sjelfva sedebegreppet må för öfrigt vara hu
rudant som helst. Hvad som nu börjar stegr
Det-går-an-litteraturens värde, är, att den ifrår
novellisternes händer synes vilja komma i ve
tenskapsmänsnens. Man har således att hoppa:
ett grundligare upptagande af de ämnen, son
röra mannens och qvinnans förhållande till hvar-
andra, såväl inom familjen som i staten, oct
detta närmare utreddt, såsom det förtjenar, icke
biott psykologiskt, utan äfven fysiskt. Hr Hvas-
sers lilla bok om äktenskapet kan man väl
icke tillerkänna serdeles vetenskapligbet, 1 sig
sjelf; men den är likväl skrifven af en veten-
skapsman, och tyckes antyda, att åtminstone
banan vill öppna sig för förnuftiga undersök-
ningar öfver ett af de vigtigaste sociala ämnen.
För att kunna företaga en sådan, och i jemfö-
relse germed bedöma Hr Hvassers bok, torde
det först blifva nödvändigt, att försätta sig på
den ståndpunkt, hvarifrån författaren till no-
vellea Det går an — som gifvit första anled-
ningen till hela deana strid — utgålt, samt an-
gifva, hvad vi tro vara hans syftemål. Vi vilje
således inleda saken med att söka uppdraga och
utveckla gruaddragen till den såkallade Det-går-
an-theorien, men under den uttryckliga reser-
vation, att Atonbladet, om det än för sin räk-
nirg instämmer i denma uppfattning såsom en
tankebild in absiracto, likväl på intet vis skulle
vilja förorda dess tillämpning i verkligheten iso-
leradt, d. v. s. utan sammanhang med andra ci-
vila reformer i afseende på qvinnans bilining
och borgerliga rättigheter samt, vissa samhällets
nödvändiga fordringar i afseende på familje-
förhållandet — ena tanka, som vi för öfrigt be-
stämdt tro oss känna, att äfven författaren till
Det går an hyser.
Grundtanken i det ursprungliga Det går an,
sådan vi uppfattat den, anse vi oss således på
följande sätt kortast kunna uttrycka. För alt
sedlighet och lycka (såvät inre som yttre) skall
kunna ega rum uti förhållandet emellan man
och qvinna, fordras oundgängiigen, att dem e-
mellan måste finnas andelig kärlek, en sympathi,
åtminstone så stor, att, om den icke är absolut
(hvilket emellan tvenne själar lär vara omöjligt
att få begära), den dock öfverväger stridigheter-
na i lynnena, och en verklig själsöverensstäm-
melse således, till större eller mindre, men dock
alltid till någon betydlig grad, blir möjlig. En-
dast härigenom adlas det fysiska förhållandet
emellan könen, emedan detta då icke framträder
ensamt, blott eller öfvervägande materiellt, utan
det kroppsliga nedbålles till att allenast utgöra
ett underlag, en fot, en jordisk bas för makar-
nes lif, men det ideala, rena, sköna, verkligt kär-
leksfulla utgör det öfre och herrskande. HEadast
härigenom kan mannens och qvinnans samman-
lefnad blifva helig i sann och oskrymtad me-.
ning, såsom grundad på en himmelsk princip
och icke på en blott teliurisk; endast bärigenom
bevaras också generationen i sin möjligaste ädel-
het, emedan barnen nästan alltid genom lynne
och helsa bära vittnesbörd om måittet och be-:
skaffenheten af sina föräldrars kärlek till hvar-;
andra. Detta sednare är i synnerhet vigtigt för!
staten att behjerta, emedan naturen af dess be-
folkning och skaplynnet hos uppkommande ge-
nerationer bestämma hela samhällets framtid.
Detta, om barnen, fordrade en hel betraktelse;
för sig; men vi återgå nu så länge till de begge:
makarne, föräldrarne. Når förhållandet emellan
mannen och qvinnan är blott och bart kropps-:;
ligt, kan det omöjligen vara sedligt, emedan det
då icke har något andeligt uti sig: det kan då!
lika litet vara religiöst. Mer likasom utan eni
inre och sann kärlek, makarne emellan, nen
sedlighet hos dem är till, hvad könsförhållandetj
beträffar; så kan, utan den, icke heller någon
lycka gifvas, hvarken betraktad såsom trefnad
för deras själar eller såsom välgång i dera: hus-!
håll, ekonomiskt förståddt, enär hvar och en be-
griper huru bärmed skall gå, om den ena par-
ten drar till venster, den andra till höger. Med!
få ord: förhållandet emellan man och qvinna är
icke ett sannt äktenskap, så fort hos dem icke
finnes andelig kärlek till hvarandra, bestående!
uti en verklig själsöfverensstämmelse.
Grundtanken i Det går an synes således vara,
att den opponerar sig emot den närvarande.
äktenskapsinstitutionen i staten, derföre, att den-!
na går ut på helt annat än det ofvavnämnda
och oftast på motsatsen. Man må för öfrigt gilla
hvilketdera man vill, antingen den så kallade
Det-går-an-theorien eiler dena gängse institutio-!
nen; men omöjligen kan man blunda för det
faktum, som obestridligt eger rum i en ganska:
stor del af alla de föreningar, som institutionen
gifver tilel af äktenskap. Inrättningen, sådan
den är, viger ofta menniskor icke blott till
olycka för hela lifvet, hvilket, så illa det må vara,
dock är ett mindre, utan äfven till grof last, obygg-
lig materialism, köttslig sinnlighet (allt detta,:
nemligen, som eger rum hos två personer af olika:
kön, då kärlek dem emellan icke finnes); hvilket
ur religionens ocn moralitetens synpunkt måste.
anses förfärligt. Grundtanken i det går an påstår
således, att den gängse institutionen här felar:
4:o Emedan den sätter sin stämpel på före-.
ningar, OM hvilka den alldeles icke vet eller
ens kan veta, huruvida de äro som sig bör.
(Den förutsätter väl, för att döma efter vigsel-
formuläret, kärlek emellan kontrahenterna, men
vet icke, och kan icke veta om och när den
kedrages, så att den kan råka sammanviga hvad
man aAlldalaa 20 1 —oo Ia anrgmane 2 rt tin hand