppen emot dess missbrut våra det
samma som angrepp mut den andliga kärleken
sjelf eller sedlighetens och lyckans princip. Dere-
mot förekommer det oss, att det just är till
samma kärleks försvar och räddning ifrån slutlig
undergång på jorden, som Det-går-an-författaren
velat skrida till skärskådande af en skenfa-
ser, 1 sitt närvarande skick till så mån-
sa missförhållanden ledande inrättning. Man
brukar väl anföra, att felet ligger hos kontra-
henterne sjelfve, som, tillfrågade, svara, att de
ör hvarann hysa ett tycke, som de icke hysa.
Detta deras fel är visst fördömligt. Menu tasti-.
utionens fel är lika stort, då den, utan att pröfva
och ens kunna pröfva ända till någon säker
cxännedom, fäster sin stämpel på en okänd sak
och derigenom — för att begagna en merkantil
vild — sätter en falsk vara i omlopp; som, äf-!
ven sedan dess ogiltighet blifvit uppdagad, lika-
ulit af lagarne förklaras giltig, samt såsom så-
lan oaktadt sin oduglighet skyddas. Men in-.
titutionens fel är derjemte så till vida större!
in kontrahenternas, som dessas bedrägeri (det
rare sig uppsåtligt eller ej) blefve omöjligt utan
tt institutionen dervid räckte sin hand samt
;ikasom med klubbslag fästade för alltid det
nåhända aflockade Ja-ordet, deraf skapande ett;
vand för lifvet, en snara för illusioner, och
örevigade ett misstag, som eljest, likt hvarje
nnat, lätt skulle kunna stäfjas, rättas och af-
jelpas.
Men om det, i enlighet med hvad vi här of-
jan yttrat, är och blir omöjligt för institutio-
ens utförare, det vare sig en enskild prest el-
er ett kollegiun, att såsom tredje man och ett
ttre väsende nånsin kunna rätt urskilja hvad
om i de begge makarnes själar föregår, så att
le deröfver kunna döma, så följer deraf inga- I
unda att nallnsancärarnac fall AnRh Stan dan 2
j
j