hon får klaga, kan förderfva henne sa vål till
själens hela ädelhet, skönhet, renhet och lycka,
som ekonomiskt. Då kunde ej heiler denna så
allmänt gänse feloni ens försökas; ty när bedra-
garen vore upptäckt (hvilket skedde så fort dess
uppförande förändrade sig), så vore man honom
(eller henne, i fall det varit en qvinna, som nar-
lrat en karl), med detsamma qvitt, derest bedrä-
lgeriet pröfvades verkbgt. Den omständighet,
Iman härvid alltid åberopar, att en qvinna, som
I blifvit narrad på kärlek af en karl, dock ge-
nom institutionen försäkras om sin utkomst;
denna fördel är en ganska usel ersättning, då
qvinnan för sin kropps underbåll sålunda för
htfvet skall försaka den andliga kärleken till nå-
gon annan man, som hon kunde älska och af
honom älskas tillbaka. Den står äfven på en
lastbar grund, enär qvinnan för kroppsuppehäl-
lets skull skall hafva köttsligt umgänge med en
person utan andlig kärlek. Den är ganska vansk-
lig, enär den i många fall plägar blifva ingen eller
högst knapp, då mannen ofta icke stort efterfrå-
gar den med honom vigda qvinnan, menhon än-
dock af institutionen tvingas att hålla sig till
honom, som hvarken gifver henne kärlek eller
synnerlig hjelp, och förhindras ifrån att i stället
vända sig till: en annan, af hvilken hon kunde,
få båda delarne. Och siutligen är en sådan fördel:
enligt Det-går-an-theorien onödig, emedan denna
pastår, att qvinnan i samhället bör befinna sig!
i den ställning, att hon ekonomiskt kan få i bor-.
gerligt afseende draga försorg om sig sjelf, utan:
att nödgas för den välsignade utkomsten kasta:
sig i armarne på en man utan kärlek och bero!
af hans nåd, hvarigenom hon oundvikligen för-
ledes att beträda banan af (vigd ellet ovigd) last, :
d. ä. kötlsligt umgänge utan andlig kärlek till!
personen. i
3:o Det är väl sannt, att institutionen efter.
ordalagen förutsätter kärlek emellan dem, som sam-
manvigas, men hade den härmed något slags:
allvar, så skulle den också då förklara hvarje:
äktenskap ogiltigt, der kärlek icke finnes. Men:
det gör den icke, utan alldeles tvärtom. Den!
har för grundsats, att personer fortfarande böra:
varr tillsammans och öfva köttsligt umgänge,
oaktadt det upplyses, att intet andligt lif dem e-
mellan är till; och den försvårar på allt möjligt.
sätt för dem, den kastar till och med skandal och
brotslighet öfver dem, om de vilja göra hvad i detta
fall är det sedligt rätta, nemligen att ätskiljas. Så-
dänt bevisar till fullo institutionens grundmening,
om ock bruket i sednare tider något förminskat
dess förstörande hårdhet.
4:90 Emedan. om man utgår ifrån den nyss
angifna synpunkten, institutionen ofta åstadkom-
mer missbruk af en ceremoni, böner och ord,
som i sig sjelfva äro heliga. Hvar och en måste
erkänna, att de vackraste, de mest himmelska
böner icke förmå uträtta, att hvitt år svart,
eller svart hvitt. Man nedsätter genom denna
anmärkning en högtidlig bandling icke det rin-.
gaste; man erkänner till fullo och af upprikti- :
gaste hjerta dess helighet och skönhet; man sä- -
ger blott, att den icke gör hvad den icke gör. !
Om t. ex. en tjul bryter sig in och stjäl, men
skulle företaga sig att sammanknäppa händerna
öfver tjufgodset och läsa en bön derpå, så upp-
hör denna bön visst icke att vara god och vac-
ker i sig sjelf; men nnmärka får man, att den
omöjligen förvandlar tjufgodset Ull rättfånget.
Vi vilja icke påstå att detta exempel är fullt
tillämpligt; men det upplyser i alla fall hvad
vi här mena, nemligen, att, då andlig kärlek och
själsöfverensstämmelse icke finnes emellan kon-.
trahenterna och således just det saknas, som o0-:
undgängligen behjifves för ett sannt äktenskap,
så kan det ieke heller genom någonting annat
ersättas; och lika litet som en ceremoni, äfven
len allra vackraste, kan göra tjufgodset till rätt-
ånget, lika litet kan den göra qvinnan för man-;
nen rättfången, eller vice versa. En rehgiös akt
ir alltid uppbygglig och såsom uppbyggelse nyt-
ig. Det erkännes derföre öppet och fritt, att:
nannens och qvinnans förhållande till hvaran-t
Ira, icke blott en gång i lifvet, utan ganska of- it
a behöfver och vör upplifvas, helgas, renas och 1
ipplifvas genom religiösa bandlingar. Vi upp- I
epa och bedja läsaren besinna, att. vi här ta-;f
a om uppbyggelse; och hvarje sådan, långt I
från att bestridas, påkallas tvertom af oss. Men
nan måste mse, att Vigselns politiska afsigt är!
vågot helt annat; dess mening är, att förbinda;k
ill fortfarande sammanlefnad för lifvet, kontra-. 6
wenternes inre ömsesidiga beskaffenhet och andliga! k
ärlek till hvarandra må vara hurudan som!w
jelst. Man får icke blunda för denna dess stora! i
tskilnad ifrån hvarje annan kyrklig akt. Vore d
vigseln allenast ämnad till en handling för upp-s
;yggelse och helgelse af mannens och qvinnans!ä
ammanlefnad. då kunde den aldrig nog lofor-jvw
las; men då fiunes också intet skäl, hvarlöre den: a
i!
n
- - FA kw mm PA An FPA AL Kl
j som oftast borde förnyas och städse omgöras,!l
ikt hvarje annat edifiant företag. Redan, att!
len icke afser att upprepas bevisar dess egen- hb
kap af helt annat än uppbyggelse. Dess ka- fö
akter är onekligen att vara ett band. Men så a
fta nu detta band råkar användas för att binda! b
vad som alldeles icke bör vara tillsammans —)
e ofvan — så kan man icke neka, att ett nes-!v
igt missbruk sker. n
Moan ser siledes, att för bedömandet af hvad!l
om är rätt eller orätt mel!an man och qvinna,ly
ifvas två fullkomligt skiljda systemer. Det enals
rundar sig på den principen, att andlig kärlek d
nåceta finnas emellan malkurna hyarvaf föliar att I I,